Omöjligt att arbeta sig till rikedom inom kapitalismen
I artikeln ”Omöjligt att arbeta sig till rikedom i Sverige” som publicerades på finanstidningen E24:s hemsida (se länk) har tre individer som alla är någon form av forskare kommit fram till det som arbetarrörelsen har påtalat i över hundra år.
Robert Gidehag, vd för Skattebetalarnas förening, Helena Olsson, nationalekonom, och Nils Bohlin, filosofie doktor i nationalekonomi har fastställt att trots att Sveriges befolkning har väldigt små inkomstskillnader är den totala förmögenheten centrerad till ungefär en procent av Sveriges befolkning.
Det luktar plagiat. Det här har man vetat om länge, men det krävdes en vd, en nationalekonom och en filosofie doktor för att media skulle öppna ett öga för frågan.
De argumenterar väl och vetenskapligt för sin sak, det som LO byggt hela sin verksamhet kring kan man säga.
Sedan kommer de fram till en slutsats: ”Om vi vill jämna ut standardskillnaderna är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet”
Inget av de förslagen skulle leda till att kapitalkoncentrationen spreds i Sverige. Varför har Sveriges befolkning så små inkomstskillnader? Arbetarrörelsens politiska hållning har lett fram till detta. Rent historiskt sett så har LO och Socialdemokraterna valt att i stället för att förändra själva systemet i grunden så har man verkat för att stärka den enskilde arbetaren och förbättrat deras livsförhållanden. Detta är så klart inte dåligt i sak men det är väldigt kortsiktigt och i slutändan har man inte förändrat någonting alls.
Varför är det ens ett problem att en procent av Sveriges befolkning innehar majoriteten av den totala förmögenheten? Det handlar så klart om makt. Oavsett om en arbetare får något höjd lön, lite bättre arbetsvillkor, är personen beroende av sin arbetsgivare. Att arbeta för några få individers rikedom i stället för att arbeta för samhällets utveckling är att kasta pärlor på svin.
Att sänka skatten leder kortsiktigt till några få kronor extra i plånboken, men långsiktigt leder det till försämringar i skola, vård och omsorg. Det är bra att betala hög skatt om det går till rätt saker, för då betalar man lite till allt och har rätt till allt i stället för att betala massor när man blir sjuk eller vill att ens barn ska gå i en bra skola.
Samma sak gäller progressiviteten. De som har mycket ska betala mycket och de som har lite ska betala lite. Det handlar inte om millimeterrättvisa. Det handlar om att proportionalitet till individens inkomst och förmögenhet. Var och en efter förmåga är en slogan som hängt med länge och förhoppningsvis ska den hänga med i några år till.
Skattesänkningar kommer inte att lösa problemet med centrerade förmögenheter. Ett steg i rätt riktning skulle vara att återinföra förmögenhetskatten. De förmögenheter som är samlade hos en liten del av Sveriges befolkning har inte samlats där under de två år som förmögenhetsskatten varit borta. Förmögenheterna har vuxit fram under lång tid. I kapitalismen kan kapitalister som äger företag, bli rika genom att ta del av de vinster som arbetarna producerar. Detta sker oavsett hur skatterna är utformade.
Vad som behövs är att de största och viktigaste företagen i landet förstatligas under arbetarklassens demokratiska kontroll. De pengarna kan användas för att stödja hela befolkningens välfärd, resurserna kan gå till sjukvård, skola, kollektivtrafik med mera.
På det sättet kan på sikt klassklyftorna jämnas ut och behovet av att arbeta för att få en förmögenhet kommer att vara något som tillhör det förgångna.