PKK:s gerillakrig en återvändsgränd

Demonstrationerna visar vägen

Som en man som försöker fånga fisk genom att tömma havet, försöker den turkiska regeringen utplåna allt stöd för PKK (Kurdiska Arbetarpartiet) genom att driva ut befolkningen ur de kurdiska delarna av Turkiet. Hitintills har över 2000 byar i de otillgängliga bergen i östra Turkiet tömts på sin befolkning, enligt en försiktig uppskattning.

Systematisk tortyr, våldtäkter och nedbränning av hus och skog påskyndar kurdernas flykt. Turkiet är nu ett av de länder som har blivit mest fördömda av Amnesty och Human Rights Watch. 21/2 miljon kurdiska flyktingar lever i utkanterna av de större städerna i västra och östra Turkiet. Där fortsätter den turkiska militären att trakassera dem. Kurderna har fråntagits rätten till sitt språk och sin kultur. De får inte ens kalla sig kurder, utan har definierats av den turkiska regeringen som "bergsturkar". Hundratusentals har flytt till Europa.

För att ytterligare undergräva PKK, tvingade Turkiet Syrien att sparka ut Öcalan från sin fristad i Damaskus, vilket skapade diplomatiskt bryderi i Europa. Och sedan, genom en ohelig allians som verkar ha inkluderat den grekiska regeringen, CIA, de kenyanska myndigheterna och möjligtvis den israeliska säkerhetstjänsten, fick den turkiska regimen Öcalan i sina blodiga händer. Nu har de stolt kunnat visa upp en uppenbart drogad och antagligen torterad Öcalan i TV. Samtidigt försöker de turkiska myndigheterna med USA:s och tusentals truppers hjälp att tvinga fram en överenskommelse med de två stambaserade opportunistiska gerillarörelserna KDP och PUK i Norra Irak så att PKK-baserna där kan stängas.

Gerilla i kris

Utan baser i Syrien och Irak, med Öcalan i en turkisk fängelsehåla och utan en sympatiskt inställd befolkning som kan förse dem med mat, skydd, och vapentransporter, befinner sig PKK:s gerilla krig i kris. Men samtidigt har stödet bland de turkiska kurderna ökat eftersom PKK ses som den enda kraften som verkligen kämpar mot den turkiska imperialismen. I Stockholm samlade med kort varsel en demonstration för att protestera mot Öcalans arrestering 10 000 kurder av en total befolkning på 30-40 000 kurder i Sverige.

Strax innan han arresterades gjorde Öcalan en rad utspel. Han proklamerade ensidigt vapenstillestånd, släppte kravet på ett självständigt enat Kurdistan och vädjade till EU och de europeiska regeringarna att de skulle pressa fram en begränsad autonomi för de turkiska kurderna. Men vädjan var fruktlös, vilket knappast är förvånande eftersom EU precis har tagit in Turkiet i sin tullunion. Flera europeiska länder förser Turkiet med de vapen som mördar och lemlästar kurdiska män, kvinnor och barn! Öcalan hoppades väl på en utveckling liknande den i Palestina, där Yassir Arafat styr över ett halv-autonomt område. Men detta var varken resultatet av smart diplomati eller PLO:s gerillakamp, utan av den palestinska intifadan. Detta var en verklig masskamp som tog fart efter nederlaget för PLO:s gerillagrupper.

Stora demonstrationer

De stora kurdiska demonstrationerna i Europa efter Öcalans arrestering visar potentialen för en ny och mer framgångsrik väg för kurderna efter gerillakrigets och diplomatins återvändsgränd. Den turkiska regeringen förstår inte att den håller på att gräva sin egen grav. Genom att samla mängder av kurder i städerna har de berett vägen för ett genuint massuppror, som i kontrast till gerillakriget kommer att aktivt involvera majoriteten av kurder. Dessutom har de lagt grunden för en gemensam kamp mellan kurdiska och turkiska arbetare, nånting som verkligen kommer att skaka den turkiska regimen. Alla arbetare i Turkiet har samma grundläggande problem - militärt förtryck, undermåliga bostäder, arbetslöshet - och de är huvudsakligen organiserade i samma fackföreningar. Under ett massuppror i städerna skulle de alla ena sig mot den gemensamma fienden.

Ett framgångsrikt uppror är inte bara önsketänkande. Kurderna i Norra Irak visade vägen 1992. De irakiska kurderna har varit brutalt behandlade i decennier. Den 16 mars 1988 spred Saddam Husseins trupper ut en dödlig cocktail av cyanid, mytoxin, sarin och senapsgas över den kurdiska staden Halabja. 5000 dog på en gång, ytterligare 12000 skadades och led fruktansvärda kval innan många av dem dog. I slutskedet av Kuwait-kriget 1992 vände sig en stor del av Saddams trupper mot honom. Inspirerad av en pansarvagn som åkte runt i staden Basra i södra Irak och sköt på Saddams porträtt, spred sig revolten i söder snabbt till Koot, Omura, Nasria, Samawa, Najaf, Kurbala Hilla och Mosaib. Kurderna såg sin chans och tog den. Spontant reste de sig i de nordliga industristäderna - Suleymania, Hawlir och Kirkuk - där oljeindustrin är koncentrerad. Inspirerad av den iranska revolutionen mot shahen etablerade de så kallade shoras. I samma tradition som Pariskommunen, sovjeterna i Ryssland 1905 och 1917, och arbetarkommittéerna i Barcelona under den spanska revolutionen på 30-talet var shoras organ för arbetarnas demokratiska styre som kunde har lagt grunden för socialism.

Massakrer

De förlorade. Men nederlaget var inte oundvikligt. Om man drar de rätta lärdomarna, kommer ett uppror i Turkiet att vara framgångsrikt. Naturligtvis var fienden mäktig. Den USA-ledda alliansen stoppade sin framfart mot Bagdad och deras bombplan och helikoptrar genomförde en massaker av de retirerande trupperna i syd, som framförallt bestod av dåligt utrustade, undernärda och otränade ungdomar. Enligt vissa rapporter dödades 100 000 soldater. USA lämnade Saddams elittrupper, det republikanska gardet, orörda och dessa kunde sedan försöka återta de kurdiska städerna i norra Irak. Imperialisterna föredrog att ha Saddam vid makten framför en socialistisk revolution. Men även det republikanska gardet förlorade och slängdes ut ur Suleymania, centrum för shora-rörelsen. Nu ställdes frågan om vad som skulle hända härnäst. Och det var då de verkliga problemen började. Ingen hade en tydlig strategi för hur man skulle slutföra den socialistiska revolutionen. PUK:s och KDP:s gerillaledning rusade iväg till Bagdad och sågs på TV omfamna och kyssa Saddam, medan de försökte förhandla fram ett avtal. Samtidigt sa de till människorna i shoras att gå hem. De enda så kallade marxisterna i shoras var f.d. maoister som var förblindade av den gamla stalinistiska teorin om två stadier (först måste arbetarna alliera sig med den nationella borgarklassen för att kasta ut imperialisterna och först efter många år av kapitalism kan bygget av socialismen börja). Det slutade med att de irrade omkring som höns som hade fått huvudena avskurna, sökande efter någon kurdisk borgarklass att alliera sig med. I den mån det överhuvudtaget fanns någon kurdisk borgarklass hade den flytt vid första tecken på folkligt uppror. De föredrog Saddams omsorg före arbetarmakt. Utan något organiserat alternativ till vare sig de maoistiska skämtarna eller KDP och PUK upplöstes shoras. FN belönade PUK och KDP för deras tjänster genom att tillåta dem båda att plundra norra Irak, som har blivit en autonom zon "skyddad" av FN. Så FN fortsätter i den tradition som etablerades 1923 av dess föregångare Nationernas Förbund när de genomdrev Lausanne-överenskommelsen. Detta skapade de flesta konstgjorda staterna i Mellanöstern och delade den kurdiska nationen.

Öcalans politik

Om det hade funnits ett verkligt marxistiskt alternativ i shoras hade man klargjort att om shoras skulle överleva och stärkas skulle man inte på något vis försöka göra en överenskommelse med vare sig den kurdiska borgarklassen, Saddam, FN eller något som helst annat imperialistiskt organ. Den enda kraft som det är värt att vända sig till för stöd är den internationella arbetarklassen. I den första fasen kunde man ha länkat ihop sig med kurderna i Turkiet, Syrien och Iran, som sedan hade kunnat sprida revolten till arbetare och bönder i dessa länder. Därigenom hade man kunnat börja skapa en socialistisk federation i hela Mellanöstern. Samtidigt kunde man ha vädjat till arbetarklassen i Europa och även USA att stoppa kriget som deras regeringar förde.

Skapa borgarklass

Tyvärr har inte PKK-ledningen förstått detta. Eftersom det inte finns en betydelsefull kurdisk borgarklass i Turkiet skriver PKK i sitt senaste program att de försöker skapa en! Samtidigt har Öcalan lyckats, genom sina aktioner och uttalanden, att undergräva stödet från nästan alla arbetare och bönder förutom de kurdiska. Den europeiska arbetarklassen stöts bort när Öcalan hotar med att bomba de billiga turistorter många besöker i Turkiet och när kurder avrättas i Europa. Men han stöter också bort många kurder. Medan han bodde i Syrien höll han en diplomatisk tystnad om situationen för Syriens kurder. Hundratusentals syriska kurder har inte ens de mest elementära mänskliga rättigheter. De får inte gifta sig, äga mark eller ett hus, rösta, få matbidrag, arbeta i den offentliga sektorn eller som läkare. I Irak har Öcalan periodvis allierat sig med antingen PUK eller KDP, som suger all rikedom ur landet. Och i Iran har Öcalan flirtat med mullorna, som förstås förtrycker sina egna kurder. Öcalan går så långt att i en intervju i Junge Welt (6/2-98) erbjuder han stöd till den turkiska imperialismens expansionistiska strävanden i utbyte mot en smula autonomi:

"Lösningen i Turkiet måste vara regional. Men Turkiet borde inte vara rädd för att skapa en stabil brygga till Främre Orienten och Centralasien, hela vägen till turkoman-länderna. (...) Så vi borde inte tala om att minska Turkiets gränser; en lösning på det kurdiska problemet skulle faktiskt vara att expandera Turkiet i Centralasien."

Om Öcalans förslag genomförs, skulle det vara en katastrof för arbetarna och bönderna i alla länder som Turkiet ockuperar och naturligtvis skulle den turkiska regeringen tacka Öcalan genom att sätta en kniv i hans rygg. Detta är inte den politik som kurderna behöver. Det som behövs är en enad kurdisk kamp för socialism, som skulle få den internationella arbetarklassens helhjärtade stöd.

Jonathan C

Från Socialisten nr 39 mars 1999