Mellanöstern

Långsiktig lösning eller ingen lösning alls

De israeliska styrkorna går nu fram med sällan skådad brutalitet. De beskjuter ambulanser (140 gånger under de senaste arton månaderna enligt Röda korset), torterar palestinier och spränger systematiskt palestinska bostadshus. Samtidigt genomförs självmordsattacker mot till exempel judiska pensionärer som firar pesach, den judiska påsken. Hur ska detta sluta? Finns det överhuvudtaget någon väg framåt?

Sharon, som aldrig tyckt om Oslo-avtalet som gav palestinierna ett visst mått av självbestämmande förstod att det hade uppstått en ny situation efter den 11 september. Inledningsvis var USA-regimen tvungen att hålla honom tillbaka för att få ihop en allians med diverse islamiska diktaturer mot talibanerna, men så fort det jobbet var i stort avklarat, visste Sharon att han skulle få mer eller mindre fria händer.

Den amerikanska borgarklassens världsbild hade delvis förändrats efter den 11 september. Nu stod kampen mot islamisk terrorism högst på deras dagordning, nu när den för första gången på allvar hade drabbat dem själva hemma i USA. De kunde inte neka Sharon, trots vissa uppmaningar till honom att ta det lite lugnare, hans "rätt" att angripa med alla medel och ge den sista dödsstöten åt Oslo-avtalet.

Den amerikanska nyhetsbyrån Stratfor bekräftar detta när de 10/4-02 skriver om den amerikanske utrikesministern Colin Powells resa till Mellanöstern för att 'mäkla fred' - "Sharon slogs onekligen av det faktum att en vecka skulle förgå mellan tidpunkten då Powells resa utannonserades och hans faktiska ankomst. För honom var detta en klar signal att USA visserligen böjde sig för det internationella trycket för en fredsmission, men att man inte ansåg en sådan mission som akut. Med andra ord, Washington var nöjd med att låta Israel genomföra sina militära operationer framgångsrikt".

Den internationella arbetarrörelsen måste kräva ett omedelbart tillbakadragande av de israeliska trupperna från Västbanken och ett återställande av alla demokratiska och sociala rättigheter för palestinierna. Det skulle vara ett första steg i rätt riktning. Men även om detta genomförs skulle det på inget sätt lösa problemen i Mellanöstern, utan bara ge en andningspaus tills nästa konflikt bryter ut. USA:s nya prioriteringar kan förklara hur just Israels nuvarande våldsamma framfart kom igång, men egentligen förklarar de väldigt lite. De grundläggande orsakerna ligger mycket djupare och kräver betydligt mer för att kunna lösas.

Frankensteins monster

Krig och våld har, också när konflikten inte har varit öppen, hela tiden under de senaste sextio sjuttio åren bubblat under ytan i området. Varenda nation i Mellanöstern är som ett Frankensteins monster som imperialismen skapat för att söndra och härska. Det är klart att det blir konflikter då, det var det som var meningen när Storbritannien, Frankrike, FN m fl satte linjalen på kartan och skapade den ena "nationen" efter den andra. Israel-Palestina konflikten är bara en bland många i området. Iran-Irak konflikten har kostat miljontals liv. Kurderna uthärdar ett fruktansvärt förtryck i minst tre länder. Av Libanon, som en gång var ett av Mellanösterns mest utvecklade länder, kvarstår inte mycket efter alla konflikter mellan kristna och muslimer (och Israels inblandning). Och i Sudan pågår just nu ett mycket blodigt inbördeskrig.

Omöjligt att kontrollera

Imperialismen har under årens lopp lanserat olika avtal för att hålla våldsamheterna på en rimlig nivå, det vill säga en nivå som tillåter 'business as usual'. Men de har sällan lyckats kontrollera de monster de har skapat. Efter ett tag har avtalen visat sig inte vara värda ens pappret som de skrivits på. Varje nytt avtal kommer att vara lika meningslöst och de flesta inser också detta i dagsläget.

Desperat söker politiker och ledarskribenter världen över efter lösningen. För det kan bli ännu värre. Hela Mellanöstern kan explodera och det skulle drabba tillgången av den för väst så nödvändiga oljan.

SSU:s ordförande Micke Damberg skriver i sitt senaste veckobrev att: "EU måste också använda sin ekonomiska makt för att ta det ansvar som USA idag sviker" och att: "Ett absolut minimikrav är att internationella observatörer omedelbart sänds till området för att kyla ner situationen."

Ernst Klein, f d chefredaktör för borgerliga Östgöta Correspondenten drar Dambergs idé till sin logiska slutsats i DN (8/4-02). Han vill att USA (men det kunde lika väl vara EU) inte bara ingriper utan också skapar två stater med "En gräns som i princip inte kan överskridas och som förses med rent fysiska hinder för gränsövergång". Det är en lösning som kan verka tilltalande. Är det inte så magistern gör när två skolpojkar bråkar på skolgården? Han tar en i varje hand och håller dem så långt borta från varandra som möjligt, tills de lugnar ned sig. Men så enkelt är det inte.

En tvåstatslösning (som även stöds av många på vänsterkanten) är ett recept för en blodig "etnisk rensning". Vad skulle hända med de 1,4 miljoner palestinierna i Israel? Skulle de tvångsförflyttas till de redan nu fruktansvärt överbefolkade och osanitära flyktinglägren? Samtidigt som fanatiska judiska bosättare skulle göra allt för att slippa förflytta sig?

Även om man mot förmodan lyckades med dessa förflyttningar så skulle Palestina inte ha en chans ekonomiskt. Ekonomin har nästan helt varit beroende av Israel. En stor del av inkomsterna har kommit från de 120 000 palestinier som dagligen pendlade till jobb i Israel och från handel med Israel. Nu när detta har upphört har det enbart inneburit en försämring för palestinierna. Ett "rent fysisk hinder" kommer knappast att förbättra saker.

Dessutom har vi frågan om det livsviktiga vattnet. En stor del av Israels sötvattenreserver ligger på palestinskt område. Av Västbankens vatten går mellan 79 och 95 % till Israel, huvudsakligen till konstbevattning. Redan idag håller detta vatten på att sina eftersom det överutnyttjas. Vem skulle få vilket vatten? Om Israel inte får tillgång till vattnet innebär det en ekonomisk katastrof eftersom jordbruk är en viktig del av den israeliska ekonomin. Det kommer de aldrig att acceptera.

Inga lösningar

Sedan Oslo-avtalet antogs för nio år sedan har de stora imperialistländerna haft sin chans att visa vad de går för. Ingen av dem har varit beredd att satsa de stora summor som krävs för att lösa vattenproblemet eller något annat allvarligt ekonomiskt problem. De kunde till exempel ha finansierat ett avsaltningsverk eller ordnat så att vatten kunde forslas från Nilen eller bergen i Turkiet, vilket hade gett tillräckligt med vatten till alla. Om inte imperialismen är beredd att finansiera en utveckling av hela området, vad finns det för lösningar i övrigt?

Att förhandla om att fördela fattigdomen är uppenbarligen hopplöst. Därför är PLO:s tidigare position om en sekulär stat med lika rättigheter för judar och palestinier ett dödfött projekt. Det är inte förvånande att de själva har övergett idén. Å andra sidan kan två-statsidén leda till en ännu större katastrof.

Inte heller är det möjligt för någon sida att vinna en avgörande seger i det här kriget. Israel kan inte förinta ett helt folk och även om de lyckas fördriva alla palestinier från Västbanken har de bara flyttat problemen till andra sidan av Jordanfloden.

Inte heller kan självmordsbombarna uppnå sitt mål. Rent militärt har de nästan ingen effekt. Det enda synbara resultatet är att Sharon stärker sitt stöd bland den judiska befolkningen. Inte ens alla de samlade arabstaterna kan besegra Israel om de mot förmodan skulle försöka igen efter nederlag i fem krig. Idag har Israel dessutom kärnvapen och kommer inte att tveka att använda dem om Israels överlevnad står på spel. Den enda slutsatsen måste vara att det inte finns någon "praktisk" lösning på problemet även om konflikterna så småningom temporärt kan stabiliseras igen. För att sedan på nytt åter igen blossa upp.

Federation

Den enda lösningen är vad några kallar "abstrakt" och "teoretisk" - en socialistisk federation i hela Mellanöstern, med lika rätt till självbestämmande för alla nationella och etniska grupper. I grund och botten är problemet en konkret fråga om bröd (och vatten).

Det pågår inga blodiga krig mellan katoliker och protestanter i Tyskland, mellan fransktalande och holländsktalande i Belgien eller för den delen mellan samer och svenskar i Sverige. Alla har fått det bättre för att ekonomin under en lång period kunde utvecklas framgångsrikt. Första förutsättningen för utvecklingen av en framgångsrik kapitalism i Tyskland, Belgien och Sverige var stabila nationer som växte fram organiskt under 100-tals år. Den imperialistiska uppdelningen av Mellanöstern i konstgjorda nationer har stympat den ekonomiska utvecklingen hos alla. Att Israel har kunnat utvecklas mer än andra stater beror på att Israel fått bidrag från USA motsvarande 17 gånger vad andra länder fick per capita i Marshallhjälp för återuppbyggnaden efter andra världskriget. Samt stora privata bidrag från judar världen över.

Vissa av oljestaterna har stora rikedomar, men i till exempel Saudiarabien och Kuwait är det de av USA uppbackade eliterna som har lagt beslag på pengarna. Bara genom att kasta ut samtliga av dessa förtryckarregimer och samarbeta inom ramen för en socialistisk federation kan regionens ekonomiska problem lösas. Och bara genom att utveckla ekonomin kan man få ett slut på konflikterna. Någon annan väg finns inte, alla andra har misslyckats.

Det är förstås helt sant att det idag inte finns några stora krafter som verkar för denna lösning, vare sig i Israel eller Palestina. Situationen är mycket polariserad. Men å andra sidan är situationen olöslig på alla sätt och vis idag. Vi måste ställa oss frågan hur sådana krafter kan utvecklas. Socialisten anser att de måste utvecklas från två håll.

För det första har den internationella arbetarrörelsen ett stort ansvar. Istället för att antingen agera som stödtrupp för Israel eller försöka medla mellan Sharon och Arafat, måste det ske en stor förändring i den internationella arbetarrörelsen så att den klart uttalar sig för en socialistisk lösning. Ett sådant ställningstagande skulle bli en attraktionspol för både judiska och palestinska arbetare.

För det andra måste det marxistiska alternativet byggas direkt i Israel och Palestina. Idag kommer bara små grupper att ansluta sig till detta, men situationen kommer att förändras. I Israel kommer en utbredd krigströtthet att utvecklas. För de flesta judiska arbetare innebär kriget inget annat än uppoffringar. Det är framförallt de som skickas ut för att göra det smutsiga jobbet på Västbanken. Och för vad? Förutom lik och lemlästningar innebär kriget enbart ekonomiska uppoffringar. Någon trygghet kommer det aldrig att resultera i. Ett första symptom på en annalkande krigströtthet är att 500 reservofficerare har skrivit på ett upprop där de vägrar tjänstgöra på Västbanken.

Intifadan

Den viktigaste faktorn som idag möjliggör för Sharon att hålla de judiska arbetarna i sitt grepp är de palestinska självmordsbombarna. De har tömt de israeliska gatorna på kvällarna och satt skräck i befolkningen. Men mer än så kommer de inte att åstadkomma. Precis som flygplanskapningarna som PLO genomförde på sjuttiotalet kommer också denna våg av individuell terrorism att avta allt eftersom det blir tydligt att den leder - ingenstans.

Då kan intifadan, det palestinska massupproret, ta fart igen. Det var den genuina masskaraktären av den första intifadan som ledde till Oslo-avtalet och åtminstone ett visst mått av självständighet.

Det var masskampen under den första intifadan som fick ett verkligt eko i Israel. Tre års militärtjänstgöring (två för kvinnor) på de ockuperade områdena, där man utsattes för hela befolkningens hat, ungdomars stenkastning och där man tvingades att delta i regelbunden misshandel och dödsskjutningar av den civila befolkningen, tärde på krafterna. Fredsrörelsen fick ett uppsving och organiserade massdemonstrationer med 50 000 eller 100 000 deltagande, vilket är mycket i ett land med en befolkning på drygt 4 miljoner. Även ledande militärer uttalade att det inte var möjligt med en militär lösning på Västbanken och Gaza. De kände att hela armén höll på att demoraliseras.

Detta kunde ha varit startpunkten för en gemensam kamp av judiska och palestinska arbetare för socialism. Men Arafat och hans kumpaner använde inte sitt stöd bland palestinierna för att leda kampen i den riktningen. I stället etablerade han en korrumperad regim för den palestinska elitens räkning som på flera sätt till och med innebar en försämring jämfört med tidigare. Besvikelsen över detta är huvudskälet till att fundamentalistiska grupper som Hamas med sin självmordsbombstaktik vuxit i betydelse.

Historiska exempel

Nya möjligheter till enighet kan uppstå, men om inte en sådan situation förbereds nu genom att tydliggöra den politiska vägen framåt, en socialistisk federation, kommer tillfället att gå förlorat igen. För visst går det att ena arbetare i kampen för ett nytt och bättre samhälle, även om man har varit bittra "fiender" tidigare när man inte har kämpat i eget namn utan i de respektive förtryckarnas namn. Under andra världskriget, bara några få år efter konflikter mellan serber och kroater som får dagens etniska rensning i Jugoslavien att se ut som en söndagsutflykt, enades de under Titos ledning i kampen mot nazismen och för ett socialistiskt samhälle.

På 20-talet enade kommunistpartiet i Palestina judar och araber i en gemensam kamp. Leopold Trepper, själv jude och sedermera Sovjets mästerspion i Tyskland under Hitler, beskriver i sin mycket läsvärda memoarbok "Röda Kapellet" hur kommunistpartiet som från början dominerades av judar tog initiativ till att grunda en organisation som hette Enhet, dvs. Ichud på hebreiska och Itachat på arabiska. Dess program var enkelt:

• Kämpa för att Histradut (israeliska LO) öppnades för arabiska arbetare och skapa ett enat internationellt fackförbund.

• Skapa tillfällen till kontakt mellan judar och araber, i synnerhet genom kulturella manifestationer.

Ichud blev omedelbart en stor succé. Mot slutet av 1925 fanns det klubbar i Jerusalem, Haifa och Tel-Aviv, ja till och med i jordbruksbyar där arabiska och judiska arbetare arbetade sida vid sida. Föreningarna, dit man hade gratis tillträde, mångdubblades. Det inflytande som rörelsen började få på kibbutzerna oroade ledningen för Histradut, som inte kunde förstå hur judar och araber kunde kämpa tillsammans. Mot slutet av 1926 hölls rörelsens första riksstämma, i vilken mer än hundra delegater deltog, därav fyrtio araber.

Ichud förföljdes av den brittiska ockupationsmakten, vilka fick hjälp från både sionistiska organisationer och reaktionära araber. Trepper själv åkte in och ut ur fängelserna, men det var inte förtrycket utan Stalin som knäckte rörelsen. Överallt ersatte han marxismens internationalism med byråkratins inskränkta nationalistiska syn. Således antog Komintern (den kommunistiska internationalen) en motion 1928 för en "arabisering och bolsjevisering" av det palestinska kommunistpartiet och Sovjet blev sedan ett av de första länderna att erkänna staten Israel! Så blockerades vägen för en verklig lösning av problemen i Mellanöstern för en hel historisk epok.

Marxister på 20-talet kunde genom sin fasta övertygelse om behovet av en gemensam kamp för socialismen, för alla arbetare oberoende av etniskt ursprung, hitta vägen till att ena judar och araber i dagskampen. Nu är det upp till dagens marxister att göra likadant.

Jonathan Clyne

Från Socialisten nr 58, april 2002