Polen 15 år efter stalinismens kollaps:

Strejker och ockupationer

Det var länge sen Polen förknippades med arbetarkamp. Som svensk tänker man snarare på bärplockning och hunsad svart arbetskraft. Den polska regeringen har gjort sig känd för sin beredskap att bistå USA med soldater i Irak och det polska folket har röstat för EU-anslutning. Men det finns en annan sida av myntet. Socialisten talade med Wojtek Figiel från Warszawa, som berättade att arbetarrörelsen i Polen de senaste två åren börjat resa sig efter en lång period av apati.

- Det har gått 15 år sen kapitalismen infördes i Polen, säger han, och nu dras slutsatser. Normallönen för en anställd ligger ungefär på 800 zloty (cirka per 1600 kronor) permånad och den officiella arbetslösheten ligger på 18 procent. I vissa regioner är den verkliga siffran omkring 25-30 procent. Många tycker att den frihet de fått är en frihet att gå i konkurs.

- Förra året, 2003, gick en rad grupper ut i strejk. Det var sjuksystrar, doktorer, lärare, stålarbetare, gruvarbetare. Vi har också sett fabriksockupationer. Folk tappar tålamodet med regeringen, vars "reformer" innebär nedskärningar på miljarder euro. Möjligheten finns att fackföreningsrörelsen som länge varit splittrad nu enas.

Gruvarbetarna

Gruvarbetarna har gått i spetsen, som de gjort många gånger tidigare i Polens historia. Det finns gott om kolgruvor i Polen, men sen marknadsekonomin infördes har alla regeringar lanserat olika planer för att stänga gruvor och avskeda gruvarbetare. Utrustningen är gammal och EU kräver reformer. Eftersom de flesta i Polen värmer sina hus med kol är tanken att kol istället ska importeras. En hel del arbetare accepterade tidigare avgångsvederlag, det vill säga de fick en summa pengar mot att de lovade att inte jobba i gruvbranschen längre.

Men år 2002 var missnöjet bland gruvarbetarna så utbrett att de satte sig till motvärn. 90 procent av arbetarna röstade för strejk i gruvindustrin för att rädda jobben. Först i sista ögonblicket avblåstes strejken av fackföreningsledningen, som valde att sluta en överenskommelse.

Wojtek berättar om ockupationerna:

- Ockupationen av kabelfabriken FKM Ozarów har pågått i över ett och ett halvt år. Det är en heroisk kamp som har fått symbolisk betydelse i ett område där omkring 20 procent är arbetslösa. Ockupationen började när den kapitalist som köpt fabriken beslöt om nedläggning. I februari 2003, mitt i kalla vintern, drevs arbetarna brutalt ut ur lokalerna och maskinerna forslades bort av polisen. Många trodde det skulle bli slutet på historien. Men arbetarna ockuperade på nytt och har nu också givit ut en tidning.

Sommaren 2002 togs ett viktigt initiativ av bland andra kabelarbetarna i Ozarów. Då bildades Polens protestkommitté för att samordna kampen mot avskedanden och nedläggningar. Kommittén samlade representanter från 80 fabriker, från gruvarbetarna, varvsarbetarna med flera. Också där restes krav på generalstrejk.

Järnvägsarbetarna

År 2003 var det järnvägsarbetarna som var mest stridbara. Efter 10 år av försämringar, uppsplittring av järnvägen på 120 bolag och uppbygge av en kostsam byråkrati hade också järnvägsarbetarna fått nog, och förberedde strejk. De delade ut flygblad till passagerarna som sa att passagerare och arbetare måste kämpa tillsammans mot försämringarna. De ställde sig på järnvägsspåren för att blockera de finare tågen där affärsmännen och makthavare åkte. De sa att de inte ville ställa till besvär för vanligt folk. Det bröt till och med ut en hungerstrejk. Men sen kom julen och förhandlingar satte igång. Regeringen lovade en hel del subventioner för att rädda existerande linjer.

- Men, säger Wojtek, i parlamentet skars de planerade subventionerna ner och det är ännu inte helt avgjort hur det går.

Kampen det senaste året har stundtals varit desperat. Gruvarbetare och polis drabbade samman i en demonstration mot arbetslösheten hösten 2003, och det har hänt att arbetare ställt polisen inför frågor som: Är ni polacker? Tror vi på samma gud?

Enad fackföreningsrörelse?

Besvikelsen över de existerande partierna är utbredd. Fackföreningen Solidaritet som skapades i hård strid mot diktaturen i början av 1980-talet bildade senare ett katolskt högerparti (ungefär Solidaritets valaktion). Men efter att detta parti prövats i regeringsställning har fackföreningen lämnat politiken och återgått till traditionell facklig kamp. Den andra fackliga federationen OPZZ innehåller rester från den gamla statskontrollerade fackföreningen som omvandlats och nu är knuten till det nybildade, i huvudsak socialdemokratiska, partiet DLA. OPZZ sågs som opposition när högerregeringen satt vid makten. Nu när DLA sitter i regeringen och skär ner har det främst varit Solidaritets fackföreningar, bland annat gruvarbetarna, som gått ut på gatorna. Men i slutet av 2003 samarbetade de båda federationerna under några aktionsdagar.

- Enligt statistik som nyligen redovisades anser en majoritet av arbetarklassen att inget parti representerar arbetarna, säger Wojtek. 20 procent av dem sa dessutom att om ett sådant parti fanns så skulle de gå med. Så många som två tredjedelar av de tillfrågade i en opinionsundersökning ansåg att det vi har i Polen inte är demokrati.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 67, februari 2004