Perssons nya jobb
Göran Persson har skaffat nytt jobb. Efter att i drygt ett decennium varit partiordförande för det socialdemokratiska arbetarepartiet dyker han nu plötsligt upp som senior advisor på konsultföretaget JKL. Uppdraget betyder att Göran inte bara kommer att jobba i näringslivet, han ska också jobba för dem. JKL säljer sina kunskaper om lobbying och opinionsbildning till företag och organisationer och anses enligt flera tidningar ha klar moderatstämpel.
Perssons agerande är besvärande för före detta kollegor inom (s) och väl magstarkt till och med för statsvetare. Flera har menat att det kan "öka folks misstroende för politiken". Några har krävt "karantänregler" för politiker som vill gå över till näringslivet.
Persson svarar att han varit noga med att låta det gå "ganska lång tid" (nästan ett år) sen han lämnade statsministerposten. Därför tycker han att han inte betett sig som Björn Rosengren, som blev rådgivare för Stenbecksgruppen strax efter att han lämnat posten som näringsminister år 2002.
Som om ett par månader hit spelade någon som helst roll i det här sammanhanget! Som om det hela vore någon slags etikettsfråga!
Vad Göran Persson, och före honom bland andra Björn Rosengren, avslöjat genom sina flagranta lojalitetsbyten är att det i socialdemokratin finns en byråkrati som använder rörelsen främst som ett redskap för att främja sin egen välfärd. Dessa personer låter sig gärna bländas, lockas och snärjas av borgarklassens elit. De får umgås med de verkliga makthavarna, släpps in i delar av deras nätverk, börjar dela deras synsätt och livsstil. Så har det varit länge, vilket bland annat bordellhärvan 1976 visade (se Socialisten nr 74, 2005), men kontakterna har tidigare skötts mer diskret, i det fördolda.
Göran Persson har ingen lust att sluta att vara i gänget av makthavare. Sitt nya jobb fick han för övrigt genom att ha "träffat vd:n Anders Lindberg i sociala sammanhang" flera gånger. Inte heller vill han dölja sin position. I stället för att bo i ett anspråkslöst radhus låter han bygga sig en herrgård i Flens kommun. I stället för att efter valförlusten och ordförandeskiftet ta något uppdrag i en folkrörelseorganisation, går han med sina erfarenheter och kontakter rakt in i näringslivet. Han har också deklarerat att han gärna tar styrelseuppdrag i börsföretag.
Det är knappast brist på pengar som driver honom. Sen Göran Persson avgick som statsminister har han fått ett avgångsvederlag på 121 000 kronor i månaden. Den 6 oktober, på årsdagen av regeringens avgång, ersätts den inkomsten av en statsrådspension på 55 770 kronor.
Alla dessa lönenivåer och ersättningar är egentligen helt orimliga. Men problemet är mycket större än Persson. Efter valet 2006 presenterade Dagens Nyheter de nya riksdagsledamöterna och deras årsinkomster två år tidigare (2004) Tittar man på hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen så kan man se att över hälften tjänade över 600 000 kronor. De som suttit med i regeringen hade en årsinkomst på över en miljon.
Dessa inkomster gör att de förtroendevalda - oavsett vad de hade för idéer när de en gång blev politiskt aktiva - lever med en helt annan standard än vanliga löntagare. De får ett annat perspektiv på tillvaron än den som har svårt att få pengarna att räcka till SL-kortet varje månad. Resonemanget att arbetarrörelsen måste betala sina representanter höga löner för att få "de bästa" är totalt bakvänt.
De enda som tjänar på politikernas förmåner och privilegier är den verkliga borgarklassen i Sverige. De som har makten i kraft av sitt företagsägande eller höga poster i stat och massmedia utgör bara några få procent av befolkningen. De behöver trojanska hästar i arbetarrörelsen som kan se saker och ting ur deras synvinkel. Hur skulle de annars kunna behålla sina positioner och få igenom sin vilja i politiken? Privatiseringar, nedskärningar och en utrikespolitik som gynnat företagen, har genomförts trots socialdemokratiska regeringar. Samtidigt har den socialistiska ideologin nästan försvunnit ur partiprogrammet. Inte är det ett tryck från gräsrötterna som pressat fram kursomläggningen.
Arbetarrörelsens representanter som lever på en vanlig löntagarlön - det skulle vara bästa medicin för att få arbetarrörelsen på rätt spår igen!