Efter Göteborgskravallerna:

Splittring inom polisen

Efter Göteborgskravallerna har polisen och dess agerande granskats och rannsakats från alla håll och kanter. Polischefen Håkan Jaldungs handlande och prioriteringar har ifrågasatts. Nationella insatsstyrkans ingripande på Schillerska gymnasiet är fortfarande höljt i dunkel. Enskilda polismän har kastat sten, provocerat och skjutit på demonstranter.

Samtidigt berättar polismän om 15 timmars arbetsdagar och motstridiga eller uteblivna order och så vidare. Genomgående börjar det komma fram två skilda, och till synes motstridiga bilder av polisens agerande.

Den ena - som har lyfts fram i media och av anarkistblocket - är polismaktens övervåld. Ofta har den kritiken börjat med indignerade uttalanden som att polisen började (Hvitfeldtska Gymnasiet) och att polisen använde övervåld. Problemet med det resonemanget är att de missar en central del i polisens funktion. Polisens viktigaste uppgift är att försvara den rådande ordningen dvs. kapitalismen och klassamhället. Med våld om så krävs.

I det här fallet innebar det att med alla till buds stående medel försvara EU-mötet. Därutöver är polisen tvungen att upprätthålla ordningen. De hade en order inför EU-toppmötet som var viktigare än alla andra hänsyn: att inte tillåta några inbrytningar på mässområdet. Med detta i åtanke är det enda rätta att försöka bredda kampen och inte provocera polisen.

Med anarkisternas agitation och förberedelser är det självklart att polisledningen vill föregripa bråk genom "förebyggande åtgärder". Det är inte viktigt vem som kastade första stenen. Både polisledningen och anarkisterna kraftsamlade inför EU-toppmötet och när två grupper samlas på Göteborgs gator förberedda på konfrontation är en sammandrabbning så gott som oundviklig.

Men det är väldigt sällan som polisens roll är att slå ner uppror och skydda statsöverhuvudenas möten mot inträngningsförsök. Till vardags innebär försvar av den rådande ordningen att försöka skapa lugn och trygghet, fånga brottslingar, mördare och våldtäktsmän. Det är bara i undantagsfall som den förväntas försvara staten direkt och omedelbart.

Den stora majoriteten av poliserna är rekryterade med detta i minnet. De är hårt arbetande män och kvinnor som utför ett tungt och ofta otacksamt jobb på samhällets botten. De omhändertar knarkare och fartsyndare. De utreder mord och hustrumisshandel. I juni förra året kallades de i tusental till Göteborg för att "upprätthålla lugnet" och försvara mötesfriheten mot "en liten grupp professionella bråkmakare". Åtminstone var detta den bild de fick presenterad för sig.

Polisledningens roll

När de anlände till Göteborg utnyttjades de hänsynslöst av polisledningen för att slå ner alla missnöjesyttringar som inte passade in i den bild av fredliga demonstrationer som ledningen hade. De arbetade i timmar som ingen annan yrkesgrupp skulle ha tolererat, med sådana brister i säkerhetsutrustning som byggarbetare skulle ha strejkat vilt mot. Detta är ena sidan av varför polisen inte kunde hantera situationen.

Den andra sidan är polisledningens oförmåga att inse arten av problemet. Hela helgen letade man fruktlöst efter ledargestalter och "professionella terrorister". Några sådana fanns inte i Göteborg. Men varje aktion man genomförde inflammerade stämningarna hos demonstranterna i det så kallade svarta blocket. För att kulminera i förödelsen på Avenyn där polisen helt förlorade kontrollen.

Osund demokratisyn

Det finns också en annan sida av problemet. Det finns inom polisen farliga tendenser som ligger extremhögern nära. Dessa njuter av maktutövning och förnedring, som skedde på Schillerska gymnasiet när uppenbart oskyldiga ungdomar släpades ut för att ligga på magen i duggregnet i timmar.

Nationella insatsstyrkan, en specialenhet inrättad för att gripa terrorister, sökte igenom skolan efter terrorister. När dessa inte gick att finna riktades polisens vrede mot de ungdomar som fanns där. Vem som är ansvarig för den nästan rituella förnedringen av ungdomarna är i skrivandets stund okänt och antagligen kommer det inte att komma fram under överskådlig tid.

Händelsen står som exempel på en djupt osund syn på demokrati och demonstranters rättigheter. För att inte tala om vanligt sunt förnuft. Detta ska läggas till polisledningens agerande på Järntorget samtidigt. En uttalat fredlig demonstration blev inringad och försök till massaresteringar genomfördes. Men bilderna därifrån ger intrycket av att även poliserna på plats var märkbart ointresserade av att arrestera någon när stämningen inte var uppiskad till de höjder som nåtts innan under helgen.

Detta visar en klar skillnad mellan vanliga polisers önskan att sköta sitt jobb i oprovocerade situationer och polisledningens försök att "hämnas" på dem som man genom dåliga förberedelser och oflexibelt handlande förlorat kontrollen över dagen innan.

Det syns också tydligt i polisledningens agerande gentemot sina egna representanter som hade i uppdrag att förhandla med demonstrationsledningen. Den grupp som var intresserad av att respektera demonstranternas rättigheter blev brutalt överkörd av gruppen kring Håkan Jaldung som var mer intresserad av att lösa eventuella problem med maktmedel. Både demonstrationsledningen och polisens kontaktgrupp, ledd av Götan Nordenstam, blev förvånade och upprörda av att märka att allt det som de kommit fram till inte var aktuellt längre.

Skärpta motsättningar

Just nu har förundersökningen av den polis som sköt Hannes Westberg lagts ner och överklagats. Det är inte troligt att den som avlossade det skottet eller de andra skotten i Vasaparken någonsin kommer att dömas. Domstolarna med sina fast anställda åklagare och jurister tycks ha slutit leden för att skydda de polismän som står åtalade för grova övergrepp. Att hänga ut dem skulle kunna rasera den lojalitet som poliskåren har för sin ledning. Den är redan svårt sargad.

Samtidigt har den gängse påföljden för "våldsamt upplopp" i praktiken fördubblats till i snitt 21 månader. Nu ska rättvisa skipas med den stora klubban. Juristernas ställningstagande måste tolkas som att de förväntar sig att motsättningarna kommer att skärpas i samhället, vilket är riktigt.

De uttrycker att nu krävs hårdare tag, och att polisen inte ska känna sig förhindrad att använda sina vapen i fortsättningen heller. Beslutet att lägga ner förundersökningen mot polisen (eller var det flera) som sköt med skarpa skott och nästan dödade en tonåring och de förlängda straffpåföljderna borde få varningsklockorna att ringa inom arbetarrörelsen. Hur kommer dessa precedensfall att användas mot kämpande arbetare i framtiden?

Reaktionära resultat

Just eftersom man inser polisens repressiva funktion är det vansinne att provocera dem. Det enda som händelserna i Göteborg har lett till är ett krav på ökade befogenheter till polisen i form av till exempel rätten att gripa personer och hålla dem inspärrade ännu längre (nu har polisen rätt att göra detta i 6 timmar, det pratas om 24 till 48 timmar), rätt till massgripanden osv.

Polisen har redan långtgående befogenheter, det finns ingen anledning att ge dem en ursäkt att få mer. De vanliga poliserna kastas mellan att skydda vanligt folk och sin identitet som löntagare å ena sidan och en reaktionär kåranda, brutalisering och förakt för packet å den andra. Anarkisternas taktik leder tyvärr till att den senare har stärks.

Dessutom har resultatet blivit en stämning bland allmänheten som antagligen kommer att stödja en lag som förbjuder maskering vid demonstrationer. Det bör vara arbetarrörelsen som avgör detta själv, utan lagstiftning.

Det enda som har kommit ur kravallerna är inskränkningar och ett utbrett stöd för dessa.

Det som krävs är att arbetarrörelsen tar en oberoende ställning och inte låter sig bindas upp av kvasiobjektiva hänsyn till den statligt tillsatta utredningen med Ingvar Carlsson och Ulf Adelson. Genom att köpa den så kallade objektiviteten låter regeringen statens och kapitalismens intressen få företräde framför arbetarklassens intressen. Polisen ska inte ha mer vapen, hårdare batonger och mer befogenheter.

Vad som däremot är viktigt är ökad insyn och möjlighet att avkräva ansvar. Men vad som är allra viktigast är att kräva en demokratisering av polisens organisationer och motverka en hierarkisk struktur utan insyn. Därför är det rimligt att ställa följande krav:

• Arbetarrörelsen måste utse en egen granskningskommission med representanter från facket och SAP, speciellt då i Göteborg, för att granska våldet.

• Nej till massarresteringar och politiska domar

• Polisen måste alltid vara skyldig att öppet redovisa de lagliga grunder man har för sitt agerande, som vid Schillerska gymnasiet.

• Nej till militarisering av polisen och nej till utökad rätt att ta folk i förvar.

• Polisens organisation måste demokratiseras. Domstolshandlingar måste vara offentliga. Även nedlagda förundersökningar måste kunna granskas.

Simon L

---

Missnöjet mot polisledningen har inte gått att tysta ner. Den 27/9 presenterade Dagens Nyheter en enkät som Polisförbundet (polisernas fackförening) gjort bland de poliser som var i Göteborg. DN skriver:

"541 av 900 poliser kritiserar polisledningen i Göteborg för förödande brist på information, planering och bra organisering på fältet."

"Två av tre poliser saknade rätt utrustning under insatsen - många fick själva köpa skyddsutrustning på plats."

"Hälften av de poliser som kommenderades till Göteborg fick ingen som helst information om vilka arbetsuppgifter de skulle ha där."

Högst upp på polisförbundets kravlista står: "Ny utbildning för polischefer måste startas snarast. Ledarskapet måste bli modernt och kännetecknas av öppenhet och delaktighet."

På en direkt fråga om hur polisledningen fungerade i Göteborg svarar Polisförbundets ordförande Jan Karlsen:
"Utifrån det medlemmarna säger i enkäten kan jag konstatera att det varit hierarkiskt styrt och detta måste förändras.Vi kan inte ha ett så stort glapp mellan dem som leder och dem som är ute på fältet."

Från Socialisten nr 55, november 2001