(s) extra-partikongress:

Resultat oavgjort (2-2)

Partikongressen hade föregåtts av en starkt polariserad debatt. Partiledningen testade möjligheterna för en rejäl högervridning i diskussionsunderlaget som en av partistyrelsen utsedd arbetsgrupp lade fram före kongressen, men fick kraftfullt svar på tal av gräsrötterna, framförallt de fackliga (s)-föreningarna.

Istället presenterade man ett utslätat och intetsägande dokument och "den stora konfrontationen" uteblev på kongressen.

I slutändan fick alla falanger något på kongressen. Vilket inte stänger debatten, utan tvärtom bäddar för en ännu häftigare konflikt framöver.

I EMU-frågan röstade en majoritet av kongressen för inträde. (1-0 för partiledningen) Men talare efter talare var uppe och krävde en folkomröstning för att avgöra frågan.

Även många som röstade med majoriteten, till exempel SSU:s ordförande Michael Damberg, pläderade kraftfullt för en folkomröstning. Man hade förstått man att man inte bara kunde köra över medlemmarna hur som helst.

Visserligen är partistyrelsen till 100% för EMU och kunde således dra med sig kongressen, men de allra flesta medlemmar och socialdemokratiska väljare är emot. Partiet har inte råd med att ännu fler medlemmar uppgivet lämnar partiet eftersom de känner att de inte får gehör från ledningen.

Partiledningen tvingades byta åsikt på stående fot under diskussionens gång och till slut gick den med på en folkomröstning. (kvittering till 1-1)

EMU-motståndet ökar

Nu befinner sig partiledningen inför ett problem. Istället för att avsluta EMU-frågan har den öppnats på vidgavel igen. Efter nederlaget i EU-folkomröstningen blev många av de aktiva besvikna och passiviserades. Man trodde att det var kört i EMU-frågan också.

Det är ingen slump att EMU-motståndet har ökat efter partikongressen. Efter många vassa inlägg från EMU-motståndare ser man att det verkligen finns ett alternativ. Och efter beslutet om folkomröstningen ser man ett tydligt slagfält på vilket man kan ta striden. EMU-frågan kommer inför folkomröstningen att blir en av de stora stridsfrågorna inom arbetarrörelsen.

Riktlinjer för tillväxt

I diskussionen om Riktlinjer för tillväxt, fanns det något av en desperat underton bland många ombud. Efter har uteblivit i över 20 år, efter många tunga år av budgetsanering, måste partiet börja med reformer igen om man ska ha kvar någon som helst trovärdighet. Därför tog ombuden ledningens positiva beskrivning av den svenska ekonomin på allvar och drev igenom en hel del krav på förbättringar och ställde in siktet på en rejäl upprustning av den sargade välfärdsstaten. (2-1 till basen).

Men som DN kommenterade (13/3-00): "På initiativ av den erfarne och sluge EU-parlamentarikern Göran Färm från Norrköping - tillfogade(s) ett avsnitt, där det understryks …. Att reformer får ske 'i den takt det statsfinansiella utrymmet tillåter'. Det var den brasklapp som regeringen behövde." (2-2).

Svekdebatten kommer

Låt oss komma ihåg slutet av 80-talet. Även då gick ekonomin "bra" och det fanns ett budgetöverskott. För kapitalet gick det dock uppenbarligen inte tillräckligt bra och efter de sedvanliga hoten så blev det inga reformer. När man hade genomfört skatte-"reformen", som innebar en omfördelning från de fattiga till de rika, fanns det inget statsfinansiellt utrymme kvar.

Istället ägnade den socialdemokratiska regeringen sin tid åt att försöka införa ett strejkförbud för att stoppa arbetare och tjänstemän från att åtminstone i lönekuvertet märka "de goda tiderna". Och detta skedde innan den internationella konjunkturnedgången i början av nittiotalet!

Nu har förväntningarna höjts, samtidigt som ledningens auktoritet är antagligen lägre än nånsin. Aftonbladets chefredaktör Rolf Alsing har helt rätt när han skrev (14/3-00): "Frågan är inte om svekdebatten kommer utan när." I många bemärkelser var detta en mellankongress.

Jonathan C

Från Socialisten nr 48, maj 2000