Om August Palm levt 1973...
År 1973 i Umeå skedde det något som inte var helt nytt i svensk arbetarrörelse.
När arbetarrörelsen fortfarande låg i sin spjälsäng här i Sverige kom en man vid namn August Palm från Tyskland där han under några år sökt jobb som skräddare. Efter att ha blivit socialist hade han blivit svartlistad på de flesta arbetsplatserna som fanns tillgängliga. Han hade till och med blivit utvisad ur Tyskland för att han var medlem i Socialdemokraterna där. Ursprungligen kom han från Skåne men hade vid unga år rest till Danmnark som skräddargesäll.
När han väl landstigit i Malmö hamn var det första han gjorde att starta tidningen Folkviljan (1882) och agitera bland arbetarna för socialismen. Han är hela Sveriges arbetarrörelses fader. August reste land och rike runt för att bilda socialdemokratiska föreningar och fackklubbar.
Genom hans agitation och tidningsförsäljning skilde sig arbetarna från de tidigare arbetarföreningar som fanns, där arbetsgivarna var medlemmar och styrde. De bildade egna föreningar som var uttalat socialistiska. 1885 startade Palm tidningen Social-Demokraten där man skrev artiklar som byggde på kapitalismens avskaffande och arbetares situation.
Bara ett år senare uppstod det en konflikt mellan Palm och hans anhängare ”palmiterna”, där bland annat Axel Danielsson ingick (han skrev S.A.P:s partiprogram 1897), och Brantings anhängare. Branting var själv ursprungligen liberal och hans anhängare var högersossar. Fredrik Sterky var son till en rik godsägare. Han klagade på uttryck som “revolutionär” och bildade en fraktion i (s)-föreningen. (Palmstjärna gick 1910 över från Liberala partiet till socialdemokratin för att stödja Branting mot marxisterna. Han bildade den hemliga fraktionen “Vi” för att främja samarbetet med liberalerna).
Konflikten berodde på att Social-Demokraten hade fått ett stort genomslag bland arbetarna och Branting ville helt enkelt ha makten över tidningen. 1887 blev Branting chefredaktör för Social-Demokraten, då lämnade Axel Danielsson och Palm tidningen och startade tidningen Arbetet.
Resultatet blev att Social-Demokraten snabbt gick åt höger. Palm och Danielsson ville helt enkelt inte stanna kvar i Social-Demokraten när Branting vunnit för att de då varit tvungna att konstant strida om sina artiklar och att tidningen även i fortsättningen skulle vara vänster. De ansåg att det var bättre att stanna kvar i den Socialdemokratiska rörelsen. -partiet bildades inte förrän 1889 men det fanns många spridda klubbar i landet - och starta en ny tidning för att kunna agitera bland medlemmarna om socialism. Vad de borde ha gjort var att starta en fraktion för marxismen i rörelsen.
Det dröjde ända fram till 1973 innan det skedde. Då träffade några unga radikala SSU:are från Umeå vid en kongress inbjudna delegater från det brittiska Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Labour Party Young Socialists som öppet erkände sig som medlemmar i den marxistiska organisationen Militant. De blev övertygade om att marxismens kampmetoder och analyser var det rätta och enda för att nå socialismen. De bildade organisationen Offensiv.
De gjorde det som Palm gjorde, de bildade en tidning som han, precis som han kastade de sig ut i strid som bärsärkar för att få ett arbetareparti som faktiskt stödde sig på arbetarklassens intressen och inte kapitalets, som högern och byråkratin så gärna gav efter för. Offensiv var inte bara en tidning utan också en organisation där medlemmarna bildade sig genom diskussion i marxism.
Tidningens uppgift var att sprida organisationens åsikter (marxismen) inom SSU och S.A.P. Offensiv växte och blev ett radikalt alternativ i det byråkratiska SSU, som visserligen fortfarande förespråkade socialism men inte gjorde så mycket för att förändra samhället. Verksamheten var väl då som nu, mest att klättra i karriärstegen. Men Offensiv försökte gång på gång att bedriva realistisk verksamhet på en marxistisk grund, de började bli en maktfaktor inom SSU.
Detta kunde inte tålas av byråkraterna. Tre år efter Offensivs bildande lyckades byråkraterna i förbundstyrelsen komma över olika typer av handlingar och protokoll från Offensiv. Detta ledde till att tre ledande personer i Offensiv uteslöts ur SSU. Offensiv blev anklagade för att ha en hemlig organisation som bedrev hemlig verksamhet.
Ja, det var sant att det fanns en organisation och att denna organisation bedrev verksamhet. Organisationen hette Offensiv och gav ut en tidning som kritiserade byråkratin och mygel.
Offensiv gjorde avbön efter de första uteslutningarna och sa att den hemliga verksamheten slutat. Men Offensivarna var fortfarande aktiva inom SSU och tidningen kom ut regelbundet. Byråkraterna hade inte avskräckt marxisterna.
Nittonhundraåttio skrevs Entrismen i Sverige. De som skrev doktorsavhandlingen var anhängare till byråkratin, men eftersom det var en avhandling var de tvungna att vara seriösa. Trots avsikten att kritisera Offensiv blev resultatet att de egentligen inte har någon kritik förutom sina egna åsikter.
Boken beskriver utförligt ”trotskismens” historia internationellt, och till viss del i Sverige även om det mesta är propaganda och påhitt från SSUs byråkrati. Författarna erkänner öppenhjärtigt att de tagit in åsikter och kommentarer från aktiva ssu:are.
Bokens slutsats är att trots att alla Offensivs medlemmar aldrig varit aktiva i något annan politisk organisation än socialdemokratin så var de “entrister” och förespråkade otraditionella åsikter som aldrig fått gehör i den svenska arbetarrörelsen.
August Palm grundaren av Socialdemokratiska arbetarepartiet och mannen som förde in socialismen i vårat avlånga land förespråkade möjligen inte fri fraktionsbildning då, men han arbetade aktivt med sina tidningar och kämpade hårt mot Brantings högerfalang och om man startar en tidning, och en organisation som krävs för att driva denna, samtidigt som man driver en politisk linje som bryter mot partiledningens och strider mot den - då arbetar man i en fraktion.
Han som var grundaren till vår rörelse, även han verkade efter dessa otraditionella socialdemokratiska åsikter. Han kunde inte ha kallats ”trotskist” i början av nittonhundratalet, men han och hans anhängare ”palmiterna” skulle säkert ha gjort det om de varit aktiva under sjuttiotalet då Offensiv fanns, eller i dag när kampen mot byråkratin blivit ännu mer intensiv än när rörelsen låg i sin barnvagn.
De unga radikala marxisterna från Umeå tog upp en ide som helt glömts bort men ändå funnits tidigt i vår rörelse och förverkligade den. Efter att byråkratin i SSU och partiet lyckats jaga upp stämningar i organisationen som gav stöd åt uteslutningarna på 80-talet förvirrade sig Offensiv in i sekternas djupa djungel. Nu är Offensiv en sekt som vänt ryggen åt arbetarnas massorganisationer.
Idag är det Socialisten som försvarar marxismen i arbetarrörelsen även om vi inte än har vuxit oss så stora och präktiga som Offensiv var innan uteslutningarna.
Vi ska vara glada i dag att Militant kom den där kongressen på tidigt sjuttiotal, och då reinkarnerade det enda möjliga sättet att återvinna rörelsen från byråkratin och högern.
För den organisation som finns i dag, Socialisten, är på många sätt bättre än vad historien beskriver våran föregångare.