Politisk debatt behövs i SSU
De senaste tre åren har vi regel bundet kunnat följa SSU i media. Skandalerna har avlöst varandra och debatten har gått från att vara intern till att bli närmast folklig. De borgliga medierna har noga följt händelserna och vid ett flertal tillfällen publicerat artiklar där man kan ifrågasätta källornas trovärdighet. Vad är det egentligen som har hänt och vilka intriger ligger bakom?I början av 1980-talet kände sig högern trängd av den marxistiska vänsteroppositionen inom SSU som vuxit fram kring tidningen Offensiv. För att kunna utesluta offensivarna erbjöd höger delar av vänstern att i stor sett dela makten. Det innebar att vänstern inom förbundet splittrades. De som var för uteslutningarna valde att se sig själva komma upp i hierarkin, istället för att ena vänstern och kämpa för ett socialistiskt SSU. De förrådde socialismen och de åsikter de själva företrätt tidigare för att få lite mer makt. Efter uteslutningarna har vänstern och högern inom ledningen slagits hårt om den formella makten.
Uteslutningarna ledde också till att vänstern nästan helt dog ut på gräsrots nivå och inte fören i början av 1990-talet växte en gräsrotsvänster fram igen, men tyvärr leddes den snart in i byråkratiska hjulspår.
Fram till kongressen 2005 kantades vägen av nya skandaler med förskingring, mygel och bidrags fiffel som förnedrade SSU och därmed försvagade organisationen. Den avgörande skandalen var att ordförande, Ardalan Shekarabi, hade avslöjats med att ha använt summor av förbundets pengar, som satts in på ett konto som han förfogade över under valkampanjen för att han skulle bli den som efterträdde Mickael Damberg. Pengarna, skulle enligt ansökan till förbundsstyrelsen från sju SSU-distrikt, användas till en integrations kampanj. Alla pengarna sattes in på SSU Gränslös, som i sin tur förmedlade pengarna vidare för att finansiera Ardalans valkampanj.
Detta tvingade fram en uppgörelse mellan de stridande falangerna där vänstern äntligen, för första gången sedan början av 1980-talet, fick något att säga till om.
På kongressen 2005 enades de två stridande falangerna, efter mycket mygel, om att ge ordförande posten till högerns kandidat Anna Sjödin medan vänster byråkraten Mathias Vepsää skulle bli förbundssekreterare och därmed fungera som vice ordförande. Högern behöll majoriteten i förbundsstyrelsen med en post.
Om det blev någon debatt skulle högern dra tillbaka sitt förslag som vänsterledningen gått med på. Örebros ombud blev då så sura att de under ett mygel möte, hotade med att strunta i högerns hot. Till slut enades det om att Örebro skulle få anmäla Ardalans affärer inför kongressen.
Ett år efter Anna valts till ordförande hamnar hon i slagsmål med vakterna på puben Crazy Horse som ligger i utkanten av Östermalm i Stockholm. Hela den historien är väldigt mystisk, Anna visar upp stora blåmärken på armarna händer och ansikte, blåtiror och fläskkläppar medan vakterna inte har några yttre skador överhuvudtaget. Babak Jemai kallar Anna under ett tidigt stadium av bråket "hora". Vittnen hävdar också att de hört vakterna kalla henne "Vitt jävla slödder" varpå Anna drar till med "jävla svartskalle". I en intervju i Aftonbladet försvarar Ida Gabrielsson, ordförande för Ung Vänster, Anna.
- När man blir kränkt är det upp till var och en hur man reagerar.
En privatperson som filmar hela händelsen med sin mobil, jagas av vakterna som slår sönder mobilen. Övervakningskameran saknar inspelning just under bråket. Alla förundersökningar läggs ner.
Till slut dömdes Anna Sjödin av Stockholms tingsrätt till 120 dagsböter för förolämpning, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och egenmäktigt förfarande. Hon dömdes även att betala 5500 kronor i skadestånd till ordningsvakten Babak Jamei.
Ända sedan bråket på puben, har debatten om Annas trovärdighet som ordförande florerat och växt inom SSU, i medierna och bland vanligt folk.
När Anna till slut avgick var det dags för nästa debatt, vem skulle ansvara för SSU nu?
Förbundsstyrelsen fattade snabbt beslut om att Vepsää skulle bli ansiktet utåt fram till kongressen sommaren 2007. Men det fanns en hake. Högern kunde helt enkelt inte tolerera att vänstern skulle få så mycket att säga till om, det har inte hänt sedan trettiotalet.
Så i det här beslutet ingick det att Carl Kangas (som varit förste ombudsman i SSU "lenets" distrikt, har funnits med på länge och har haft mycket inofficiell makt i SSU, en riktig politruk och byråkrat ända ut i fingerspetsarna) blir ledningssamordnare och "avlastar" Vepsää. Vilket innebär att han kommer att få en enorm makt över SSU.
Laila Naraghi, Johan Sparrman och Kalle Larsson som alla är förbundsstyrelse ledamöter har skrivit en reservation mot att Carl Kangas fått en makt position som "ledningssamordnare". Han är inte vald av någon kongress utan i sin egenskap av anställd inkallad av förbundsstyrelsen för att lasta av Vepsää. De som reserverade sig menade att man borde ha valt någon inom förbundsstyrelsen. De reserverar sig även emot att det blev Carl i stället för en tjej för jämställdhetens skull.
De tre som reserverat sig är på rätt spår, det är ett hån mot demokratin att göra på det sättet som förbundsstyrelsen gjort. Att låta en individ som inte är vald, utan är tjänsteman i SSU, en ombudsman, få en sådan insyn och makt är helt fel. Speciellt när övriga medlemmar i SSU knappt har nått att säga till om på grund av allt mygel och byråkratins maktfullkomlighet.
På förbundets hemsida skriver majoriteten:
"Dessa menar också att det är odemokratiskt att tillsätta en person från förbundsexpeditionen på en ledarposition. Detta håller dock inte Mattias Vepsä med om utan menar att Carl Kangas nya roll som samordnare har en tjänstemannafunktion som är underställd en demokratiskt vald ledning."
Det visar att vänsterbyråkraterna tänker på samma sätt som under uteslutningarna av den marxistiska vänstern på 1980-talet. Ledningen vill inte ta över helt och hållet, för om de skulle göra detta så kommer medlemmarna med stor säkerhet att kräva vänster politik. Om då inte ledningen uppfyller förväntningarna, så kan man naturligtvis inte bli förvånad om ett stort antal aktiva SSU:are frågar sig varför vänster ledningen inte är vänster i praktiken utan bara när de snackar. Att tro att Carl inte kommer få inflytande i den dagliga verksamheten som sträcker sig längre än vad en förbundsstyrelseledamot har, är löjligt. I efterhand kommer förbundsstyrelsen att diskutera och rösta om saker som han varit inblandad i, men då är skadan redan skedd.
Om personer i SSU toppen börjar kritisera partiet och utåt föra en radikal politik, så är de mer eller mindre rökta. Den nuvarande partibyråkratin kommer inte att släppa in en radikal vänster i landsting, kommun eller riksdagen. Med andra ord: de vill helt enkelt inte bygga ett SSU som kämpar för socialism eftersom det antagligen kommer att förstöra deras framtida karriär. Egenintresset visar åter igen sitt fula tryne. Låt mig klättra, låt mig hamna i riksdagen eller regeringen, ge mig makt. Vänsterledningen respektive högerledningen kan ha vissa skillnader utåt, men när det gäller, ter de sig att vända kappan efter vinden och rädda sitt eget skinn.
För att motverka byråkratin inom SSU, Ung vänster, samt även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och facket borde man i stället för att ha ombudsmän avlöna förtroendevalda . De som tar beslut ska även verkställa beslutet. Alla privilegier ska avskaffas och arvoderade förtroendevalda ska ha en vanlig arbetarlön. Val ska ske efter en politisk debatt och inte som i dag där många väljs för att de är trevliga och kompetenta. De ska väljas på ett politiskt program som de vill genomföra. Men det allra viktigaste är att en öppen diskussion om politik sker på lika villkor. Det fungerar inte att ha en verksamhet där den politiska diskussionen sker över huvudet på medlemmarna. I en sund organisation kommer diskussionen och kraven underifrån. Ledningen på de olika nivåerna ska egentligen inte hindra dessa att komma fram utan istället uppmuntra de lokala diskussionerna och den verksamhet som finns. För att den politiska diskussionen ska kunna utvecklas i hela organisationen behöver medlemmarna kunna samlas kring olika idériktningar där man utvecklar tankarna och diskussionen. Fraktionsfrihet är alltså ett måste för i alla politiska verksamheter. Demokratin får ett helt annat spelrum då.
Källor:
Aftonbaldet
Aktiva SSU:are
www.ssu.se