Palestina

Väst blundar för förtrycket

Mellanöstern är en av vår tids ständiga oroshärdar. Hela tiden läser vi om hur våldet i Mellanöstern skördar nya offer och hur konflikterna förvärras. I media målar man upp en bild där konflikterna enbart beror på etniska och religiösa motsättningar, att palestinierna är de värsta bråkmakarna, och att västmakterna med USA i spetsen gör allt som är möjligt för att lösa konflikten.

I själva verket styrs västmakterna av sina egna ekonomiska och militära intressen, och det är framförallt Israel som utövar ett enormt förtryck på palestinierna. Samtidigt förtrycks palestinierna av sin egen ledare, Yasser Arafat. Hur kommer det sig då att PLO som bildades för att frigöra palestinierna istället har blivit till ett extra ok över dem?

När PLO skapades på 60-talet hade man målsättningen att "driva judarna ner i havet", och som medel använde man olika terroristmetoder mot judiska bosättningar. Detta gjorde att PLO inte kunde vinna några sympatier hos det israeliska folket eller hos omvärlden.

I stället för att försöka ena de judiska och palestinska folken så antog man en nationalistisk hållning. Därmed var PLO:s strävanden redan på förhand dömda att misslyckas. PLO:s ansträngningar spelade bara Israel i händerna eftersom man fick en ursäkt för att ta till hårdare metoder mot palestinierna.

I slutet av 80-talet skakades hela det israeliska samhället när den första intifadan bröt ut i de ockuperade områdena. Palestiniernas heroiska kamp vann snabbt gehör bland det israeliska folket och en majoritet i Israel var för ett självständigt Palestina. Detta stod i stark kontrast till PLO:s metoder som aldrig vunnit något gehör bland det israeliska folket.

Oslo-avtalet

Delvis som följd av intifadan skapades 1993 genom Oslo-avtalet en palestinsk stat bestående av Gazaremsan och staden Jeriko på Västbanken. En annan orsak var den förändrade världssituationen. Efter Sovjetunionens kollaps var USA inte fullt lika beroende av Israel.

Men i realiteten innebar Oslo-avtalet inga förbättringar för palestinierna. Palestina är i praktiken underkastat Israels styre.

80% av Palestinas ekonomi är direkt beroende av Israel. Flera gånger har Israel stängt gränsen till Palestina som en ren terrorhandling, vilket givetvis har inneburit total katastrof för Palestinas ekonomi. Palestina tillåts oftast inte ha någon direkt handel med resten av världen, utan tvingas sälja sina produkter billigt till Israel, som säljer dem vidare till andra länder och till betydligt högre pris.

Förtrycket hårdnar

Palestinierna lever i extrem fattigdom, och har stor brist på vård, omsorg och utbildning. 1997 låg arbetslösheten på cirka 30%. Inga judiska bosättningar har avvecklats efter Oslo-avtalet, tvärtom har antalet bosättare ökat.

Till det kommer den ständiga närvaron av israelisk militär som hindrar befolkningen från att resa, till exempel när de ska hälsa på släktingar eller leta efter jobb. 1987 tilläts 80 000 palestinier att passera över gränsen till Israel, nu tillåts bara 8 000 palestinier per år att göra detta. Men det är också ofta omöjligt att resa inom Palestina. Gaza och Jeriko är ju dessutom inte sammanlänkade.

Arafat har spelat en alltigenom reaktionär roll i det hela. Han styr Palestina som en diktator och använder polis mot illojala element i sitt eget folk. Han är helt beroende av både Israel och västmakterna och kan aldrig leda sitt folk i kamp mot dessa förtryckare.

Arafat representerar ett relativt privilegierat skikt av palestinierna. Medan hans folk är i ett enormt utsatt läge, bekymrar sig Arafat främst om att behålla sin plats vid makten. Därför fortsätter han med att försöka stå på god fot med Israel, och han fruktar intifadorna som han inte har någon kontroll över. Fler än en gång har han ursäktat sig inför Israel för att han inte lyckats hålla sitt folk i styr enligt deras överenskommelser.

Enligt det så kallade Wye-avtalet ska Israel lämna tillbaka 13% av Västbanken till Palestina. Men denna process avstannade efter att bara 2% av området överlämnats. Israel skyller detta på att Arafat inte har hållit sin del av avtalet eftersom han inte har lyckats hålla sitt folk lugnt och garanterat de judiska bosättarna deras säkerhet.

Men faktum är att Israel aldrig hade några planer på att lämna tillbaka ens de 13 procenten. Under 90-talet har Israel lagt ner ofantliga summor på att bygga stora vägar och annan infrastruktur åt sitt eget folk på de ockuperade områdena, och Israel hade knappast tänkt skänka bort allt detta till Palestina.

Intifadan

Den senaste intifadan är ett uttryck för desperation. Den utlösande faktorn var när Ariel Sharon, ledare för det ultranationalistiska Likudpartiet, tillsammans med tusen poliser besökte Al-Aqsa i Jerusalem. Detta är den tredje heligaste platsen i islam, och den är också helig i judendomen.

Anledningen till att besöket var så provokativt var dels att palestinierna själva inte har tillåtits att besöka platsen, dels att Sharon är ökänd bland annat för att ha släppt lös massakern på palestinska flyktingar i Libanon 1982.

Sharon har hela tiden konsekvent förespråkat en så hård linje som möjligt mot palestinierna, och besöket vid Al-Aqsa var en medveten provokation från hans sida.

Men Sharons provokation var bara den utlösande faktorn. Intifadans verkliga orsak är det fruktansvärda och förnedrande förtryck som palestinierna har utsatts för i så många år. Det är ett folk som har rest sig och kämpat mot alla odds i total desperation. Hela tiden går människor, främst ungdomar, ut på gatan för att demonstrera. Och hela tiden möts de av ett brutalt övervåld.

Stenkastande ungdomar möts av israelisk militär som skjuter skarpt eller med gummitäckta stålkulor. För att skingra folkmassor används även en form av tårgas som är så kraftig att den kan kväva folk till döds. När någon israelisk soldat eller bosättare dödas hämnas man genom att ställa upp artilleriet och på måfå spränga några palestinska hus. Det är heller inte ovanligt att någon palestinier som varit extra aktiv och blivit känd av israelerna blir avrättad i sitt hem.

Men intifadan fortsätter, för palestinierna har lärt sig att "fred" är nästan lika illa.

Den här intifadan har bemötts mycket hårdare än den förra. Till exempel har en mycket högre andel av palestinierna blivit skjutna i huvudet eller övre delen av kroppen denna gång, och Israel visar inga som helst tecken på att ge med sig, utan trappar bara upp våldet ytterligare.

Detta hänger samman med världsutvecklingen i stort. Ju större motsättningarna blir världen över och ju närmare ekonomin går mot en kris, desto mindre utrymme får härskarklasserna på sig att kompromissa och ge med sig. Om den globala ekonomin skulle falla samman så skulle konflikten i Mellanöstern och andra konflikter i världen snart blossa utan att kunna tryckas ner.

Palestinierna inne i Israel

Till skillnad från den förra intifadan har denna spritt sig till palestinierna i Israel. Dessa har det visserligen bättre än de som bor i Palestina, men de diskrimineras starkt och behandlas ofta nästan lika illa.

Israel har ett system som i många avseenden kan liknas vid Sydafrikas apartheidsystem. Det är helt otänkbart för en jude att gifta sig med en arab, och araberna går i separata skolor och bor i egna områden under betydligt sämre levnadsförhållanden.

Palestiniers land har konfiskerats och hundratals av palestiniernas bostäder raseras varje år för att tvinga dem att lämna landet. Omfattande pogromer har utförts av uppretade folkmassor ledda av nationalistiska och religiösa fanatiker och understödda av polis och militär.

Tyvärr har ledningen för den israeliska arbetarrörelsen inte motarbetat dessa pogromer och inte ens uttalat sig mot dem. Detta är mycket beklagligt. En arbetarrörelse som inte ens motsätter sig rasism och förtryck av minoriteter kan inte vara en progressiv kraft i samhället.

Valet av Likudledaren Ariel Sharon till Israels premiärminister gör om möjligt situationen ännu mer spänd. Sharon skulle säkert vilja gå fram ännu hårdare mot palestinierna, men kommer att vara under press från USA som vill undvika ett fullskaligt krig.

Valet av Sharon beror inte på något enormt ökat stöd för Likudpartiet. Valdeltagandet som vid förra valet låg på 80% hade nu sjunkit till 60%, till stor del på bekostnad av Baraks röster. De israeliska arabernas stöd för Barak som vid förra valet låg på 95% rasade ihop totalt, vilket inte är konstigt med tanke på att Barak under sin mandatperiod gått i spetsen för det ökande förtrycket mot palestinierna.

Valet visar framförallt på ett ökat misstroende mot politikerna överhuvudtaget, även om det också finns en tendens till ökat stöd för nationalismen.

De omgivande arabländerna

Arabländerna som omger Israel styrs alla av kungar och diktatorer. De flesta av dessa länder konstruerades i början av seklet av framförallt Storbritannien för att hindra det arabiska folket ifrån att själva bygga upp ett mäktigt land. Genom att hjälpa till med att bygga upp en överklass i dessa länder skaffade man sig allierade i Mellanöstern vilket var viktigt för att säkra tillgången till oljan.

Under århundradets gång har västmakterna förlorat kontrollen över dessa länder, och i stället förlitat sig på Israel som man från början kunnat bygga upp som en lydstat, men inte ens Israel är helt kontrollerat av västmakterna.

Regenterna i arabländerna har spelat en makaber roll i krisen. De har inte lyft ett finger för att stödja palestiniernas kamp, särskilt inte under intifadorna eftersom de är rädda för att sådana folkresningar kan sprida sig till deras egna länder. De tusentals palestinier som flytt till olika arabländer har inte integrerats i dessa länder utan satts i flyktingläger under vidriga förhållanden.

Men folket i arabländerna sympatiserar starkt med palestiniernas sak och pressen på regimerna att ingripa ökar. I Marocko hölls en demonstration med 300 000 deltagare och i Tunisien en med en miljon deltagare. Även i Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Kuwait har protester mot amerikansk och israelisk imperialism ägt rum. Därför har regeringarna i arabvärlden tvingats att utöva diplomatiska påtryckningar mot Israel.

Krig mot Israel?

Men dessa regeringar försöker samtidigt att tona ner sitt folks solidaritetskänslor med palestinierna, eftersom de är livrädda för att tvingas in i ett krig med Israel. Många av palestinierna själva ropar efter ett sådant krig som en sista utväg, och kravet har ett gensvar bland de arabiska folken. Ett sådant krig skulle vara förödande för arabländerna.

Historiskt sett har krigen mot Israel inte bara betytt stora militära förluster, utan också ofta lett till kriser för arabländernas regeringar. Israel är fortfarande ett mycket starkt land militärt, och vid behov skulle de få uppbackning av USA, som fortfarande ser Israel som sin enda någorlunda pålitliga allierade i Mellanöstern. Under förevändningen att det pågick ett krig skulle Israel kunna begå nästan vilka grymheter som helst mot palestinierna.

Ett militärt nederlag för arabländerna skulle givetvis också innebära en mycket tung börda för de arabiska folken.

Hur kommer det sig då att ett så till synes vansinnigt krav som kravet på ett krig har ett så starkt stöd? Kravet reflekterar framförallt en växande misstro mot regeringarna. Arabländernas regeringar har under den senaste perioden efter Sovjetunionens kollaps börjat samarbeta allt mer med västmakterna och Israel, och som ett led i detta har de öppnat sina marknader och utfört hårda nedskärningar och privatiseringar.

Missnöjet mot denna politik tar sig för tillfället uttryck i protester mot västvärldens och framförallt Israels imperialism, eftersom folken än så länge är för dåligt organiserade och förberedda för att öppet protestera mot sina egna regimer. Men steget till öppet uppror är inte långt.

Vid ett visst stadium kan regimerna bli tvungna att gå i krig mot Israel för att avleda folkets uppmärksamhet och inte bli störtade. Men regimerna skulle föra ett sådant krig på sina egna villkor istället för att leda de arabiska folken i en gemensam kamp för palestiniernas sak och mot världsimperialismen. Detta skulle i förlängningen bara blotta regimernas korruption och egoism ännu mer. Ett fullskaligt krig i Mellanöstern skulle därför kunna skapa en revolutionär situation i hela området.

Oljeintressen

Västvärlden är mycket mån om att ett fullskaligt krig inte ska bryta ut. I Mellanöstern finns tre fjärdedelar av all världens oljeutvinning koncentrerad. Ett krig skulle innebära att oljepriset skulle stiga dramatiskt, vilket i dagens känsliga läge skulle kunna sänka hela världsekonomin. Att säkra oljekällor har alltid varit en av imperialismens viktigaste prioriteringar. Västmakterna kommer därför att göra allt för att förhindra ett krig.

Men västmakterna ser ett starkt Israel som den enda garantin för fred i regionen. Därför kommer de att fortsätta med att understödja Israels förtryck av palestinierna, vilket ständigt kommer att göra situationen mer och mer instabil. Dessutom kommer man inte att ge upp de marknader som finns i regionen, varför man kommer att fortsätta med att tvinga fram nedskärningar och avregleringar.

Så länge imperialismen får styra och ställa och så länge kapitalismen används som samhällsform så kommer situationen i Mellanöstern aldrig att kunna förbättras. Den enda vägen ut ur kaoset är en socialistisk rörelse som attraherar och enar både judar och araber. Bara en sådan rörelse kan bygga upp en socialistisk federation, vilket är den enda vägen till varaktig fred i Mellanöstern.

Peter N

Från Socialisten nr 53, april 2001