Brutalt valfusk i Pakistan

De första allmänna valen sedan General Musharraf tog makten i en oblodig kupp 1998 kommer inte att lösa någonting för de pakistanska arbetarna och bönderna.

General Musharraf, uppbackad av den amerikanska imperialismen, hoppades att valen skulle inleda en fredlig övergång till en borgerlig demokrati som skulle stabilisera situationen i Pakistan. För säkerhets skull har han behållit omfattande makt i sina egna händer. Han kan till exempel upplösa parlamentet. Och bara de som hade högskoleexamen tilläts ställa upp i valet. Men så länge arbetarna och fattigbönderna inte tar saken i egna händer och genomför socialism väntar enbart ytterligare kaos.

Diktatorns nystartade parti

Pakistan Muslim League Quaid-e-Azam, PML(Q), är de största segrarna. De fick flest antal mandat i parlamentet. Detta är en makalös framgång för ett parti som inte ens existerade för ett halvår sedan. Partiets kallas allmänt, även i pakistansk media, för "The Kings Party", kungens parti. Detta för att partiet skapades ovanifrån för att ge Musharraf en bas i parlamentet. Trots detta har de inte lyckats med att få ihop en majoritet för att forma en regering.

Musharraf har lovat förnyelse och kamp mot korruption, men i huvudsak består PML(Q) av gamla bekanta ansikten från andra partier. Många av partiets kandidater har tidigare varit föremål för granskning av National Accountancy Bureau, Musharrafs anti-korruptionsmyndighet. Bland dessa återfinns den förra PPP-presidenten Farooq Leghari, som leder en egen fraktion i "The Kings Party" som kallas Millat Party. Han har varit inblandad i skandalen kring Mehran Bank, från vilken han stal miljarder rupier. Chandry Pervaiz Elahi och Shujaat Hussani tillhörde tidigare Nawaz Sharifs parti, och har också roffat åt sig miljoner från banker som sedan gått i konkurs. När de anslöt sig till "The Kings Party" lades deras fall ner.

Regeringsrepresentanter har också rest runt flitigt under valrörelsen och lovat vägar, tillgång till hushållsgas och land till fattigbönder. Tillsammans med dem på podiet har alltid PML(Q) kandidater suttit. Dessutom har PML(Q) fått mest utrymme i media.

Ett populärt skämt som cirkulerar belyser PML(Q):s roll: En arméofficer har ramlat ned i en djup brunn. Han ropar efter sina mannar och befaller dem att dra upp honom. Han sätter sig i hinken och bit for bit drar de upp honom. När de får syn på honom ser de stjärnorna som glittrar på hans axlar. Omedelbart släpper de taget och ställer sig i givakt. Efter tre försök med samma resultat ropar officeren från brunnens djup: "Hämta en civil!" Men frågan som Musharraf nu måste ställa sig är: kommer alla dessa civila att dra åt samma håll för att rädda honom?

Fundamentalisterna vann i gränsdistrikt

Till valets stora segrare måste också de islamiska fundamentalisterna räknas. Till detta val hade sex olika religiösa sekter format en koalition, Muttahide Majlis-Amal (MMA), och de fick 16% av platserna i parlamentet. Tidigare har fundamentalisterna aldrig fått mer än 5% av rösterna. Deras fästen finns i de karga bergiga och extremt underutvecklade stamområdena och provinserna Nordvästprovinsen och Baluchistan som gränsar till Afghanistan. De tillhör för det mesta pashtunerna, samma folkgrupp som talibanerna.

Det som enar dem är deras hat mot USA, som svek dem och slutade skicka pengar till dem. Utan kriget i Afghanistan hade de aldrig kunnat enas. Mellan dem har religiösa konflikter pågått i sekler och tidigare har de inte tvekat att storma varandras moskéer och fördöma varandra som hädiska.

I provinserna Nordvästprovinsen och Baluchistan har fundamentalisterna i princip ersatt de lokala nationalistiska partierna, som normalt sett är i konflikt med centralregeringen och som har samma feodala förhållande till demokrati och kvinnor som fundamentalisterna. Nu betalar de nationalistiska partierna priset för att de efter tunga påtryckningar från USA och armén har underordnat sig den anti-talibanska alliansen.

Fundamentalisterna har också fått stöd från en del av statsapparaten, framförallt från ISI, Pakistans säkerhetstjänst, som vill återta den mark som den förlorade under kriget mot Afghanistan. Detta är ett tecken på stora konflikter även inom statens kärna.

I Sindh-provinsen, där 20% av befolkningen bor, tog fundamentalisterna inget mandat alls och i Punjab, där hela 60% av befolkningen bor, tog de bara 4 mandat.

Musharraf lär dock inte vara helt missnöjd med fundamentalisternas framgång. Paradoxalt nog kan det göra att stödet till honom från USA stärks. Larmklockorna har gått i Washington, men för arbetarklassen är fundamentalisterna långt ifrån det största problemet i Pakistan i dagsläget.

Pakistanska folkpartiet (PPP)

Näst störst i parlamentet är Pakistan Peoples Party (PPP). Dess ledare är Benazir Bhutto som efter anklagelser om korruption valde att gå i exil i London och Dubai. Partiet grundades av Benazir Bhuttos far Ali Bhutto 1967. Ali Bhutto sveptes till makten 1970 i svallvågorna av 1968 års revolutionära rörelse, på ett program som var för fullblodssocialism. Han hängdes några år senare av den brutala pro-amerikanska islamiske militärdiktaturen ledd av Zia ul Haq. Benazir Bhutto har sedan dess levt i glansen av hans hjältegloria och lyckades segra i två allmänna val 1988 och 1993 efter att ul Haq-diktaturen störtats.

Men hennes regim väckte enorm besvikelse. Pakistans organiska korruption upphörde inte, och den ekonomiska och sociala misären ökade i takt med att Benazir genomförde IMF:s rekommendationer. I de allmänna valen 1997 decimerades PPP, och fick bara en handfull mandat i parlamentet. Valdeltagandet var så lågt som 17%, vilket visar att Benazirs anhängare inte röstade på andra partier utan helt enkelt avstod från att rösta. Men i detta val var valdeltagandet 36% och PPP gick framåt.

Trots medlemskap i Socialistinternationalen är PPP långt ifrån ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Inga kongresser hålls och knappt några lokala föreningar existerar. PPP är mer likt en rörelse med en dynasti i toppen. I rörelsen finns allt från feodalherrar till en stark revolutionär falang organiserad kring tidskriften Class Struggle.

Röda kandidater

I detta val fanns det tre officiella PPP-kandidater som den största dagstidningen Daily Jhang identifierade dagen innan valet som "de tre röda kandidaterna". En av dem, Ch. Manzoor Ahmed, redaktör för Class Struggle och ansvarig utgivare för Asian Marxist Review, blev vald till parlamentet. Han ställde upp under parollen "En oförsonlig strid för en socialistisk revolution". En viktig faktor som hindrade valfusk mot Manzoor var att den pakistanska staten hade informerats att jag skulle komma från Sverige speciellt för att observera valen till parlamentet i valkretsen 139 där Manzoor var kandidat. Huvudskälet till att jag åkte just dit var att Manzoor stod mot tre av de rikaste parlamentskandidaterna.

Rauf Lund, en av Class Struggles ledare, genomförde en fantastisk kampanj i Jampur i Sydpunjab för en plats i Punjabs regionala parlament. I kraftfulla tal fick han sin publik att tända på alla cylindrar med sina uppmaningar att expropriera de rika, och forma arbetar-, bonde- och soldatråd för att ta över styret av samhället.

Men i detta mera underutvecklade jordbruksområde lyckades den lokala feodalherrens valfuskare stoppa tillräckligt många valsedlar i valurnorna efter det att vallokalerna stängts, och han förlorade. Efter hans valnederlag samlades tusentals för att protestera and lovade att kämpa vidare.

Den tredje röda kandidaten var Ghulam Abbas, en kandidat till parlamentet från Sialkot och sympatisör till Class Struggle. Han förlorade också mot valfuskarna.

Grovt valfusk

Innan alla röster ens hade räknats anklagade Pakistans Peoples Partys ledare Benazir Bhutto den pakistanska regimen för valfusk. Men detta var inte bara ett reflexmässigt påstående från en bitter ledare som har tvingats åse valet i exil på grund av korruptionsanklagelser.

Nu kommer också EU-observatörernas dom: "Att hålla allmänna val garanterar i sig självt inte upprättandet av en demokrati", sa EU:s högste valinspektör John Cushnahan vid en presskonferens. "Beklagligtvis ... använde de pakistanska myndigheterna ett tillvägagångssätt som resulterade i allvarliga brister i valprocessen" (Reuters, 12/10-02)

Vallokalerna stängde klockan fem på torsdagseftermiddagen. I huvudsak hade röstningen gått relativt fredligt till, med några anmärkningsvärda undantag. Kvinnor hade stoppats från att rösta av religiösa ledare i en del områden, men i det stora hela hade alla som velat kunnat ta sig till vallokalerna.

Rösthemligheten var det däremot si och så med. Regeringen hade inte bidragit med några valbås till vallokalerna. Oftast fick man ställa sig bakom något smutsigt skynke och i vissa fall på toaletten, men det var inte ovanligt att fönsternischen eller ett bord i samma rum som de valansvariga fick duga. I två av de många vallokaler i Kasur, strax söder om Lahore, som jag besökte hävdade man att det hade funnits ett skynke, men att det hade blivit stulet. Hur nu detta skulle ha gått till i ett litet rum där den valansvarige, hans assistent och fem valarbetare från de olika partierna trängdes.

Problemen på började allvar (på de flesta håll) först efter att vallokalerna stängts och EU-observatörerna hade gått hem. Misstankarna om valfusk började väckas när resultaten från de otillgängliga bergen i Nordvästprovinsen var de första att redovisas på en privat TV kanal vid halvnio-tiden. Här råder feodala eller för-feodala förhållanden och kommunikationerna är ofta på en liknande nivå. Resultaten i de andra, lättillgängliga, områdena fördröjdes av att myndigheterna var upptagna med att "förbättra" valresultatet.

I den vallokal i Kasur där jag observerat rösträkningen var valdeltagandet relativt högt. Ändå var man klar med räkningen av rösterna till parlamentet vid sextiden. Dessutom var valdeltagandet allmänt sett lägre i städerna än på landsbygden. Stadsbefolkningen var mera skeptiska till valet och mindre benägna att rösta som de hade blivit instruerade att göra av lokala makthavare. Det borde alltså ha gått snabbare att räkna rösterna i städerna. På den statliga TV-kanalen kom de första officiella resultaten inte förrän strax före midnatt.

Mördade valarbetare

Händelserna i en av valkretsarna (nr 5) i Sialkot, bara hundra kilometer norr om Lahore ger en indikation om vad som hände på många håll i landet under timmarna mellan det att vallokalerna stängde och att de officiella resultaten redovisades. Sialkot är en industristad känd för sina barnarbetare som förser världen med fotbollar. PPP:s kandidat, Ghulam Abbas, är en populär veteran i kampen mot tre diktaturer och en sympatisör till den marxistiska tidningen Class Struggle. Han har suttit fängslad och blivit torterad åtskilliga gånger. Han lider fortfarande av en kraftig ryggskada på grund av tortyren.

1993 valdes han in i Punjabs parlament och utsågs till Punjabs minister mot korruption. Detta eftersom han ansågs som den enda helt obefläckade ledamoten. Nu i valet ställde han upp som PPP:s kandidat till det nationella parlamentet.

När vi kontaktade honom strax efter att vallokalerna stängts trodde han på grundval av vallokalsundersökningarna att han skulle få en majoritet på 17000 röster. Jag blev därför minst sagt förvånad när jag vid halvtre-tiden följande dag såg resultaten från hans valkrets på TV. Han hade hamnat sist med 0 (noll) röster!

Han berättade att poliser och para-militära styrkor hade blockerat vallokalerna och tagit röstlådorna med sig. Inga av hans valarbetare hade fått delta i rösträkningen eller skriva på resultatlistorna.

Segraren var Zahid Hamid, som tillhör en av Pakistans feodala jordägarfamiljer med omfattande positioner i statsadministrationen. Han är släkt med Irshad Hasan Khan, som är huvudansvarig för organiseringen av valen i hela Pakistan. Hamid var PLM(Q):s kandidat och officiellt fick han 73521 röster. Det råder ingen tvekan om att Hamids supporters var beredda att använda vilka metoder som helst för att erövra mandatet.

Vid 11-tiden på valdagen mördades Mithu, från Nanowali Village, en av Ghulam Abbas yngre valarbetare. Klockan fyra på eftermiddagen skördades nästa offer. Baba Kala, en gammal PPP-aktivist och även han en av Abbas valarbetare, torterades vid vallokalen i Salanke och dog av sina skador. En annan ung valarbetare, Khalid, kidnappades och hans motorcykel beslagtogs. Senare återfanns hans motorcykel i en polisstation, men Khalid har fortfarande inte återfunnits. 27 människor har skadats.

Akhter Ali Vario har anklagats för att ligga bakom organiseringen av valfusket och morden. Han är en gangster som flytt från en arrestorder, men som har uppträtt öppet i Sialkot och talat på PLM(Q):s plattform. Under valnatten sågs han också i det rum där man sammanställde valresultaten.

Men orimligheten i att Ghulam Abbas skulle få noll röster blev för stor även med pakistanska mått mätt, och under fredagen reviderades helt plötsligt resultatet och det nya officiella resultatet för Abbas hamnade på 64800 röster. Fortfarande har Abbas bara mottagit tryckta resultat från 57 av 305 vallokaler i sin valkrets.

Antagligen har valfusket bara i ett fåtal fall varit lika grovt och brutalt som i Sialkot. Valfusket och korruptionen är vanligtvis - om det inte möter hårt motstånd - mer som en process som försöker slingra sig fram överallt på alla möjliga vägar.

Imperialisterna ser mellan fingrarna

Japan och Brittiska Samväldet hade skickat en handfull observatörer vardera. De och USA, med enbart ambassadpersonal närvarande i Pakistans huvudstad Islamabad, hade inga som helst problem att deklarera att allt hade gått rätt till i valet.

Varför hade då EU brytt sig om att skicka hela 88 observatörer, bland annat 2 från Sverige, som inte kunde undgå att se åtminstone en liten del av valfusket? Pakistan är ett land som EU (till skillnad från USA, Japan och England) har väldigt lite inflytande i. De försöker hitta sin nisch som demokratins förkämpar i Pakistan från vilken de sedan kan expandera sitt inflytande. Därför var deras kritik trots allt relativt mild och tog bara upp själva valkampanjen. Deras uppdrag sträckte sig inte längre än så. Ett totalt fördömande av valet som fusk, vilket hade varit på sin plats, hade bränt för många broar i Pakistan för EU.

PPP-ledningen har efter Benazirs första protest också accepterat valresultatet. Nu är det "nationell försoning" som gäller for dem, det vill säga de har gett sig in i kampen för att komma så nära köttgrytorna som möjligt. Att organisera en kamp underifrån, vilket skulle vara den enda vägen att få till stånd nya och verkligt demokratiska val, är de sista de vill.

Jag frågade en representant för Världsbanken som kom till Pakistan dagen innan valet, varför regeringen brydde sig om att anordna val när de flesta i Pakistan ändå ansåg att de inte var demokratiska. Han förklarade för mig att valen inte var till för att tillfredsställa en inhemsk publik, utan framförallt för att tillgodose kraven från regeringarna i Väst. Vad han inte sa, eller förstod, var att regeringarna nog är fullt medvetna om valfusket. Men de vill kunna presentera en demokratisk fasad för arbetarna i väst för att kunna rättfärdiga sitt samarbete med en ruttnande härskande klick för att suga ut Pakistan.

Korrumperade f.d. president förlorare

Valets största förlorare är Pakistan Muslim League (Nawaz), PML(N). Det är den förre premiärministern Nawaz Sharifs parti, som senast kom till makten 1997. Sharif lever nu i bekväm exil i Saudiarabien dit han tog med sig sina fabriker och sina miljarder när Musharraf avsatte honom. Under sin korta tid vid makten lyckades Sharif ge sig själv ryktet att leda den mest korrumperade regeringen någonsin i Pakistan. Det är en verklig bedrift i Pakistan. När Musharraf avsatte honom hördes knappt några protester alls.

Resten av mandaten i parlamentet har gått till en blandning av så kallade oberoende kandidater, varav de flesta är knutna till Musharraf-regimen, och mindre regionala partier.

Pakistan är ett land med enorma nationella, etniska, religiösa och klasskonflikter. Det nyvalda parlamentet lär knappast kunna lösa några av dessa motsättningar, snarare kommer det bli en spegel på högsta nivå där många av dessa motsättningar reflekteras, även om det blir i förvrängd form eftersom arbetarna och fattigbönderna inte alls syns i proportion till sin roll i samhället.

Allt eftersom motsättningarna skärps ökar sannolikheten för en ny militärdiktatur, men en mycket mer brutal sådan än Musharrafs. Och en som har sitt finger på knappen som kan avfyra Pakistans kärnvapen.

Men valet av Ch. Manzoor Ahmed, och Rauf Lunds kampanj, är ett symptom på att en revolt håller på att växa fram underifrån som kan utvecklas till en ny revolution likt den som bröt ut vid slutet av 60-talet. Denna gång kommer det att finnas en revolutionär ledning som är förberedd för en sådan utveckling. Class Struggle får stöd av arbetare och bönder från alla etniska, religösa och nationella grupper. Detta är enda hoppet att stoppa en ny diktatur från att komma till makten och förbättra villkoren för Pakistans arbetare och bönder.

En seger för socialismen i Pakistan kommer omedelbart att förändra situationen i hela den väldiga Sydasiatiska kontinenten och bana vägen for en socialistisk värld.

Jonathan Clyne 2002-10-13