Pinochet och kapitalismens försvarare
Pinochet är äntligen död men frågan som många ställer sig är hur han, trots omfattande bevis, kunde leva så många år utan att bli dömd. Skälet är att han räddade den chilenska kapitalismen ur den kris som rådde. Pinochet var likt Hitler, Mussolini och Franco ett redskap för borgarklassen (och i Chiles fall USA-imperialismen) för att krossa den chilenska arbetarklassen. Som tack för den tjänsten hade Pinochet internationella mäktiga beskyddare som höll honom från rättvisan.
Varje försök att arrestera och döma Pinochet skulle innebära en konfrontation med borgarklassen och USA-imperialismen. Något som varken ledningen för det chilenska Socialistpartiet (som varit i regeringsställning i Chile) eller ledningen för Labourpartiet (som satt i regeringsställning och tillätt Pinochet att återvända till Chile trots att spanska domare vill ställa honom inför rätta för mord på spanska medborgare) var intresserad av att göra.
Revolution och kontrarevolution i Chile
Situationen i Chile före kuppen 1973 hade en del likheter med dagens Venezuela, ett rikt land där majoriteten levde i fattigdom på grund av imperialismens utsugning och en lokal borgarklass som var måttligt intresserad av att utveckla landet. Detta ledde till en radikalisering i samhället, till och med det kristdemokratiska partiet pratade om behovet av revolution och nationalisering av kopparindustrin. De omedelbara kraven i Chile handlade om förbättrad levnadsstandard och frihet från utländsk dominans. Men dessa krav placerade arbetarklassen i konflikt med borgarklassen och imperialismen. Alternativen var socialistisk revolution eller brutal kontrarevolution. Varje försök att gå en väg där i mellan var dömd att misslyckas. Tyvärr var det exakt vad President Allende, som ledde folkfronten (Unidad Popular), tillsammans med Socialistpartiets och Kommunistpartiets ledare, försökte göra. Utan att lära något av Chiles historia (eller någon annan historia heller för den delen) så ingick de ett avtal med det kristdemokratiska partiet att inte förändra militären och att inte organisera egna miliser. De upprepade att den chilenska militären var patriotisk och oberoende. Enda fram till veckan innan kuppen, då det var uppenbart för alla var som var på gång, fortsatte man att uppmana arbetarna till lugn. Detta trots massdemonstrationer med 800 000 deltagare som vill kämpa för sin regering. Budskapet var att arbetarna skulle hålla sig lugna och inte provocera högern. Man kan invända att en beväpning av arbetarna hade lett till ett fruktansvärt inbördeskrig med fler dödade (en del av ledarna hävdar detta och argumentet återkommer när man diskuterar Chile). Problemet är att det var exakt vad som skedde, med den skillnaden att det var ett ensidigt inbördeskrig från högerns sida mot vänstern (som var avväpnade av sina egna ledare). Tvärtom, skulle en beväpning av arbetarklassen ha inneburit att det varit svårare för militären att planera och genomföra kuppen.
En av marxismens grundläggande idéer är att staten är ett organ för den härskande klassens förtryck av övriga klasser. De ledande tjänstemännen och officerarna är i det kapitalistiska samhället kopplade till borgarklassen direkt eller indirekt, genom utbildning, kontakter, ekonomiska intressen och vanor. En av revolutionens uppgifter är att montera ner den existerande staten (som den inte kan ta över och använda som sin egen) och bygga upp en ny stat. Denna behöver vara baserad på representanter valda på mandat som går att återkalla och som inte får högre lön än utbildade arbetare. Man måste också avskaffa armen och ersätta den med en folkmilis. Att inte göra det leder till att staten och militären vänds mot revolutionen.
I Chile genomförde folkfronten snabbt sina ursprungliga reformer, samtidigt ställde massorna radikalare krav som placerade regeringen i en skärpt konflikt med borgarklassen. Socialistpartiets ledare hade inte förutsett de ökad radikalisering och de hade inte perspektivet att leda en socialistisk revolution. Det visade på reformismens oförmåga. Reformer fungerar till en viss gräns, sen måste man vara beredd att leda kampen vidare. Det stalinistiska kommunistpartiet (dominerat av Sovjetunionens ovilja för en socialistisk revolution i något annat land) höll fast vid att det var en borgerlig revolution och stod ofta längst till höger i folkfronten för att hålla tillbaka de inslag av arbetarkontroll som bröt ut. För ledningen av folkfronten var det viktiga att inte leda en revolution, i själva verket hjälpte det kontrarevolutionen. På det sättet bidrog den reformistiska ledningen för arbetarrörelsen till att kapitalismen överlevde i Chile.
Likheter och skillnader Chile och Venezuela
I Venezuela idag så är saknas det ett reformistiskt parti med masstöd som kan hålla tillbaka revolutionen. Samtidigt har man en president, Chavez som uttrycker behovet av en socialistisk revolution, att det inte finns någon tredje väg, att valet står mellan socialism och barbari. President Chavez har till och med talat om att varje arbetare, bonde och fiskare bör lära sig att hantera ett gevär. Gång på gång har högern i samarbete med imperialismen försökt störta Chavez men han har varje gång räddats av massornas kamp. Chavez har flera gånger sagt att byråkratin är ett stort problem för revolutionen och han är inte rädd för att avskeda tjänstemän som saboterar revolutionen. Chavez är heller inte rädd för att angripa sina fiender i Washington och kalla Bush för ett passande namn, djävulen.
Även i Venezuela finns reformister och byråkrater som vill hålla tillbaka revolution och vill att politiken ska hålla sig inom kapitalismens ramar. I själva verket är de farligare för revolutionen än de öppna fienderna. Eftersom de försöker sabotera och hålla tillbaka massornas kamp så riskerar det att trötta ut massorna. Om folket inte får se resultat av sin kamp så kan ett tillstånd av missnöje och passivitet uppstå, som öppnar för kontrarevolutionen att slå till. Kontrarevolutionen har redan visat hur "demokratiska" de är genom militärkuppen 2002. Chiles öde är en varning till alla revolutionärer i Venezuela. Låt inte historien upprepa sig. Det bästa sättet är att genomföra den socialistiska revolutionen som kan bli ett startskott för revolutionen i övriga länder i Latinamerika och resten av världen.
Striden idag
Minnen av kuppen lever kvar i Chile och i världen även om borgarklassen vill att den glöms bort. Lojala försvare av kapitalismen, som Thatcher, har uttalat sitt stöd för Pinochet. Även i Sverige har detta märkts av, i form av en debattartikel i Expressen av Bo Södersten (professor i nationalekonomi och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna) "Pinochet räddade Chiles ekonomi". Chiles ekonomi som var kaotisk (bland annat på grund av sabotage som USA låg bakom och folkfrontens halvmesyrspolitik) kunde räddas tack vare att Milton Friedman nyliberaler fick sanera ekonomin. Min första reaktion när jag läser artikeln är att det är det sjukast jag läst (i alla fall på ett tag). Men sen inser man Bo Södersten är en (om än osympatisk) konsekvent försvarare av det kapitalistiska systemet. Chile stod inför en ekonomisk kris, antingen var valet expropriering av borgarklassens och imperialismens tillgångar (=socialistisk revolution) eller att krossa arbetarklassens organisationer och låta den genomgå ett ekonomiskt stålbad för att få ordning på ekonomin.
Den internationella arbetarrörelsen får aldrig glömma de brott som borgarklassen i Chile och USA utförde i Chile och övriga Latinamerika. Pinochet är bortom lagens arm, men många andra går fortfarande fria. 3000 dödade, 30 000 torterade och nära 700 000 som lever i exil går inte att glömma. Fortfarande idag har man kvar den konstitution som infördes av Pinochet (även om det tillkommit ändringar). Ledarna för Chiles Socialistparti har inte på allvar velat förändra landet utan nöjer sig med mindre justeringar inom systemet. Dagens regering väljer en kompromiss (ingen officiell sorgedag) men med en militär hedersbegravning! Men vänstervågen i Latinamerika sveper även över Chile. Regeringen kommer att stå inför tryck från borgarklassen och arbetarklassen. Bland medlemmar i Socialist- och kommunistpartiet och fackföreningarna kommer det att ske en radikalisering. De kommer att återvända till den chilenska arbetarrörelsens traditioner av kamp. Efter nyheten om Pinochets död utbröt demonstrationer i huvudstaden, folk gick ut på gator i förstäderna och reste barrikader och tände eldar.
Varje brottsling från Pinochet tiden som fortfarande är i livet förtjänar att straffas för sina brott. Där ingår bland andra Henry Kissinger, Donald Rumsfeld och Dick Cheney som alla arbetade för USA:s regering. Igår var de ansvariga för mördande och tortyr i Chile, idag är de det i Irak. Men det viktigaste är att fortsätta kampen mot det system som producerar sådana här brott. Enbart genom att bygga en socialistisk värld går det att skapa ett värdigt minne till offren för Pinochets terror.
Lärdomar av Chile av Alan Woods
Pinochet räddade Chiles ekonomi av Bo Södersten