Ökar våldet?

Och om det ökar, vad beror det på?

Januari 1994. Nyårsbetraktelser i England över Bulgarmordet i februari förra året, då två tioåriga pojkar misshandlade och dödade en tvåårig pojke.

En fjortonårig och två sextonåriga pojkar i en amerikansk småstad tittar tillsammans på en film som innehåller bilkapningar. Efteråt går de ut och kapar en bil och skjuter föraren till döds. (DN 31/1).

Filmen "Naked" har svensk premiär. Den handlar om en ung, arbetslös och hemlös kille som dräller omkring, misshandlar kvinnor och citerar Bibelns förutsägelser om undergången.

Aftonbladets löpsedel säger att det var poliser som var polismördarna i rånkupp.

Nån slags ungdomsupplopp i Järna, av alla ställen.

Engelska Torypartiets kampanj för en återgång till traditionella värderingar i allmänhet och mot ensamma mammor i synnerhet, faller ihop efter att det visat sig att flera ansvariga i partiet har älskarinnor och barn utom äktenskapet, alltså medverkat till förekomsten av ensamma mammor, och en dör i sitt hem, fastbunden och endast iklädd damstrumpor.

Ett debattprogram i svensk TV om det rasistiska våldet, där tittarna får ringa in och komma med sina förslag till vad man ska göra. Ett skinnskalle ringer och pratar om hur det känns när man ser på våld.

Lasermannen får sin dom. Författarinnan Doris Lessing kommer ut med sin nya roman, "Det femte barnet", på svenska. Den handlar om en relativt lycklig familj som får sitt sladdbarn. Ett barn som mördar, våldtar och rånar medan familjen ser på och inte begriper nånting.

I vilken mån kultur skulle påverka människor har väl alltid diskuterats. Ibland är det reaktionärer som vill bränna böcker i skolbiblioteken, ibland radikaler som menar att TV-våldet för barn måste stoppas. Konstnärerna själva tycker oftast att de bara beskriver vad som redan finns i samhället och påpekar att t ex våldsskildringar också kan ha en motsatt effekt, som avledare från verkligt våld. I detta har de visst stöd både i historien och i psykologin.

I det antika Grekland var detta den medvetna och uttalade motiveringen för de teaterfestivaler som arrangerades. Pjäserna tog upp våldsamma och ociviliserade impulser (t.ex. Medea som mördade sina barn av svartsjuka, eller Oidipus som ovetande låg med sin mor) och visade hur samhället straffade dem och hur de straffade sig själva. De mänskliga idealen i själva pjäserna var tydliga och uttalade: Mångsidighet, balans och avsaknad av hybris (att sätta sig över gudarna genom att ha övertro till sin egen förmåga).

Teatern var en väsentlig del av den kollektiva normbildningen och dessutom ett sätt att konkret undvika våld mellan klanerna (familjerna), precis som idrotten. Teaterfestivalerna arrangerades omväxlande av de olika klanerna, som på så sätt tävlade mot varandra. Men viktigt är naturligtvis att påpeka att denna period, som kulturellt sett antagligen är den mest högtstående i mänsklighetens historia, byggde på ett extremt klassamhälle, där slavarbetet var förutsättningen för en jämförelsevis stor harmoni och jämlikhet mellan de fria medborgarna.

Om vi tar psykologin så är en av grundstenarna i Freud att människan har aggressiva och t.ex. incestuösa impulser som förtrycks genom uppfostran från föräldrar och samhälle (vilket han menar är nödvändigt. Sen har han inte egentligen inte ens gissat om dessa är medfödda eller utvecklas hos barnet i samspel med vuxenvärlden och jag tänker inte heller ge mig in på den frågan.)

Som jag ser det så är det självklart att vi blir påverkade av våldsskildringar i TV, men det betyder inte att vi för den skull vill gå ut och slå folk på käften. Om det vi ser på TV ställs emot en tydlig moralisk värdering i verkligheten, så har fiktionens Turtles eller liknande inte en chans. I ett sånt sammanhang kan till och med Turtles hjälpa barnet att förstå den skarpa gräns mellan fantasier och verkliga handlingar, som är förutsättningen för att barnet ska fungera i samhället.

Om en tonåring plötsligt blir expert på och storkonsument av kannibalfilmer (de finns faktiskt!), så betyder det inte att hon tänker bli kannibal, utan antagligen att hon medvetet experimenterar med tabugränser i förhållande till vuxenvärlden, vilket tonåringar alltid har gjort.

Men i ett visst socialt sammanhang, så kan underhållningsvåldet å andra sidan få starkt destruktiva konsekvenser. Det kan, precis som annat som ger "kickar", bli beroendeframkallande. Och behovet av våldsskildringar kan, som alla behov, kommersialiseras och perverteras.

Undersökningar visar att ett genomsnittligt barn i västvärlden med tillgång till kabelkanaler tittar på TV 25-30 timmar i veckan, dvs. fler timmar än de går i skolan. Om man antar att ganska mycket av det de ser är våldsorienterat, och att de tittar så mycket för att deras föräldrar använder TV:n som en ständig barnvakt, samt att varken föräldrarna eller skolan bearbetar det våld som barnen ser, ja då framstår situationen som allvarlig. Om man dessutom lägger till ett omgivande samhälle med en stor permanent arbetslöshet och en växande social misär, så blir den än värre.

En tysk författare, Peter Schneider, skriver (apropå det rasistiska våldet i Tyskland som han anser vara mer våld än rasism) om barnens situation:

"I skolan talas huvudsakligen om freden, om naturen, om ekologin; på skolgården och i synnerhet utanför skolan tar våldet överhanden. Så har en klyfta uppstått mellan skolan och erfarenheten utanför skolan. Sen flera år har experter påpekat att slagsmålen på skolgårdarna fått en annan karaktär. Så sent som för några år sen var det självklart att ett slagsmål var avslutat när den ene av dem låg försvarslös på marken. I dag stampar segrarna på det värnlösa offret tills han inte rör sig längre.Jag fruktar att den enklaste förklaringen till detta barbariska beteende också är det troligaste. Dessa tonåringar 'föraktar' inte de mest grundläggande reglerna för fair play, de känner överhuvudtaget inte till dem och har aldrig med hjälp av belöning och bestraffning fått lära sig dem. De har inte blivit odjur, de har över huvud taget aldrig gjorts till människor." (DN 23/1 -94)

Hans slutsats är att samhället för att stoppa utvecklingen mot barbari måste skapa ett "socialt kontrakt", där nya och gemensamma samhälleliga värderingar om rätt och fel skapas av föräldrar, skolan osv i samverkan, och här blir han naiv. Hur kan några nya gemensamma värderingar byggas upp i ett samhälle där ökad ojämlikhet är högsta ideologi bland både politiska och ekonomiska makthavare? Som anser att allting ska kunna köpa och säljas, allt är och ska vara utbytbart och saknar respekt för ett minimum av mänskliga värden, som att pensionärerna ska ha en vettig hemsjukvård ifall inte detta eventuellt skulle vara lönsamt?

Bengt Westerberg vill nog väl men en borgerlig regering är i dessa tider en nyliberal borgerlig regering och det enda han lyckats "åstadkomma" är införandet av en tvångs-pappamånad i nedskärningen av föräldraförsäkringen.

Åttiotalets nyliberala hysteri har helt klart ökat tempot på den gradvisa mentala krackeleringen av samhället. Det rasistiska våldet är bara ett tecken. Det finns många andra. Idag funderar snart sagt vem som helst med ekonomiska problem mer eller mindre allvarligt på bankrån. Man tycker att när bankerna är ohederliga, då kan väl jag vara det också. Och så läser man i tidningarna om hur den ekonomiska brottsligheten ökar dramatiskt, men att regeringen ändå väljer att inte utöka resurserna för den sortens brottsbekämpning.

Orättvisorna och ojämlikheten skriker en i ögonen, vilken naturligtvis omöjliggör varje känsla av social samhörighet. Samhället består av en liten elit som får det bättre, vanliga dödliga som faktiskt får det sämre (vilket är nytt för efterkrigstiden), utslagna missbrukare och brottslingar, samt en växande riskgrupp mellan de senare bestående av långtidsarbetslösa.

Det är klart att brottsligheten och våldet ökar i ett sånt samhälle. För det gör det nämligen. Enligt en engelsk intervjuundersökning av befolkningen ökade brotten där med ca 50% de senaste tio åren och nivån på våldsbrottslighet är där som här att ca 3% av befolkningen blev utsatt för våld eller hot om våld 1993, jämfört med 5-6% i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland . (Källa: Internationell forskarrapport, sammanfattad i DN 28/3 -93).

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) räknar med en ökning av den svenska brottsligheten med 25% till 1,5 miljoner anmälda brott år 2000. Anmälda våldtäkter i Sverige ökade de senaste tio åren med dryga 100% och incest med 300%. Naturligtvis har antalet anmälningar för incest ökat därför att det debatterats så mycket, men det är rimligt att tro att brottet också blir vanligare, menar en del forskare på BRÅ. Detta därför att den psykiska självkontrollen och den sociala kontrollen i hemmet och i samhället minskat.

Exemplet Japan skulle också tala för en sån tolkning. Japan är det enda industriland som markant avviker från brottsstatistiken i andra länder; Dom har knappast några anmälda sexualbrott, våldsbrottsligheten är en femtedel av Sveriges och inbrotten och stölderna minskar! De skäl som forskare anger till skillnaden är den sociala kontrollen från familjen, i bostadsområdena och på arbetsplatserna. Till detta skulle jag vilja lägga den jämförelsevis positiva ekonomiska utvecklingen och den låga arbetslösheten i landet.

Ökningen av brottsligheten är förstås en del av bakgrunden till den svenska borgerliga regeringens prat om kristen etik och återupprättandet av lag och ordning, om "att kasta bort nyckeln" till vissa fängelseceller, ändringen i lagtexten från "vård" till "straff" som motivering för fängelse, samt inrättandet av nya ungdomsfängelser (den enda ungdomssatsning jag känner till att regeringen gjort).

En liknande kampanj, fast ännu värre, har högern i England haft, sen mordet på tvååringen Bulgar. Förstasidan i Times dagen efter : "Freaks of Nature" (ungefär födda till missfoster). John Major fördömde sen å det skarpaste brottet och krävde starkare påföljder för barn, bl.a. att fängelsestraff för minderåriga skulle återinföras. (Det avskaffades på 70-talet när statistiken visat att barn som straffats på detta sätt hade mycket högre återfallsbrottslighet).

Kraften i den brittiska fördömandena var ganska avslöjande i sig, enligt principen: ju starkare jag fördömer vad de gjort, ju mindre kan jag anses ha något med saken att göra. Detta i konsekvens med den bärande reaktionära människosynen: att alla får vad dom förtjänar. Föds du till miljonär så förtjänar du den turen, föds du till arbetslöshet beror det också på dig.

I svenska massmedia rapporterades mer om de sociala omständigheterna, om den slum som pojkarna levde i, om att pojkarnas föräldrar dagligen och inför andra brukade slå sina barn. Detta kom inte alls fram i brittiska media. I England är barnaga på ett helt annat sätt än i Sverige accepterat. Media var inte intresserade av att göra kopplingen mellan föräldrars våld mot sina barn och barnens våldsamhet.

I stället kom alltså kampanjen "Back to Basics", tillbaka till traditionella värderingar, som naturligtvis handlade om att återupprätta Familjen och Kyrkan osv. Märk logiken: På grund av att familjerna splittras, att kyrkan tappat taget och lärarna auktoriteten, så rekommenderar borgerliga politiker att vi ska söka oss till dem för att få lösningar.

Den enda kraft som idag kan vara grunden för en ny samhällelig moral och etik är arbetarrörelsen. Den organiserade arbetarrörelsen är idag, trots sin byråkrati och sin brist på ideologi i praktiken den enda förespråkaren för ett civiliserat samhälle.

Utrensningen av Stig Malm ur LO-ledningen är ett exempel. Han förlorade ordförandeskapet därför att arbetarna ville markera att de i sina organisationer inte kunde acceptera samma skit som i bankerna.

Ett kapitalistiskt samhälle kan bara utvecklas vidare mot barbari. Skilsmässorna, arbetslösheten, underhållningsvåldet och skräcken för det annorlunda är några av förklaringarna till ökningen av våldet. Men tänk om det inte finns nån enskild orsak, tänk om våldet är ett symptom på att hela samhället håller på att spricka, av sina inre motsättningar.

Bara ett annat samhällssystem, som bygger på strävan mot verklig jämlikhet, skulle ge en startpunkt för att kunna skapa verkligt civiliserade människor, som kan hantera sitt själsliv. För att citera marxisten Leo Trotskij (The Russian Revolution, s 16):

"Psykoanalysen har med Sigmund Freuds inspirerande hand lyft på locket till en brunn som poetiskt kallas själen. Och vad har avslöjats? Vårt medvetna tänkande är endast en liten del av dunkla psykiska krafters arbete. Lärda dykare nedstiger till oceanens botten och tar där fotografier av mystiska fiskar. (---) När hon väl är färdig med de anarkistiska krafterna i sitt eget samhälle , kommer människan att börja behandla sig själv. För första gången ska människosläktet se sig självt som ett råmaterial, eller i bästa fall som en fysiskt eller psykiskt halvfärdig produkt."

Lena H

Från Socialisten nr 6, mars 1994