Till försvar för en demokratisk planekonomi

Planekonomi. Ett ord som väcker rädsla hos de mest skilda grupper. Kritiken mot planekonomi är ofta hård och förklädd på många olika sätt. Ibland kommer den i vetenskaplig form och hävdar att planekonomi skulle vara ineffektiv, andra gånger som en politisk argumentation att planekonomi automatiskt skulle medföra diktatur. I denna artikel försöker "Z" reda ut vad planekonomi är och vad det inte är.

Sovjetunionen

Det är främst två argument som brukar föras fram av planekonomins motståndare.

1) Man menar att planekonomin var ineffektiv, detta "bevisas" med bristen på konsumtionsvaror av duglig kvalitet i butikerna.

Argumentet är felaktigt. Visst var det så att konsumtionsvaror inte fanns i tillräcklig utsträckning i Sovjetunionen (utom för de privilegierade byråkraterna och deras familjer) men detta är inte ett mått på en ekonomis ineffektivitet. Det är däremot ett mått på en odemokratisk fördelningspolitik. I marknadsekonomin finns det gott om konsumtionsvaror, fast det finns också gott om människor som inte har råd att köpa dem. Kvalitén var inte alltid den högsta, men inte så dålig som många borgare försöker göra gällande. Däremot satsades mycket lite resurser på design, istället prioriterades funktionalitet. Detta var grundtanken, men fungerade ofta inte på grund av planekonomins bristande demokrati. Arbetarna fråntogs makten och kunde därför inte ta ansvar för produktionens resultat.

Ryssland vid tidpunkten för oktoberrevolutionen, 1917, var vad vi idag skulle kalla ett U-land. Man hade en mycket liten industri. I stället var jordbruket den stora näringen och samhällsstrukturen var närmast feodal. Ändå lyckades Sovjetunionen genomgå en industrialiseringsprocess tillräcklig för att vara först ut i rymden. (Det var t.o.m. många som då trodde att Sovjetunionen skulle gå om USA och Europa i ekonomisk utveckling!) Detta är en process motsvarande nästan hela utvecklingen från feodalism till kapitalism som i Västeuropa tog ungefär 300 år. För Sovjetunionen tog det dryga 40 år! Detta var möjligt endast genom den samordning av produktionen och dess utveckling som planekonomin gjorde möjlig.

2) Man menar att diktaturen var en produkt av planekonomin. Detta grundas på att öststaterna alla var diktaturer. Man menar också att med marknadsekonomi följer automatiskt ett demokratiskt styrelseskick.

Det är helt sant att Sovjetunionen styrdes av en byråkrati med diktatorisk makt. Denna byråkrati uppkom inte som en produkt av den ryska "socialismen" utan som ett resultat av Rysslands ekonomiska efterblivenhet och isolering. Om vi jämför med andra länder så ser vi mycket snabbt att exempelvis Chile, som var en diktatur under Pinochet, har en av världens mest avreglerade marknadsekonomier. Inte heller Spanien under Franco var något annat än en marknadsekonomi. Pakistans nuvarande (och marknadsinriktade) regim är en militärdiktatur. Listan kan göras mycket lång över marknadsekonomier med diktatoriskt styre.

Dessutom, handen på hjärtat, vem vill egentligen kalla världens största marknadsekonomi, USA, för demokratisk? När presidentvalskampanjerna helt och hållet finansieras av storföretagen och kandidaterna är så politiskt lika att de båda egentligen kunde tillhört samma (borgerliga) parti? När vanligt folk är så dåligt avlönade att de måste ha både två och tre, ibland till och med fyra arbeten för att försörja sig och helt enkelt inte har tid att engagera sig politiskt? Är det demokrati? Nej, men en borgerlig marknadsekonomi.

Missförstå mig inte, jag vill inte återupprätta en kommandoekonomi av stalinistisk rysk modell av två skäl:

1) Den var inte demokratiskt styrd, utan dirigerades av en maktfullkomlig byråkrati.

2) Ekonomin, eftersom den var odemokratisk, inriktades inte på att uppfylla människors behov utan på att befästa byråkratins makt och privilegier.

Alternativet - demokratisk planekonomi

Men, vad är egentligen en demokratisk planekonomi?

En planekonomi är ingenting annat än en ekonomi med en samordning av produktionen. Utmärkta exempel på planekonomier är bl.a. den offentliga sektorn (som planerar sin produktion dels utifrån behov och dels utifrån resurstilldelning) eller olika storföretag.

Ja, du läste rätt. Jag skrev storföretag.

Det är nämligen så att storföretagen, särkilt de multinationella, planerar sin verksamhet, oftast årsvis. Problemet är då att i marknadsekonomin så sker produktion i konkurrens. Och ett företag har inte kunskap om ett annat företags planering och kan därmed bara i begränsad utsträckning göra en rationell plan.

En planekonomi kan istället samordna, för att ta ett exempel, världens produktion av bilar. Med hjälp av statistikens och datorernas fantastiska hjälp kan vi ganska enkelt förutse behovet av bilar under en avgränsad tidsperiod. Vi ser då till att planera produktionen till att täcka behovet. Då slipper vi dom destruktiva konjunkturcyklerna.

Planekonomins hörnstenar

Den stora skillnaden jämfört med marknadsekonomin ligger dock i tre saker:

1) Produktionen ska utgå ifrån behov, inte köpkraft.

Resurserna till detta finns redan idag. Även produktionstekniken har tillräcklig kapacitet att täcka människors behov. Ändå svälter människor ihjäl. Om vi i Sverige kan planera för att täcka behovet av exempelvis hjärtoperationer, varför skulle vi inte kunna planera för att uppfylla hela mänsklighetens behov av mat och vatten?

Produktionens förmåga att uppfylla mänsklighetens behov begränsas av de olika företagens krav på vinst. Med upphävandet av rätten att äga produktionsmedel (med produktionsmedel avses det som är nödvändigt för att genomföra produktion, t.ex. maskiner, arbetskraft, råvaror, m.m.) river vi hindren för samordning och demokratisk styrning. Genom att avskaffa alla onödiga mellanhänder gör vi dessutom kedjan från tillverkning till konsumerande medborgare mycket kortare, mer effektiv och lättare att påverka.

2) Produktionen ska organiseras enligt samarbetets principer, inte konkurrensens.

På det sättet drar vi nytta av alla erfarenheter som görs för att hela tiden utveckla och förbättra produktionen. Vi undviker också det slöseri med resurser som är oundvikligt när flera aktörer producerar för samma marknad.

3) Produktionen organiseras demokratiskt.

Detta kan tyckas vara något luddigt, men det är det inte. Demokratins princip - en människa, en röst - är fundamental för all verklig socialism. Ett samhälles produktion är avgörande för dess medlemmars liv. Ingen överlever utan mat och vatten. En bostad kan också vara trevligt att ha. Allt detta måste produceras. Varför är det då så att vi inte kan besluta demokratiskt om hur produktionen ska skötas?

Förutom att det är trevligt med demokrati så är det också bättre, både för arbetslivet och samhället som helhet, än dagens toppstyrda produktion. Vilken arbetsplats skulle demokratiskt besluta sig för att inte förbättra arbetsmiljön? Arbetsmiljön för miljontals människor, världen över, skulle kunna förbättras radikalt, vilket leder till färre förslitningsskador, lägre sjukvårdskostnader m.m. Det är arbetarnas egna idéer som löser problemen. Det är alltså arbetsplatserna, i dialog med medborgarna och demokratiskt valda planeringsinstanserna som sköter produktionen. Arbetarna kan nämligen sitt jobb bättre än alla slipsnissar med civilekonomexamen. Det är ju de som dagligen befinner sig i produktionen som ser problemen.

Om man utgår ifrån det jag skrivit ovan, så framträder en princip för den demokratiska planekonomin som inte alls stämmer överens med borgarklassens gnäll så fort förstatliganden och planering kommer på tal.

Men, ska ALLT planeras?

Nej, givetvis finns det ingen poäng med att kräva förstatligande av pizzerian på hörnet. Den utgör nämligen en så liten del av produktionen. Pizzerian på hörnet kommer alltså att få sköta sig själv i en planerad ekonomi. Det är främst de stora industrierna, de som styr ekonomin och påverkar allas våra liv dagligen, som måste sättas under vår demokratiska kontroll.

I dagens värld slösas det otroligt mycket med naturens resurser och med mänskliga resurser. Den kapitalistiska ekonomin förslavar oss i lönearbete för att överleva. Den låser oss i "marknadsmässig" konkurrens och resursslöseri. Mänskligheten producerar mer än vi någonsin gjort tidigare. Ändå finns det människor som inte får mat för dagen. Samtidigt finns det några, mycket få, människor som bor i palatsliknande villor, åker omkring i bilar som kostar mer än fem årslöner för en vanlig arbetare och dagligen fattar beslut som berör tiotusentals människors liv. Allt utan att vi arbetare får vara med och bestämma.

Vi behöver en demokratisk planekonomi. För mänsklighetens skull.

Från Socialisten nr 58, april 2002

Kommentar från en läsare:

"Mycket bra redogörelse över planekonomins fördelar gentemot kapitalismen. Men ni glömde att nämna några fördelar. Därför skriver jag dom här:

1. I en planekonomi existerar ingen arbetslöshet. Sovjetunionen ville t.ex. skriva in bland annat detta i de mänskliga rättigheterna men neckades självklart det av de kapitalistiska länderna.

2. I en planekonomi har vi dom bästa förutsättningarna för att kunna skydda miljön. För kontrolleras produktionen demokratiskt så kan man också göra så att den blir miljöoskadlig.

3. Den tredje fördelen består i att i en planekonomi har alla chansen att göra det de är bäst på, och ämnade att göra av Gud. ALLA människor får helt enkelt chansen att utvecklas till det bästa!

4. Och bäst av allt är att planekonomin gynnar det stora folkflertalet alltså arbetare och dess allierade vilket gör att socialismen får majoritet i alla val i tusentals år. Tänk på det, det som är bra för folket, är bra för alla. Utom för de asociala utsugarna. Men vem bryr sig!"