Nedrustningen av offentliga sektorn

Folkets väl måste gå först

Tillhör du dem som tror att kommun och landsting har för lite resurser? Då har du blivit rejält dragen vid näsan. Åtminstone om man ska tro Sune Davidsson (GP 6/3-97), som är ekonom vid Näringslivets ekonomifakta, och de brukar ju vara tillförlitliga. Eller hur!

Davidsson påstår att den kommunala sektorns inkomster ökat med 4 % 1990-95. Därför är det inte resurserna som är problemet utan att man inte gjort tillräckligt stora "omprioriteringar". Kommunerna har, enligt Davidsson, dragit ner på alla verksamheter istället för att fördela om resurserna till de områden som är prioriterade.

Vilka dessa "prioriterade områden" är talar han däremot inte om. Inte heller vilka verksamheter där han vill att det ska skäras med motorsågen. Han kan heller inte förklara hur det kan komma sig att man skurit ner överallt trots ökade resurser.

25 miljarder

Det gör däremot Davidssons arbetsgivare: Svenska arbetsgivarföreningen. SAF kräver att 25 miljarder till ska skäras bort från den offentliga sektorn. Dessa pengar ska bekosta en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 25 miljarder. Sju av dessa miljarder ska tas från statsbidragen till kommuner och landsting. Resten ska dras in genom att skära i arbetsmarknadspolitiken (15 miljarder), läkemedelssubventioner (1 miljard), sänkta räntebidrag (3 miljarder) "Omprioriteringar" betyder alltså i praktiken inget annat än att skära ner ännu snabbare på alla områden.

Davidssons resonemang är självfallet falskt från början till slut. För det första är valet av tidsperiod (90-95) försåtligt. Mellan 1990 och 1993 lindrades krisen i kommunerna av att skatteinkomsterna ökade. Det var en effekt av högkonjunkturen i slutet av åttiotalet.

Svångremmen

Men såväl före dess som efter har svångremmen dragits åt för kommunerna. 1981-1988 drog staten in 17,5 miljarder från kommunerna. Motsvarande siffra för perioden 1993 till 1997 är 22 miljarder. I denna siffra ingår 8,5 miljarder som drogs in 1993 av den borgerliga regeringen. Den socialdemokratiska regeringens nedskärningar har skett genom att statsbidragen till kommunerna inte räknats upp i takt med pris och löneökningarna (minus 7 miljarder 93-97) och genom att kommunernas skatteinkomster minskat till följd av avdragsrätten för egenavgifter (minus 7,5 miljarder 93-97).

Totalt har kommunsektorns inkomster minskat från 317 miljarder till 303 miljarder under perioden 1991-96. Under samma tid skars 1/10 av alla jobb bort (110 000 jobb) Utgifterna har samtidigt växt p.g.a. kostnader för arbetslösheten (ökande socialbidrag) medan behovet av service har ökat p.g.a. fler barn och äldre i befolkningen. Om man till detta lägger regeringens krav på balans i de kommunala budgetarna före sekelskiftet så krävs totala nedskärningar på 20 miljarder i kommuner och landsting. Då måste 75 000 jobb till skäras bort. Allt enligt Kommunalarbetaren nr 3/97. Motorsågen skulle vara ett faktum.

Hittills har nedskärningarna främst handlat om att klara större uppgifter med färre anställda, Mer arbete har pressats fram ur varje anställd. Man har också eftersatt underhållet av VA-nätet, lokaler, vägar och kollektivtrafik.

Följden är att lärare, och de anställda i sjukvården och barnomsorgen har fått mindre tid åt var och en som de arbetar med. I sjukvården har antalet operationer ökat, men priset har varit att vårdtiderna ibland blivit för korta och att personalen fått för lite tid till patienterna. Ännu större är detta problem i hemtjänsten vilket tvingar vissa pensionärer att leva i ren misär. Daghemsgruppernas storlek har ökat kraftigt. Från i snitt 13,8 barn/grupp 1990 till 16,7 barn/grupp 1995. Under samma tid har antalet barn per anställd ökat från 4 till 5,5 i snitt. I skolan har lärarnas arbetsbörda blivit tyngre som en följd av större klasser och indragningar av elevvårdspersonal och fritidsledare; och genom det nya läraravtalet kan denna börda komma att öka ännu mer.

Gränsen är nådd

Men man kan inte pressa hur mycket "blod, svett och tårar" som helst ur personalen. Gränsen är nådd! De fortsatta nedskärningarna kommer därför handla om att direkt minska verksamheten drastiskt. Att lägga ner eller slå samman sjukhus, daghem och skolor, och att satsa på privatiseringar.

De väldiga neddragningar som planeras i sjukvården visar att detta inte är tomma hot utan realiteter. Operationsköerna ökar snabbt redan. Vid årsskiftet stod 68 000 i kö för de operationer som omfattades av vårdgarantin, t.ex. höftleds-, starr-, och "by-pass"-operationer. Detta är 7 000 fler än året innan. 13 200 hade väntat längre än tre månader. Många sjukhus opererar under sin kapacitet därför att pengarna tryter.

I t.ex. Göteborg, där läget är särskilt illa, så kan man få vänta 1 1/2 år på att få en ny höftled om man inte får förtur. Här har man dessutom fräckheten att kräva att patienterna själva ska betala de läkemedel som används vid polikliniska operationer d.v.s. där man går hem samma dag. Den som ska opereras för gråstarr måste hämta ut läkemedel för 800 kronor som används under och efter operationen. Landstingen har också börjat köpa och sälja tjänster av varann på ett sätt som kan medföra att patienter från ett annat landsting kan få gå före de egna patienterna i operationskön.

Utsatta drabbas

Som alltid drabbas de mest utsatta grupperna hårdast. Organisationen "Hjärnkraft", som arbetar för de hjärnskadades rättigheter, har slagit larm om att vissa kommuner och landsting inte anser sig ha råd med den rehabilitering som behövs. Istället klassas hjärnskadade patienter i onödan som "icke rehabiliteringsbara" och hamnar på långvården eller inom psykiatrin. De psykiskt handikappade drabbas bland annat genom att bara hälften av kommunerna kan erbjuda särskilt boende, d.v.s. den verksamhet som ska ersätta de stora psykiatriska sjukhusen. Störst är bristen på bostäder i storstäderna.

Människor far illa

Det är skandal att människor ska behöva fara illa på detta sätt. Tidigare kunde vi känna oss trygga vid skada eller sjukdom. Vi hade världens kanske bästa sjuk- och hälsovård och sociala trygghet. Socialdemokratins företrädare talade med stolthet om välfärdsstaten. Detta är nu ett minne blott. Många politiker, även socialdemokratiska, mäter nu sin framgång i hur mycket pengar man lyckas spara. Därför har missnöjet mot tillståndet inom vården börjat nå kokpunkten.

Viktigaste kampen

Kampen mot nedläggningar av sjukhus eller andra nedskärningar håller på att bli den viktigaste. På många orter i landet har man bildat aktionsgrupper och gått ut på gatorna för att demonstrera. Den 8 mars samlades t.ex. 1100 personer till demonstration i Göteborg. Dagen efter samlades representanter från 12 aktionsgrupper i Lysekil för att försöka skapa ett landsomfattande nätverk. Dessa aktionsgrupper har samlat ihop totalt 375 000 namnunderskrifter och kraven är bl.a. att försvara de små sjukhusen och att alla uppsägningar inom sjukvården måste stoppas.

Det är i ljuset av detta man ska betrakta regeringens löfte om 10 miljarder extra till kommuner och landsting. Beloppet motsvarar endast hälften av vad som fordras för att undvika ytterligare nedskärningar. Det skulle bara kunna rädda ca 30 000 av de 75 000 jobb som hotas. Dessutom krävs stora resurser för att ta igen eftersatt underhåll och genomföra den utbyggnad som är nödvändig. Enbart i Göteborg behövs ca en miljard för att rusta upp sjukhus, spårvagnar och vägar.

För att uppfylla löftet om att värna kärnverksamheterna skulle regeringen behöva tillföra ca 30 miljarder till sjukvården och den kommunala servicen. Regeringen måste också upphöra med att urholka den kommunala ekonomin via förändringar av skattesystemet och släppa kravet på balans i kommunernas budgetar.

Det är också nödvändigt att man överger systemet med att statsbidragen betalas ut som en klumpsumma till kommunerna. I stället fordras riktade statsbidrag till de verksamheter där behoven är som störst, t.ex. sjuk- och äldrevården, skolan och barnomsorgen. Genom denna metod, som användes på sextio- och sjuttiotalen, skulle stat och regering åter få det övergripande ansvaret för den kommunala servicens utveckling. Man skulle också kunna utjämna skillnaderna mellan olika kommuner och landsting.

Hytter med näven

30 miljarder utgör en tio-procentig höjning av inkomsterna och skulle göra det möjligt att öka antalet anställda med ca 100 000. Beloppet motsvarar en knapp tredjedel av de ca 100 miljarder per år som arbetslösheten kostar, och inte mer än ca 17,5% av storföretagens totala vinster på 170 miljarder under förra året. Däremot räcker de tio miljarderna för att kapitalägarna och borgarna ska hytta med näven. Sådan är kapitalismen....! Kapitalägarnas profiter ska öka och öka, medan de som i slutändan måste konsumera den produktion som vinsterna ska komma ifrån ska ha mindre.

Därför kan vi inte vara säkra på att ens de tio miljarderna verkligen kommer att betalas ut. Risken finns att regeringen backar inför kapitalets utpressning. Detsamma gäller om ekonomin åter skulle dras ner i en lågkonjunktur.

Sätt press på regeringen

Därför måste vi sätta press på regeringen att den ska vidhålla löftet, och på samma gång kräva att ytterligare resurser förs över till den kommunala sektorn. Men kommer inte kapitalet att försöka sabotera en sådan politik? Jo visst, det är lika säkert som att dag följs av natt, åtminstone så länge kapitalisterna äger de maktmedel som krävs för att göra detta. Därför måste arbetarrörelsen fråga sig: Hur länge till ska "storfinansens väl gå före folkets"? Hur länge ska fåtalets vilja styra över folkflertalets? Svaret måste bli: Inte länge till! Arbetarrörelsen måste bemöta kapitalets utpressning med en socialistisk politik som angriper storfinansens makt över ekonomin och politiken!

Martin Oscarsson, Göteborg

Från Socialisten nr 23, april 1997