P-O Edin och arbetslösheten

LO:s chefsekonom Per-Olof Edin uttalade i Expressen (14/2-99) att vi måste lära oss leva med en arbetslöshet på minst 8% under en överskådlig framtid.

Det skapade en viss turbulens inom arbetarrörelsen. En hel rad fackliga ledare protesterade. Göran Jonsson, Metalls ordförande, sa att det är olämpligt att bestämma en "acceptabel arbetslöshetssiffra" och Inger Efraimsson, SKTF:s ordförande, sa "Jag tror det här är skadligt för människors framtidstro".

De förfasar sig över att Edin har uttalat sig, men inte över grunderna till hans slutsats. För bakom Edins ord lurar NAIRU - en bokstavskombination som länge har legat som grund för regeringens ekonomiska politik och accepterats av nästan samtliga ledare inom LO, TCO och SAP.

Den amerikanske ekonomen Milton Friedman lanserade teorin om NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) vid ett föredrag till American Economics Association 1968. I korthet hävdade han att det fanns en naturlig nivå för arbetslösheten som hejdade inflationen från att växa explosionsartat. Det är denna idé som har lett en del arbetslösa till att sluta kalla sig arbetslösa och i stället titulera sig "heltidsanställda inflationsbekämpare".

Går längre än Friedman

Enligt Edin (och Friedman) är därför varje försök att sänka arbetslösheten under denna "känslighetspunkt" dömt att misslyckas, för då sätter inflationen igång. Det i sin tur framkallar en räntehöjning från riksbanken, vilket stramar åt ekonomin och arbetslösheten återställs. Antagligen sker detta efter en period av ännu högre arbetslöshet som ska kompensera (eller kanske bestraffa oss) för perioden av inflation och sänkt arbetslöshet.

På en punkt går Edin och de andra LO-ekonomerna längre än Friedman. Friedman menade av att inflationen satte fart för att företagarna förväntade sig inflation och därför höjde priserna, samtidigt som löntagarna också förväntade sig inflation och krävde högre löner och att allt sammantaget satte igång en inflationsspiral. Men LO menar att det är löneökningarna som är huvudskälet till inflation och att det är arbetslösheten som håller ned löneökningarna. Summa summarum enligt LO-ekonomerna: arbetarnas rädsla för arbetslöshet håller inflationen nere. Denna skarpare NAIRU bruka betecknas som NAWRU (Non-Accelarating Wage-Rate of Unemployment).

Något statistiskt underlag för påståendet att det är löneökningar som framkallar inflation redovisas aldrig. Och det är inte förvånansvärt, eftersom den ende i Sverige som har brytt sig om att undersöka de faktiska förhållandena, Sten Ljunggren, lärare i nationalekonomi vid Uppsala Universitet, visar att löneökningar alltid släpar efter inflationen. Arbetarna kämpar alltså för att kompensera sig för inflation och är alltså inte orsaken till den. Och konstigt vore det ju annars. I dessa dagar av knivskarp global konkurrens kan företagen inte höja priserna hur som helst. Ökade lönekostnader resulterar i sänkta vinster, inte i högre priser, och det är just där som skon klämmer.

På lösan sand

En viktig del av grunden för LO-ekonomernas analys är därför byggd på lösan sand. Tyvärr står det inte bättre till med den andra delen heller. Det finns inget övertygande belägg för att det behövs en viss nivå på arbetslösheten för att hålla inflationen i schack. Internationella jämförelser kan inte belägga att länder med hög inflation har låg arbetslöshet eller tvärtom. Och försöken att beräkna jämviktspunkten enligt NAIRU eller NAWRU i enskilda länder har misslyckats.

Johan Schuck anklagar i en DN krönika (20/2-99) LO för att ha manipulerat siffrorna för att få fram en svensk punkt. Han påpekar att under 90-talet har vi haft både 6.9% och 10% öppen arbetslöshet - och vid samtliga tillfällen 2% inflation.

I USA berättar de NAIRU-vänliga ekonomerna Charles Adams och David Coe på följande sätt om sina försök att räkna fram en amerikanskt punkt: "Den naturliga arbetslöshetspunkten har uppskattningsvis ökat stadigt från 3.5% i mitten av sextiotalet till en höjdpunkt på 7.25% 1980, och har sedan sjunkit tillbaka till ungefär till ungefär 5.75% 1988...".

Det vill säga att när arbetslösheten går upp beror det på att den naturliga arbetslösheten går upp och när den går ned beror det likaså på att den naturliga arbetslösheten går ned! Allting är alltså det mest naturliga i en naturlig värld och slutsatsen måste vara att det finns ingenting man kan göra åt det för det är ju så naturligt.

Det går att påverka

Antagligen är det detta som är kärnan i förklaringen till att NAIRU har fått ett sådant enormt genomslag i borgerliga media. De vill sprida illusionen att det inte är värt att kämpa. Ekonomin består i deras värld inte av människor av kött och blod som har verkliga relationer till varandra, utan av orubbliga abstraktioner som man inte kan påverka.

Det är sorgligt att arbetarrörelsens ledning har fallit för detta lurendrejeri. I ärlighetens namn måste man dock säga att LO-ekonomerna har de bästa avsikter. För de påpekar att eftersom inflationen nu är så låg, vi har till och med haft en kortare period av deflation, det vill säga fallande priser, bakom oss, så borde regeringen kunna höja inflationen en aning genom penningpolitiska och finansiella åtgärder och därigenom öka sysselsättningen.

Men LO-ekonomernas och arbetarrörelsens lednings lott är hård. För just när de tror sig kunna få en liten, liten utdelning (att sänka arbetslösheten med 2%, men inte mera) för sin anpassning till borgerlighetens ekonomiska teorier vänder nationalekonomerna på steken. Varken NAIRU eller NAWRU finns, förkunnar allt fler nu!

USA föregångslandet

USA är förstås föregångslandet även i det här fallet. Robert Eisner, tidigare ordförande i American Economic Association, skrev nyligen i sin artikel Vår NAIRU-Gräns: Den ekonomiska politikens största myt att "Resultaten som här redovisats bör tydligt demonstrera avsaknaden av empiriskt stöd för NAIRU och den politik som bygger på NAIRU". Vad beror denna plötsliga omsvängning, som lämnar arbetarrörelsens ledning långt bakom sig, på?

Huvudorsaken är att många av det internationella kapitalets strateger har, till skillnad från den svenska arbetarrörelsens ledning, börjat tappa förtroendet för det kapitalistiska systemets förmåga att reda upp sina problem själv. De är rädda för att hamna i en deflationsspiral liknande den under 30-talets depression.

Den nya faran

Den ansedda brittiska tidskriften Economist skrev i en ledare (20/2-99) under rubriken den "Nya faran" att "...en bra centralbank tänker också på att deflation kan vara mer skadlig än inflation, om den skapar en nedåtgående spiral där förväntningar om fallande priser pressar ned efterfrågan och trycker ned priserna ännu mer, som under den stora depressionen."

På grund av denna verkliga fara är man beredd att kasta ut gårdagens nyliberala propagandateorier och flirta med keynesianism igen. Men keynesianism är ingen lösning för arbetarklassen utan, som Keynes själv villigt erkände, bara ett annat sätt för att få arbetarklassen att betala för kapitalismens kris. Arbetarrörelsens ledning måste inse att det är allvar nu. Inför arbetarklassens kanske största utmaning måste man välja en självständig väg och inte bara haka på den ena eller den andra borgerliga ekonomiska teorin. Det är marxismen som kan erbjuda arbetarrörelsen en självständig analys av ekonomin och en väg framåt.

(I nästa nummer av Socialisten återkommer vi med en djupare analys av den annalkande djupa nedgången och hur arbetarklassen kan ta sig ur den).

Jonathan C

Från Socialisten nr 39 mars 1999