Perssons politik vid vägsände
Några dagar efter valet sa Göran Persson:
"Jag avgick på valnatten och tog på mig ansvaret. En högre form av självkritik
kan man inte hitta." (DN 26 september 2006) Men vad är
det han tar ansvar för och vad uttrycker han självkritik om? Han nämner inget
om att socialdemokratiska partiet fick sin lägsta röstandel sedan allmänna val
infördes eller att partiet tappade över 100 000 medlemmar under hans tid
som partiledare. Han säger inte ett ord om att det var fel att genomföra
rekordstora nedskärningar och en massiv omfördelning från de fattiga till de
rika. Lika lite tar han ansvar för att massarbetslösheten envist har bitit sig
fast.
På sätt och viss gör han rätt att inte ta ansvar för något av det här. Visserligen var han vald till partiets ledare, men valnederlaget beror inte på Persson personligen, utan på den politik som han representerar. Den politiken måste nu ta sitt ansvar och gå.
När Persson valdes till partiledare för tio år sedan representerade det ett nederlag för en annan politik - förnyarnas. De ansåg att den gamla socialdemokratiska reformpolitiken var förlegad. De ville ha "nya" lösningar. I huvudsak var deras program att marknadsanpassa den offentliga sektorn för att göra den mindre byråkratiskt och mera effektiv. Deras främste ledare, dåvarande vicestatsminister Mona Sahlin, hyllade småföretagare som hjältar. Sahlin var mediernas gunstling och framställdes som självklar efterträdare till Ingvar Carlsson. Men till slut stod den socialdemokratiska varianten på nyliberalismen medlemmarna upp i halsen.
Det var inte oordningen i Sahlins privata ekonomi eller ens hennes små lögner som fällde henne till slut, utan de negativa konsekvenserna av att hennes politik genomfördes. Från att ha dominerat diskussionen i partiet reducerades förnyarna till nästan inget. På följande partikongress framstod en av dess främsta ideologer, Vidar Andersson, som en kuf som vandrade omkring ensam i korridorerna.
Och så kom Persson. Han ville inte förnya. Han sa att han stod för en mer traditionell politik, men statsfinanserna var i total oordning efter borgarnas styre och det fanns inget alternativ till att skära ned. Sedan, lovade han, skulle det bli nya reformer. Och trots att han uttryckte avsmak för det, satte han igång att attackera den offentliga sektorn och även att försämra arbetsrätten.
Nu har statsfinanserna varit på plus i många år. Statsskulden har minskat från 80 till 50% av BNP, och för första gången på länge har kommunerna och landstingen ett sammanlagt överskott. Trots detta lovade Persson inga betydelsefulla reformer till nästa år, först skulle han kolla om den ekonomiska utvecklingen tillätt det.
Han hade inga lösningar på akuta problem, som jobben (det skulle lösa sig själv), och inga visioner för framtiden. Idag, när kapitalismen internationellt är i grunden instabil, är det bara socialismen som kan garantera jobb och betydelsefulla reformer, samt visa på en bättre framtid. Men att slå in på den vägen var inte den privilegierade byråkratin som Persson ledde intresserad av. Därför blev saneringen av statsfinanserna det ända som Persson kunde åstadkomma. Persson avgång är slutet på vägen för den "pragmatiska" visionslösa bokförarpolitiken som byråkratin i arbetarrörelsen har stått för sedan Sahlins fall.
Nu finns ett vakuum inom partiet. Att Persson koncentrerade mycket makt i sina egna händer har gjort saken ännu tydligare. Om inte partiet ska fortsätta att krympa måste vakuumet fyllas med något som kan återskapa framtidstron hos partimedlemmar och arbetarklassen i dess helhet. Något som innebär att man inte tvingas välja mellan pest eller kolera, en fortsättning på Sahlins politik eller en fortsättning på Perssons politik. Ju snabbare man samlas kring en socialistisk vision, desto snabbare kan kampen mot borgare ta fart och desto starkare kommer kampen att vara.
Återupprättandet av socialdemokratiska partiets gamla portalparagraf, om att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning ska ligga i hela folkets händer, vore ett steg i rätt riktning. Men det bästa är att ta strid för ett brett och genomarbetad socialistisk program.