Ny bok förklarar Kashmir-konflikten:

Imperialisternas draksådd

Det senaste Afghanistankriget har inte ens avslutats innan ännu en oroshärd i Asien blossat upp - konflikten mellan Indien och Pakistan. Här är det är två militära giganter, båda rustade med kärnvapen, som står mot varandra. Skulle konflikten utvecklas till ett fullskaligt krig skulle följderna bli oöverskådliga.

För oss som på avstånd ser den ena väpnade konflikten efter den andra explodera i världen är det lätt att drabbas av total uppgivenhet. Är fred en omöjlighet? Varför allt detta våld?

En bok som ger förklaringar och faktiskt förvandlar hopplösheten till ilska är "Partition, can it be undone?" (Wellred, 2001). Författaren Lal Khan är redaktör för Asian marxist review och själv aktiv i Pakistans arbetarrörelse. Han ger oss historien om hur britternas metod att "söndra och härska" avledde den revolutionära kampen mot kolonialismen i Indien på 40-talet, och skapade de sår som gång på gång spricker upp i form av nya krig.

Under 200 år var Indien en brittisk koloni. Men det koloniala Indien var större än dagens. Vare sig Pakistan eller Bangladesh var egna länder på den tiden.

Britterna såg sig som självklara härskare, men månade samtidigt om att knyta den inhemska överklassen till sig. Sönerna i de högsta skiktens familjer - bland dem Gandhi, Nehru och Jinnah - skickades till de engelska universiteten Cambridge och Oxford där de fostrades i den brittiska överklassens ideologi, ekonomi och livsstil.

Det var också en "värdig engelsk ämbetsman", Octavian Hume, som bildade Kongresspartiet 1885. Detta för att kanalisera protesterna mot kolonialismen i ofarliga former. Det blev också mycket riktigt den indiska elitens parti. Det stödde lojalt britterna i första världskriget och teg när unga indier som revolterade mot kolonialmakten hängdes. Gandhi deklarerade att han skulle använda all sin auktoritet för att hindra ett klasskrig. "Om någon vill beröva dig din egendom ska du finna mig stående skuldra vid skuldra med dig".

Gandhis icke-vålds budskap hade också sina gränser. När hinduiska soldater 1922 vägrade öppna eld mot en anti-imperialistisk demonstration utlyst av muslimer tog Gandhi avstånd. Han förklarade: "När en soldat vägrar ge eld gör han sig skyldig till förräderi mot den ed han svurit. Jag kan aldrig råda soldater att vägra lyda officerarnas order, därför att om jag i morgon bildar en regering kommer jag att använda samma soldater och officerare."

Lal Kahn ger många exempel på hur Kongresspartiet tog ställning mot arbetarnas kamp. Men också kommunistpartiet, som periodvis var starkt, drevs av bland annat sin lojalitet till Stalin att svika sina anhängare och sina mål.

1946 var ett år av revolution i Indien. En massrörelse tvingade först britterna att frige populära politiska fångar. Sen följde myterier bland soldater och också brittiska officerare i armén, i flottan och i flyget. En generalstrejk paralyserade hela Bombay. I mars drogs polisen in i en strejkvåg som gick genom de större städerna. I maj strejkade arbetarna på Nordvästra järnvägen och i juli gick över 100 000 postarbetare ut. Industriarbetare i hela subkontinenten anslöt sig.

Enade hinduer och muslimer

Under denna enorma rörelse stred hinduer och muslimer sida vid sida. De revolterade tillsammans i armén, de byggde barrikader, de organiserade demonstrationer. Och de höjde röda fanor överallt.

De brittiska härskarna förstod att det direkta kolonialstyrets tid var förbi. Men hur skulle de rädda sina ekonomiska intressen, sin dominans över landet? Svaret var inte givet. Men de inskränkta eliterna både på den hinduiska och muslimska sidan drog åt samma håll, just åt det håll britternas man Mountbatten ville, och resultatet blev det katastrofala beslutet att dela Indien i en hinduisk och en muslimsk stat (Pakistan). Datumet sattes till den 15 augusti 1947.

I ett slag förändrades hela situationen. Hoppet om ett nytt, rättvist samhälle försvann. De scener som utspelades när de olika religiösa grupperna ställdes mot varandra var helt outhärliga. I Lahore var rännstenen röd av rinnande blod. En polis beskrev Lahore "som en stad som begår självmord". Människor flydde i vild panik från sina hem till tågstationer som så överfyllda att många krossades under tågen när de rullade in. En av delningens följder blev att också Kashmir, vars befolkning till tre fjärdedelar bestod av muslimer, kom att klyvas och till största delen tillfalla Indien.

Delningen av Indien tvingade fram den största folkomflyttningen i modern historia. Minst en miljon människor gick under och omkring 16 miljoner korsade den nydragna gränsen. Kapitalismen bestod.

I 2000-talets inledning brottas alla de tre fria länderna Indien, Pakistan och Bangladesh (som bröt sig loss från Pakistan 1971) med utbredd fattigdom, efterblivenhet, korruption och inre motsättningar. De härskande skikten använder sig av bland annat konflikten om Kashmir för att avleda det avgrundsdjupa missnöjet hos de egna arbetar- och bondeklasserna. Men det är en farlig metod som lätt kan glida dem ut händerna.

Lal Khan ser bara en möjlig väg ut ur återvändsgränden; en socialistisk federation av alla länder på den indiska subkontinenten. Det var nära 1946. Det var nära också 1968-69 när en ny socialistisk våg svepte över både östra och västra Pakistan och Ali Bhuttos Pakistans Peoples Party (PPP) bildades. Idag är arbetarklassen i de båda länderna mäktig. När den börjar röra på sig kommer frågan om makten åter att resas i såväl de indiska kommunistpartierna som i PPP.

Beställ Partition, can it be undone från Socialistens redaktion! Det är omöjligt att hitta en bättre marxistisk analys av Indien och Pakistan. Boken kostar 155 kronor plus porto.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 56, januari 2002