Vi behöver inte vara marknadens fångar

Hade Metalls ordförande Göran Johnsson hade rätt när han sa om det förra krispaketet att man inte kan göra mycket åt att Sverige blivit marknadens fånge?

För arbetarrörelsen är det en helt avgörande fråga, och det självklara svaret är nej. Vad är "marknaden" i det här sammanhanget annat än en omskrivning för det kapitalistiska systemet?

De tidiga socialisterna insåg att välfärden inte skulle kunna säkras i ett kapitalistiskt samhälle, och den insikten lever kvar i socialdemokratins partiprogram. Makten över produktionen och dess fördelning ska läggas i hela folkets händer. Så står det fortfarande.

Men för dagens partiledning har formuleringarna om socialism inget som helst med verkligheten och aktuell politik att göra. Flera av "förnyarna" tycker säkert att de är en pinsam rest från en förgången tid.

Marknaden inte tacksam

De har istället gjort en "realistisk" anpassning till det rådande ekonomiska systemet, och det innebär att försöka hålla marknadens aktörer på gott humör. EU-medlemskap, privatiseringar, skatteomläggning, nedskärningar, hårdare press på arbetslösa, sjuka och nu senast vuxenstuderande - det har regeringen bjudit på.

Tyvärr har inte marknaden varit särskilt tacksam. Arbetslösheten har inte gått ner märkbart. och det var ju just det som skulle motivera hela den bittra "medicinen".

Hur skulle ett socialistiskt alternativ se ut?

Hur skulle då ett hållbart alternativ se ut? Det går inte att säga i detalj hur ett socialistiskt program skulle se ut eftersom det inte finns något sådant genomdiskuterat i arbetarrörelsen. Men tre konkreta punkter skulle utgöra den nödvändiga stommen: 1) Förstatligande av storföretagen, 2) Demokratiskt löntagarstyre, 3) Arbetstidsförkortning.

Ett förstatligande av de 40-50 största företagen som utgör ryggraden i det svenska näringslivet skulle göra det möjligt att planera ekonomin och lösa upp en mängd knutar som idag är helt olösliga.

Med en planerad ekonomi, demokratiskt styrd och kontrollerad från fabriks- och kontorsgolv skulle arbetslösheten i ett slag praktiskt taget kunna avskaffas. Att sänka arbetstiden, dela på jobben och förvandla a-kassa och socialbidrag till löner skulle närmast vara ett tekniskt problem. Statsskulden, som åderlåter den offentliga ekonomin genom enorma ränteutgifter, skulle också minska rejält. De skatter som vi betalar och som används till räntebetalningar går ju faktiskt till stor del till svenska storbolag och banker.

Miljöförstöringen, en av mänsklighetens ödesfrågor, kräver en planering av produktionen i hela världen. När de anställda inte längre slits mellan lojaliteten till det egna företaget (rädslan att förlora jobbet) och samhällsnyttan kommer en enorm kreativitet att släppas fri i miljöns tjänst. Det är självklart de anställda som ser produktionsprocessen, som bäst kan ingripa mot gifter, slöseri och farliga utsläpp.

Inom vård, barnomsorg, socialtjänsten vet de anställda i allmänhet vad som krävs för en bra verksamhet, men de trängs av snåla ekonomiska ramar och hierarkiskt styre.

Varför har vi då inte redan socialism om det är så bra?

Men, kan man fråga sig, om ett socialistiskt system vore så bra - varför har vi inte det redan? Varför har det inte ens särskilt många förespråkare?

För det första kunde kapitalismen fungera riktigt bra i västvärlden i nästan 30 år efter det andra världskrigets slut. Under den långa perioden kunde arbetarklassen i västvärlden få stora standardförbättringar - utan att behöva ta strid mot det privata ägandet av företagen.

Detta satte naturligtvis spår i det politiska tänkandet. Socialismen framstod visserligen fortfarande som önskvärd, men inte alls nödvändig i det praktiska livet.

Vår tur att hojta "Åk till Ryssland, då!"

För det andra fanns öststatsexemplet med sin byråkrati och ineffektivitet för borgerligheten att vifta med.

Sovjetunionen var hela tiden en paradox. Marx och Engels ansåg att socialismen måste byggas först i de mest utvecklade kapitalistiska länderna, som hade avancerad teknik och fr a en stark utbildad arbetarklass. I stället segrade revolutionen i Ryssland, det mest efterblivna av de europeiska länderna med 90% bönder och utbredd analfabetism.

Trots detta, trots inbördeskrig, urartning och det järnhårda förtrycket som tog livet av miljoner hängivna socialister och lade munkavle på resten, kunde Sovjetunionen utvecklas till en modern industristat. Detta blott och bart p g a planekonomin. Självklart avstannade utvecklingen ju mer komplicerad ekonomin blev - en modern planekonomi utan demokrati och arbetarstyre är en orimlighet.

Men nu, när såväl planekonomin som stalinismen raserats, vad ser vi då? Maffiavälde, gangster-kapitalism och inbördeskrig. Det är vad "marknaden" har att erbjuda. Nu är det vår tur att hojta "Åk till Ryssland, då!" till borgerliga meningsmotståndare.

Måste en planerad ekonomi vara toppstyrd?

Det finns en annan myt som säger att medan den planerade ekonomin med nödvändighet är toppstyrd, diktatorisk och ineffektiv så fördelar kapitalismen obyråkratiskt resurserna på effektivast tänkbara och demokratiska sätt.

Stämmer det någonstans så gör det då inte det i Sverige. Enligt näringslivets egna skrifter styr fyra familjer svenskt näringsliv. 40% av börsvärdet kontrolleras av Wallenberg. Svenska Dagbladets börskommentator hävdar att det är 15 personer som beslutar om näringslivets utveckling.

Är kapitalismen effektiv?

Är det effektivt? Knappast. Enorma resurser finns i form av arbetskraft, råvaror, infrastruktur, teknik och pengar. Men kapitalismen lyckas inte sammanföra dessa faktorer till en vettig produktion och ett mänskligt samhälle. I stället är drygt 600 000 arbetslösa.

Orimliga summor används däremot till spekulation. Omsättningen på andrahandsmarknaden för statliga lånepapper omsätter uppemot 100 miljarder kronor om dagen! (DN 12/4-95)

För 20 år sen var 90% av alla internationella penningtransaktioner betalning för varor och tjänster. 10% stod för övrigt. Bl a spekulation. I dag är förhållandena de rakt motsatta.

Inom jordbruket innebär marknadsekonomin att säd bränns, grönsaker grävs ner i jorden för att ruttna och bönder får ersättning för att inte producera mjölk. Skälet är att priserna måste hållas uppe.

Kapitalistiskt slöseri

En stor del av det som tillverkas i det kapitalistiska samhället är slöseri från början till slut, ur mänsklighetens synvinkel sett: krigsproduktionen och kärnkraften t ex. Om vi håller oss inom Sveriges gränser enbart så kan man fråga sig hur många som blir lyckliga av Jas? Eller vem som beställde våra kärnkraftverk? När befolkningen väl tillfrågades var ju en klar majoritet för avveckling, om än i olika snabb takt. Om marknaden vore så förträfflig borde slagkraftiga alternativa energikällor utvecklats för länge sen.

Problemet är bara att långsiktiga investeringar intresserar inte penningplacerarna längre. Avkastningen ska komma fort, och det går snabbare att spekulera i papper och valutor.

Sen har vi hela marknadsföringsindustrin - hur mycket tid, kraft och pengar satsas inte här? Det här är en bransch som växer, men vem har nytta av den? Knappast konsumenterna.

Är det effektivt att privatisera?

Den fria konkurrensens effektivitet kan vi också skärskåda genom att titta på privatiseringarna som skett i Sverige. Har privat verksamhet visat sig vara bättre än offentlig?

Fallet Medanalys skriker ut motsatsen. Där satte det kortsiktiga vinstmotivet allt ansvarstagande ur spel. Men t ex snöröjningen i Stockholm i vintras gav inte heller privatiseringsivrarna någon fjäder i hatten. En lokal stockholmstidning räknade ut att ett enda benbrott kostade lika mycket som att sanda hela Södermalm i 20 dagar. Då ska man veta att Södersjukhuset en enda snöig dag fick ta hand om 15 benbrott. Andra avreglerade verksamheter som blivit rena skandalen är taxi i Stockholm och ambulansrörelsen där bilarna avslöjades med alla möjliga fel.

Näringslivets egen utvärdering av privatiseringarna i kommunerna säger att mindre än hälften av verksamheterna blivit billigare. Mer än hälften har blivit dyrare. Inga som helst bevis läggs fram för att kvalitén någonstans blivit bättre.

"Sveriges systemskifte i fara?" heter utredningen, som redovisar att flera kommuner faktiskt tagit tillbaka verksamheter som tidigare lagts ut på entreprenad.. Det var ofta rent ideologiska skäl bakom privatiseringarna, inte ekonomiska.

Offentlig sjukvård överlägsen privat

Ett annat exempel på hur offentlig verksamhet är överlägsen privat är sjukvården. I USA är sjukvården privat. Där kostar sjukvården samhället dubbelt så mycket som i Sverige. Eftersom sjukhusen "säljer" sin vård struntar de i de verkliga behoven. Kan de sälja en operation extra, desto bättre. Om patienten behöver operationen är ointressant. Därför är t ex kejsarsnitt snarast regel bland dem som har råd. Sen har vi administrationen. I USAs system med privata försäkringar slukar byråkratin 20% av sjukvårdskostnaderna. I vårt generella försäkringssystem tar byråkratin 3%.

Orättvisorna med de privata sjukförsäkringarna blir naturligtvis enorma. En tiondel av befolkningen konsumerar 70% av vården, medan den fattigare hälften av befolkningen får dela på 4%. Det lär inte bero på att de fattiga är så osannolikt friska.

Egentligen säger det sig självt att offentlig verksamhet har stordriftsfördelar. Med uppsplittring av verksamheter på små konkurrerande företag kommer mycket tid i vart och ett av dem att gå till administration, marknadsföring, personaladministration osv.

Det är inte ens så att kapitalismen fungerar obyråkratiskt. Trots allt tal om motsatsen vet marknadsförespråkarna att systemet inte fungerar utan kontroll. Till det behövs en enorm apparat av lagar, jurister och kontrollanter. Vad är hela EU, med sina tiotusentals tjänstemän och tusensidiga fördrag, om inte en enda stor byråkrati för att tukta marknaden?

Vad händer med småföretagen?

Småföretagens situation under socialismen då? Den skulle med all säkerhet bli bättre. Det handlar inte om att lägga in dem i någon central plan, eller att strypa något privat initiativ. Varför skulle man göra det? Men småföretagen är i stor utsträckning underleverantörer till storbolag, och pressas idag hårt av dessa. 60 000 småföretag har gått i konkurs de senaste fyra åren. En stabil, planerad produktion i de avgörande branscherna skulle ge småföretagen en betydligt större trygghet. Sen kan man med lagstiftning garantera de anställda i småföretagen rimligt inflytande och acceptabla löner.

Marknaden i traditionell mening kommer också att finnas kvar som regulator av priser på de flesta varor som säljs, men den kommer inte att diktera våra liv som nu.

Är människan girig av naturen?

Vi behöver ett annat samhälle - ett socialistiskt samhälle. Men vi vet också att Sovjetunionen urartade. Där uppstod ett nytt privilegierat skikt, så varför skulle det inte ske igen? Är det inte så att det ligger i människans natur att konkurrera och sko sig på andra?

Påståendet om människans natur kan lätt bemötas eftersom mänskligheten under största delen av sin existens inte levt i klassamhällen. Jakt- och samlarsamhällen var (och är där de finns kvar) klasslösa. Alla arbetade för att stammen skulle överleva, och alla delade på den mat man fått ihop. Det fanns inte privata förmögenheter och heller ingen brottslighet, ingen polis, inga fängelser eller någon misshandel.

Ett modernt socialistiskt samhälle skulle se annorlunda ut, eftersom det skulle bygga på att vi idag har en avancerad teknik. Tekniken gör at vi inte alls behöver ägna särskilt lång tid åt att framställa det vi behöver. Genom att sätta alla i arbete och rensa bort onödig produktion som sker i dag kan vi förkorta arbetstiden drastiskt. Det tillsammans med den relativt höga utbildningsnivån gör det för första gången möjligt för alla att delta i företags- och samhällsstyret. Om alla har möjlighet att få sina behov tillfredsställda finns ingen anledning att roffa åt sig från andra.

Svart framtid utan demokratisk socialism

Om vi inte ser möjligheten av ett demokratiskt, socialistiskt samhälle som en realitet ter sig framtiden svart. Svält och nöd i stora delar av världen. Krig och konflikter. Förgiftade hav och jordar. Massarbetslöshet som drar med sig hopplöshet, missbruk, våld och misär. Utslagning och rasism. Vi ser tecknen också i det tidigare så idylliska Sverige.

Det är arbetarrörelsen som står för motbilden; sammanhållning, solidaritet, rättvisa, välfärd för alla och demokrati. Kort sagt - ett anständigt liv.

För att kunna föra traditionen från tidigare generationer vidare, och överbrygga de konstlade motsättningarna mellan raser, länder och kön måste arbetarrörelsen ta upp kampen för ett nytt samhälle. Arbetarklassen har byggt fackföreningar och partier till sitt försvar. Dessa organisationer och dess ledare får inte sväva på målet om socialismen i kommande strider.

April 1996

Kerstin Alfredsson, Stockholm

Från Socialisten nr 16, maj 1996