Bara den som kämpar kan vinna

Dags att säga ifrån mot nedläggningarna

565 000 jobb raderades ut i Sverige under lågkonjunkturen 1991-93.

Nu sveper en ny våg av rationaliseringar och avskedanden fram.

Volvo i Arboga, Ericsson i Norrköping, Electrolux i Alingsås är bara några i raden. För att inte tala om avskedandena i den offentliga sektorn.

De som sätter sig till motvärn mot detta måste ges allt stöd. Det är dags att säga ifrån på allvar. Därför är arbetarnas aktioner vid SJ i Göteborg ett föredöme för alla arbetare.

Det gäller inte bara jobbet för dem som nu arbetar vid verkstäderna, utan också för de ungdomar som ska ha jobb i framtiden.

Kampen gäller också järnvägstrafikens framtid i landet som helhet, och i synnerhet då i västra Sverige. SJ:s nedskärningar står i bjärt kontrast till de väldiga satsningar som görs på nya banor. Fyra miljarder har satsats på Västra stambanan (Stockholm-Göteborg). Tio miljarder investeras i Västkustbanan, och lika mycket i Bottniabanan (Sundsvall-Umeå). Totalt satsas ca fem miljarder per år på utbyggnad av järnvägen mellan 1998 och 2005. I jämförelse med detta är SJ:s förlust på 400 miljoner förra året försumbar.

Hur ska SJ kunna trafikera alla dessa banor om man fortsätter att skära ner på verkstadskapacitet och nya tåg? Investeringarna i nya tågset har minskat under hela nittiotalet. De satsningar som SJ ändå gjort har varit mycket framgångsrika. Så var fallet med Blekingebanan, liksom med Svealandsbanan som öppnade förra året. SJ halverade priserna och fyllde tågen. Nu är problemet att de tåg man kör på banan (X2000) är olämpliga för pendeltrafik, och att man inte har tillräckligt med tåg att sätta in.

Problemet är att SJ endast satsar på banor som omedelbart är lönsamma. Om detta får fortsätta kommer en stor del av bankapaciteten inte att kunna användas. De lönsamma delarna kommer å andra sidan att delas mellan SJ, regiontrafiken och privata intressenter. Nästa steg kan bli att SJ styckas upp och säljs, i likhet med vad som skett med järnvägen i Storbritannien (British Rail). Om borgarna vinner valet så skulle den risken vara överhängande.

Järnvägen kan inte utvecklas om privata vinstintressen får styra. Det var därför som järnvägstrafiken redan från början skedde i statlig regi. Nu ger staten med den ena handen och tar med den andra. Banverket bygger nya järnvägar och tar sedan avgifter av SJ. Detta måste upphöra. Regeringen har föreslagit att dessa avgifter ska minska med 650 miljoner per år. Det är ett steg i rätt riktning, men ett alldeles otillräckligt sådant!

Regering och riksdag måste tvingas ta det fulla ansvaret för järnvägens utveckling. Det fordrar att SJ och Banverket går ihop och att vinstkravet slopas. SJ:s uppgift måste i stället bli att köra tåg över hela landet. SJ måste bli hela folkets järnväg. Tågen har idag endast 13% av resandet över tio mil. Det gör att utvecklingsmöjligheten är enorm.

En folkets järnväg måste också vara styrd av folket. Idag är SJ:s styrelse packad med direktörer från det privata näringslivet. Istället borde majoriteten av styrelsen bestå av representanter från fackföreningarna. En tredjedel borde utses av fackföreningarna inom SJ, en tredjedel av den övriga fackliga rörelsen och en tredjedel av staten. Samtidigt måste de anställda ges ett avgörande inflytande på alla nivåer .

I den borgerliga propagandan heter det att motstånd är meningslöst, att det bara är att foga sig! Men detta är inte sant. Kamp lönar sig alltid, och bara den som kämpar har något att vinna! Det var protesterna ute i landet som tvingade regeringen att höja barnbidrag och A-kassa, liksom att ge extra pengar till den offentliga sektorn. Nu har man också tvingats att ge extrapengar till äldrevården. Därför kan även detta beslut ändras, om bara protesterna blir tillräckligt stora.

Stödet från fackföreningarna och socialdemokratin i Göteborg får inte bara bli ett stöd i ord. Det krävs också handling. En samlad demonstration för jobben vid SJ och jobben i allmänhet måste arrangeras av arbetarrörelsen i Göteborg. Göran Johansson måste ta upp frågan i den socialdemokratiska partistyrelsen. (s)- riksdagsledamöterna från Göteborg måste driva saken i riksdagen. Till sist så måste SEKO centralt överge sin passiva och vacklande hållning och gräva upp den sedan länge begravda stridsyxan.

Martin Oscarsson, Göteborg.

Läs också: "Räknenissarna lurar sig själva"

Martin Oscarsson

Från Socialisten nr 31 mars 1998