Pensionsreformen:

Medlemmarna offrades

Martin Rosengren har läst en avhandling som synar socialdemonkratins inställning till den i dag brännheta frågan om pensionernas utformning. Här är hans reflextioner.

Urban Lundberg vill med sin doktorsavhandling sprida ljus över socialdemokratins delaktighet i den historiska process som ledde fram till gravsättningen av ATP-systemet. Syftet är att skildra socialdemokratins väg genom 1980- och 1990-talens välfärdspolitiska landskap i ett historiskt perspektiv. Källmaterialet baseras framförallt på mötesprotokoll och åter mötesprotokoll, men Lundberg bygger också sin undersökning på analyser av intervjuer, propositioner och statliga utredningar.

ATP-striden på 50-talet blev som bekant en av svensk socialdemokratis verkligt triumfartade landvinningar. Rösträtt och social välfärd var slagord som kom att samla bred enighet i det politiska livet på 1900-talet (många välfärdsreformer genomdrevs ju i samförstånd med kommunister, liberaler eller bondeförbundare - om än inte med högern, som konsekvent motsatte sig dessa). Men juvelen i den svenska välfärdskronan - ATP - hade socialdemokraterna fått sätta dit själva. Lundberg fastslår att ATP-systemet blev en kraftfull symbol för det socialdemokratiska Sverige. Den var ett uttryck för socialdemokratin i dess mest renodlade form: när den i kamp mot konservativa krafter, men med politisk makt att förverkliga sina ideal, lyckades flytta gränserna för vad som ansågs politiskt möjligt. Att socialdemokratin exploaterade denna symbolkraft till fullo, blir särskilt tydligt när Lundberg leder läsaren genom den politiska hetluften hösten 1980, då de borgerliga för första gången vågar andas om besparingar i pensionssystemen (orden "slå vakt om" och "värdesäkrade tjänstepensioner" kanske kom från Palmes tunga lika många gånger som Carl Bildt någonsin sagt "u-båt").

Trots detta slöt socialdemokratin i början av 1990-talet upp bakom principerna för ett nytt pensionssystem. Därmed förlorade socialdemokratin sitt objekt och välfärdsstaten sitt subjekt, hårddrar Lundberg. Den horisontella överenskommelsen med de borgerliga i pensionsarbetsgruppen åtföljdes av en vertikal konflikt mellan partiledning och medlemmar i organisationen. Lundberg kallar detta förhållningssätt från partiledningens sida oligarkiskt, det att man "offrade" medlemmarna i syfte att åstadkomma ett beslut i riksdagen. Om partiledningen i början av 1980-talet försökte återfinna andan från 1950-talets ATP-strid kunde den i mitten av 1990-talet se hur dess ande gick igen. Det stod om inte annat klart på partiets extrakongress våren 1996 när partiledningens ageranden utsattes för kraftfull kritik.

De viktigaste resultaten i avhandlingen blir att Lundberg fastslår hur dramatiskt och omvälvande detta skeende måste uppfattas av en eftervärld. Även om Lundberg liksom författaren Sven Lindqvist menar att det inte går att identifiera denna brytpunkt exakt på en karta: det går varken att peka ut när beslutet att "riva" ATP fattades eller vem människan var som fattade det. Och även om Lundberg konsekvent avhåller sig från frestelsen att värdera när socialdemokraterna kan anses agera socialdemokratiskt eller inte socialdemokratiskt.

Hur som helst, någonstans på vägen orienterade partiledningen från en ståndpunkt till en annan: I och med detta upphörde också pensionerna att vara den identitetsskapande fråga som gjorde socialdemokrater till socialdemokrater, och som demonstrerade för sympatisörerna att partiet hyste andra långsiktiga planer än näringslivet och den politiska högern. Social jämlikhet och solidaritet över generationsgränserna fick stå tillbaka till förmån för individuell likställdhet och personliga incitament. Går systemet med underskott är det pensionärerna som får betala genom lägre pensioner och inte regeringen som får övertyga riksdagen om att den behöver mera pengar. Konsekvenserna av detta perspektivskifte kan inte överskattas.

Lundberg menar att den nya välfärdsforskningen har ett mera sorglöst förhållande till socialdemokraternas agerande. Över hela industrivärlden arbetar regeringar av vitt skilda slag med att reformera efterkrigstidens generösa pensionssystem för att motsvara nya demografiska och ekonomiska villkor. Lundberg kan inte helt bortse från dessa naturalistiska principer: Den svenska reformen ingår i ett internationellt mönster. De ekonomiska förutsättningarna var inte desamma som under 1960-talet, och den demografiska utvecklingen var bekymmersam. Men Lundberg anför ändå att dessa förklaringsperspektiv tenderar att gröpa ur socialdemokratins status som historiskt subjekt: antingen är den inte längre sig själv, eller så är den bara en del av sin omgivning.

Slutklämmen blir som följer: "Genom att förändra pensionssystemet förändrade socialdemokratin sig själv. Varje identitetsbyte innebär en form av pånyttfödelse".

Men vad kan vi nu förvänta oss av denna reinkarnation? Lundberg dristar sig icke till spekulationer om detta, utan överlämnar högaktningsfullt den nöten till framtidens historiker att knäcka.

Martin Rosengren

AVHANDLING, Urban Lundberg, 2003, Juvelen i kronan - Socialdemokraterna och den allmänna pensionen, Hjalmarson & Högberg

Från Socialisten nr 67, februari 2004