Perssons luftslott
I programserien Ordförande Persson som nyligen gick i fyra delar på SVT dokumenterades Göran Perssons tioåriga period som partiledare och statsminister. När man som jag lägger ned mycket tid och kraft på politisk aktivism, som marxist och socialdemokrat, är det lätt att bli konspiratorisk mot ledningen. Jag har nästan fått bilder av Göran Persson i huvudet där han njuter av att vårdbiträden sägs upp på grund av nedskärningar, samtidigt som han själv sitter på sitt arbetsrum med ett glas whisky och skrockar om hur viktigt det är med tillväxt. Jämfört med dessa bittra konspirationsteorier gav dokumentärerna en intressant inblick i hur partibyråkratin fungerar. Det är ingen tvekan om att Perssons politiska engagemang är äkta, men han använder det på ett så otroligt snedvridet och felaktigt sätt.
Persson verkar själv se syftet med dokumentärerna som några slags memoarer i visuell form. I en sekvens av programmet jämför Persson programserien med de dagböcker som Tage Erlander publicerade efter sin avgång. Men jämfört med de dagböcker där Erlander reflekterade kring bland annat marxism, samförståndets för- och nackdelar och vägen till ekonomisk demokrati, så pratar Persson mest goja. Inte främst genom de spydiga kommentarer om andra politiker som han hasplar ur sig, utan snarare hur han ser, och har blivit fostrad att se, på sitt uppdrag.
Att se hur han tar maktens alla befogenheter i egna händer. Hur han utser nya ministrar genom att ringa runt till ämbetsverk och andra förståsigpåare eller hans belåtna min under Sveriges ordförandeskap i EU som knappast infann sig 2006 då han kände sig omotiverad till att delta i valkampanjen. Weber sade redan 1907; "Socialdemokratin kan inte erövra byråkratin genom allmän rösträtt, istället så kommer byråkratin i det långa loppet erövra socialdemokratin". En profetia som verkar ha slagit in.
Persson betonar också nyttigheten av att ha varit politisk tjänsteman innan man blir vald politiker. Vi vanliga då? Vi som kämpar för bättre lön och arbetsmiljö och som engagerar oss ideellt för att stödja och studera folkliga resningar runt om i världen, betyder vårt engagemang inget? Nej, Persson ler när han ringer till Tony Blair och pratar Irakinvasion istället för att ha en regelbunden kontakt med oss arbetare som har drömmar om en bättre värld. Vi sossar som efter alla tillrättalagda debatter och tvivelaktig statistik röstar med hjärtat utefter de folkrörelseideal vi tror på.
Nej, i Perssons och byråkratins värld prioriteras makten framför ideologin och kampen. Vi måste ta det tillbaka det parti som ska vara vårt! Inte bara genom att förändra politiken, utan även strukturerna. Om Göran Persson nu är "alltid ensam men aldrig ensam" som han själv uttrycker det så kan partiorganisationen omöjligt fungera på bästa demokratiska sätt. Han, eller vem SAP:s partiordförande än må vara, ska ha en kämpande arbetarklass att stödja sig på, leva på en genomsnittlig arbetarlön och vara en representant för arbetarklassens gemensamma mål och idéer!