1880-talets politiska strid går igen idag

Händelser inom den tidiga arbetarrörelsen är viktiga, därför att de ger en ökad förståelse för dagens verklighet och kamp.

Hans Åkesson från Umeå berättar i denna artikel, som första gången publicerades 1982, om den svenska socialdemokratins framväxt och orsaken till striden mellan Palm och Branting.

Striden mellan Palm och Branting var politisk, och den striden fortsätter än i dag. Den gäller självständig klasspolitik eller utslätad politik som syftar till att söka "breda lösningar"

Branting mot Palm

Varför uppstod en splittring mellan Palm och Branting inom den socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886? Denna tilldragelse har ofta beskrivits som betydelselös, grundad på personliga motsättningar. Branting omnämnde den som den "lilla leksaksschismen". I en bok av Ivar Sundvik, Branting eller Palm - ledarstriden 1885-87, ges en annan förklaring än den gängse:

"Konflikten mellan anhängarna till Palm-Danielsson och till Branting-Sterky var faktiskt mindre orsakad av 'personliga missförstånd' än av personliga meningsmotsättningar. 'Schismen' blottade linjen mellan de 'frasrevolutionära' och de moderata socialdemokraterna. De senare vann slutligen dragkampen och såg till att Branting fick hand om språkröret Social-Demokraten och gjorde honom till reell ledare för arbetarrörelsen i Stockholm."

Meningsskiljaktligheterna kan sammanfattas till att gälla två helt motsatta uppfattningar om och taktiker till liberalismen.

Det fanns gott om tidningsredaktörer, universitetslektorer, välgörenhetsmamseller, majorer och fabrikörer som alla ville ge sitt bidrag till de olyckligt lottade proletärerna. De förde fram budskapet att sparsamhet och bokliga kunskaper skulle rädda arbetarna från svält och armod. Med hurtig energi organiserade de sjukkassor och bildningscirklar.

De arbetarföreningar som fanns i Sverige under 1870-talet bar alla denna liberala prägel. På mötena fanns både arbetare och arbetsgivare, och det som avhandlades rörde inte de 12 eller 13 timmar som arbetarna tillbringade på arbetsplatsen, utan vad han skulle göra med sina 3 eller fyra timmar fritid (läsa god litteratur och inte dricka brännvin).

Den liberala pressen önskade fackföreningar av engelsk modell. Bakom låg idéer om att söka samarbete med arbetsgivarna och att alltid försöka undvika strejk.

Snickeriarbetarna i Stockholm hade dock, genom bittra erfarenheter då de tvingats att ta ut sin fackförening i strejk, tappat tilltron till borgerliga klassharmoniteorier. Snickeriarbetarna inbjöd i stället den socialistiske agitatorn August Palm, vilket ledde till att Socialdemokratiska Arbetarklubben bildades.

Trots detta var inte den första socialdemokratiska organisationen i Stockholm en ren arbetarorganisation. Där fanns ett betydande inslag av personer från medelklassmiljö, den utopiske socialisten fil dr A F Åkerberg, godsägarsonen Fredrik Sterky och redaktören Hjalmar Branting, för att ta några exempel. Dessa satte sin prägel på klubben. John Lindgren beskriver detta i sin avhandling om socialdemokratins uppkomst:

"Trots den socialdemokratiska etiketten erinrade socialdemokratiska klubben i sitt tidigare skede till struktur och innehåll tämligen väl om de liberala arbetarföreningarna. Å ena sidan en politiskt och socialt intresserad, men osjälvständig och desorienterad arbetarmajoritet: Å andra sidan en ledande klick ur de sk bildade klasserna".

Verksamheten påminde också om de liberala arbetarföreningarna. Det var mycken diskussion och liten utåtriktad verksamhet. Palm beskriver det i sina memoarer: "Varje måndag kväll sutto ett tjugo eller trettiotal personer och upplyste varandra". Palm, som våren 1885 flyttat till Stockholm, krävde en ny inriktning på klubbens verksamhet - offentliga möten och en egen tidning. Det sista stötte på patrull bland de i klubben som arbetade med tidningen Tiden.

Tiden hade startats av Branting, när han ännu var liberal. Som chefredaktör hade han riktat in tidningen mot fackföreningarna. Länge hade de liberala fackföreningsledarna försökt övertala denna att publicera undersökningar om arbetarnas levnadsförhållanden. Tanken var att mjuka upp hjärtat på "de Iyckligare lottade samhällsklasserna", när de fick läsa om arbetarnas belägenhet. Men gensvaret blev svalt. Den liberalt styrda Fackföreningarnas Centralkommitté (FCK) vände sig då i stället till Tiden och beslutade att stödja den som sin tidning.

Branting hade som liberal varit den främste att förespråka samarbete med socialdemokratin och nu som socialdemokrat pläderade han för ett samarbete med liberalerna. Han såg Tiden som en länk för detta samarbete, speciellt efter FCKs beslut att stödja dem. En ren socialdemokratisk tidning skulle dock spräcka dessa planer.

Palm förstod vikten av ett socialistiskt agitationsorgan för arbetarna. För att bevisa att Tiden aldrig kunde bli något ditåt, förklarade han sig villig att inte driva frågan om en socialdemokratisk tidning om Tiden klart uttalade sig för socialismen. Branting vägrade att göra någonting sådant. Det skulle ha betytt att han bröt med fackföreningsliberalerna och "skadat tidningen".

Den Tiden-vänliga falangen inom arbetarklubben bytte då taktik och började resa helt andra hinder mot tidningsstarten. De menade att det hela var ett äventyr så länge som den inte skrapat ihop minst 500 kronor i grundplåt. Vid denna tidpunkt hade endast 108 kr insamlats, men Palm menade att detta inte var något hinder. Genom att ge ut ett provexemplar av den nya tidningen skulle medlen till tryckning lätt kunna insamlas bland arbetarna. Palm gjorde ett dramatiskt inlägg i klubben: "Mina herrar, ni tala om pengar som det vore allt. Och pengar ska fram om vi också ska stampa dem ur jorden". Varefter han stampade allt vad han kunde i golvet.

I september 1885 kom provnumret ut, alla nederlagstippare till trots. En ung arbetarpojke sålde 500 ex på en kväll, vilket visar på Social-Demokratens (SD) flygande start. SD var en helt ny typ av tidning för arbetarna. Den skilde sig totalt från all liberal "arbetarvänlig" press. Palm och hans unge medhjälpare Axet Danielsson gjorde agitationen till centrum i tidningen. Den gick igenom nyheter, politiska kommentarer och allt övrigt. I sina sk snärtar i SD drev Palm hejdlöst med företeelser och personer inom storborgerligheten.

I och med SD gick Socialdemokratiska Föreningen (nytt namn) på offensiv. Man organiserade landsomfattande demonstrationer mot livsmedelstullarna och inom FCK tog man över programkommissionen, som lade fram ett förslag där arbetsgivarna karaktäriserades som "förtryckare" och "despoter". De liberala ledarna inom FCK kände marken gunga. Branting och Tiden kritiserade den Palmska taktiken för att splittra arbetarleden och kastade sig in i programstriden för att lansera ett kompromissförslag. Det hela hjälpte dock föga. Snart hade FCK en ny styrelse med, om än vag, socialistisk majoritet. Tiden gav upp andan och lades ner, p g a det ointresse den mött bland arbetare sedan SD började ges ut.

Med Tiden borta ökade trycket på FCK att i stället stödja SD. Men fackföreningsledarna var inte särskilt hågade till detta. Hälften av fackföreningarna var ju liberala och många av de "nyomvända" fackföreningsledarna var heller inte så trakterade därav. Stora delar av FCK gick till attack mot Palm och SD. Palm var "en svart fläck" och tidningens "grova språk" var "avskräckande för den mer lugnt reflekterande". De krävde Palms avgång om de skulle anta tidningen som sin egen.

Under motiveringen att "Social-Demokraten varit alltför uteslutande anfallande" (sic!) ville slutligen Fredrik Sterky skänka SD 500 kr, bara Palm och andra avlägsnas från tidningsledningen.

Falangen kring Fredrik Sterky var endast måttligt intresserad av agitation och uppbygget av en slagfärdig socialistisk organisation. Deras ambition tycktes i stället bestå i att besätta de luckor, som de utglesade leden av de allt mer till storborgerligheten komprometterade liberala arbetarledarna lämnade efter sig. För denna saks skull var de till och med beredda att låna sig till angrepp på Palm med samma argument som de liberala försoningsmännen inom förbundet. De sistnämndas angrepp på SDS "grova" språk var ett resultat av att just detta drog arbetarna från det liberala lägret till det socialistiska.

Den största frågan under schismen rörde taktiken till liberalerna. Palm och Branting hade redan några år tidigare drabbat samman i denna fråga. Palm hade i tidningen Folkviljan kritiserat att en arbetaruppvaktning gratulerat en nyvald liberal riksdagsman. Branting skrev då en insändare till Folkviljan där han hävdade att "ännu så länge är en seger för liberalerna en seger för arbetarnas sak". Palm svarade att "skillnaden mellan Sveriges liberala och reaktionära är, åtminstone sedd genom socialdemokratins glasögon, verkligen hårfin. De liberala bladen hade tävlat med varandra i att 'beljuga och förhåna' såväl socialismen som dess anhängare".

Branting var trogen sin egen taktik. Han besökte liberala valföreningen för att stödja "arbetarvänliga" kandidater och han besökte och talade på liberala arbetarkongresser för att slå broar mellan de socialistiska och icke-socialistiska arbetarna. Palm ansåg i motsats till Branting att den svenska arbetarklassen växt till självständighet. Mot Brantings idé om att arbetarnas räddare fanns bland den liberala borgerligheten, reste Palm Marx paroll: "Proletariatets befrielse måste vara arbetarnas eget verk". I en debatt mot Samfundet hävdade han dessutom att "klasskampen är nödvändig för att föra mänskligheten ut ur det nuvarande klassamhället".

När samfundsmännen återgick till den stora socialdemokratiska organisationen fortsatte de den anti-Palmska intrigen. Återigen sökte de sitt stöd från fackföreningarna, som genom lån till SD erhöll viss kontroll över tidningen. I det skedet avgick Palm som chefredaktör och blev i stället agitator på landsbygden. Branting gick då in i redaktionen för att arbeta jämsides med Danielsson.

I mars 1887 övergick kontrollen av SD helt från Socialdemokratiska Förbundet till en kontrahentförening (ett slags andelsförening) där fackföreningarna dominerade. När SD fortfarande styrdes av Förbundet hade Danielsson och Palm valts till redaktion med rösterna 108 respektive 76, medan Branting endast erhöll 46 röster. Utan att bry sig om detta faktum eller att Danielsson var den som arbetat längst med tidningen och skött den nästan ensam under Palms agitationsresor, utsåg den Branting till chefredaktör och sänkte Danielssons lön för att ytterligare markera dennes underordnade roll. Danielsson lämnade då SD och Stockholm, för att tillsammans med Nordman starta tidningen Arbetet i Malmö och bygga upp den sydsvenska arbetarrörelsen.

Den liberala ledningen inom arbetarföreningarna tappade dock raskt i förtroende allt eftersom det blev uppenbart att de "upplysta" skikten inom borgerligheten i själva verket var hårt uppknutna till den härskande storborgerligheten. Arbetarna såg hur de bromsade till och med ett minimum av kamp för arbetarna. Det fanns liberala ledare som myndigt förklarade att kravet på 8 timmars arbetsdag var felaktigt. Det var viktigare att varje arbetarhem utrustades med en bekväm fåtölj, så att den uttröttade arbetaren på ett bekvämt sätt kunde koppla av med bokläsning efter arbetsdagens slut. Med sådana ledare övervägde den mest förhärdade liberal till fackföreningsledare att söka ny ledning.

Det enda alternativet var den unga socialdemokratiska rörelsen och inom fackföreningsrörelsen ökade trycket på en övergång i och med att agitationen från Palm-Danielsson-Nordman vann insteg. De fackliga ledarna tvekade dock om ett sådant steg, man hade ju inte till fullo övergivit de liberala försoningsidéerna. I det läget valde många linjen att ansluta sig till socialdemokratin, men att där stödja Sterky-falangen mot Palm.

Tillbakapressandet av liberalerna inom arbetarleden resulterade i att Brantings samarbetsplaner aldrig realiserades. För att hejda utvecklingen var ju liberalerna tvungna att attackera socialismen och inte samarbeta med den. Man använde sig av sina arbetarföreningar, liberala arbetarkongresser och pressen. Många liberaler gav till och med ett passivt eller aktivt stöd åt de anti-socialistiska munkorgslagar som de konservativa införde. Branting beklagade hela tiden att 'vissa element' inom de liberalas led motverkade samarbete mot en gemensam fiende. Det var först ett par årtionden senare som Branting kunde genomföra det önskade samarbetet, men då inte inom arbetarrörelsen utan riksdagen.

Brantings taktik bestod i att vinna de liberala fackföreningsledarna till socialdemokratin, medan Palms taktik var att vinna över fackföreningsmedlemmarna från de liberala ledarna.

Viktigt är dock att komma ihåg, att majoriteten av arbetarna under denna tid inte var fackligt organiserade. I de stora socialdemokratiska tulldemonstrationerna 1886 var troligen mer än 80 procent av deltagarna utan facklig tillhörighet. Palms agitation var lika mycket riktad till dem som till fackmedlemmarna. Det var genom att hårt attackera liberalerna i fackföreningarna som dessa skyndsamt kunnat lämna sin yrkesfackliga uppbyggnad och öppnat sina led för den stora massan arbetare.

Med den Palmska taktiken i full skala hade både det socialdemokratiska partiet och fackföreningarna vuxit till massorganisationer åratal tidigare än vad som nu skedde.

En av de frågor som måste ges ett svar är varför arbetarrörelsen i Stockholm, under Brantings ledning, kom att stagnera, alltmedan den sydsvenska arbetarrörelsen blomstrade under Axel Danielsson och den Palmska "bröstgängestaktiken".

Palm var inte lika teoretiskt beläst som Branting, men i hela sitt handlande under denna tid hade han en bättre förståelse för hur man skapar en socialistisk rörelse - genom agitation och outtröttliga angrepp på de borgerliga idéerna inom arbetarleden. Avfärdandet av samarbete med liberalerna var aldrig kategoriskt. Palm som var skolad i den tyska socialdemokratin, visste att dess grundare Wilhelm Liebknecht och August Bebel ofta hävdat att socialdemokratin var redo att för bestämda syften "sluta fördrag t o m med Fan och hans mormor". För konkreta och i tiden begränsade projekt var Palm beredd till samarbete. Men i viktiga principfrågor av programkaraktär fanns inget utrymme för kompromisser.

Hans Åkesson, Umeå

Från Socialisten nr 14, mars 1996