Marxismen och arbetarrörelsen kan inte skiljas åt

Historien om marxismen, SSU och Offensivs urartning

Hur är det med Socialistens förhållande till Offensiv, egentligen?

Efter att ha besökt SSU-kongressen i augusti förstår jag att många SSU:are ställer sig den frågan. En historia som jag själv hörde ett par gånger löd ungefär "De som säljer Socialisten har lämnat Offensiv. Men egentligen står de för samma sak. De är trotskister, entrister och de vill förstöra SSU."

Sanningen är att de flesta av oss som startade tidskriften Socialisten 1992, för att stärka marxismen i arbetarrörelsen, varit aktiva i socialdemokratin sen 1970-talet. Vi har arbetat i valrörelserna för (s), vi arbetar i partiföreningar och fackföreningar. Själv gick jag med i SSU så fort jag fyllt 14 år.

Sant är också att flera varit aktiva för Offensiv, men totalt och definitivt brutit med den gruppen i början av 90-talet.

Vi tar helt avstånd från Offensivs sekteristiska självgodhet och interna kommandoregim. Vi förstår att unga socialdemokrater idag undrar hur vi över huvud taget kunnat ha några band till Offensiv. För Offensiv i 90-talstappning skulle säkert vilja splittra och förstöra både SSU och SAP, om de kunde. Sen en del år tillbaka ser de socialdemokratin som ett borgerligt parti.

Det enda sanna arbetarpartiet i deras ögon är naturligtvis deras eget "Rättvisepartiet Socialisterna". Att arbetarklassen i Sverige inte delar deras uppfattning är uppenbart. I valet till riksdagen 1998 fick de 3044 röster. Att de över huvud taget ställde upp i riksdagsvalet stärkte bara borgarna. Hade det varit ännu jämnare mellan blocken kunde dessa bortkastade röster varit avgörande till borgarnas fördel.

I valet till EU-parlamentet i juni 1999 ställde de upp på nytt. Då fick de 1430 röster i hela landet. En av deras aktivister försvarar valkampanjen så här på deras hemsida: "Att RS ställde upp gjorde att de mest medvetna arbetarna hade ett parti att rösta på." Man tar sig för pannan!

Men det är också sant att när Offensiv startade var det fråga om något helt annat. Tanken när jag började skriva den här artikeln var att ge min bild av historien om Offensiv och SSU mellan åren 1973 och 1982. Jag antar att det inte är den historia som SSU-ledningen berättar, om de överhuvudtaget gör någon analys av förbundets nutidshistoria. Och inom Offensiv/"Rättvisepartiet Socialisterna" är traditionen från 70-talet utraderad.

Men under arbetets gång har jag fått så många synpunkter och frågor att det blev nödvändigt att gå vidare. Artikeln svällde till en hel pamflett, och tar nu upp både vad som hände efter massuteslutningarna och utvecklingen av Militant-rörelsen i England. De sista sidorna tar upp tidningen Socialistens roll i arbetarrörelsen idag.

Vänstervågen på 70-talet

Det första numret av Offensiv, marxistisk tidning inom arbetarrörelsen, gavs ut 1973 av en grupp socialdemokratiska studenter i Umeå. Inspirationen hade de fått från det engelska ungdomsförbundet Labour Party Young Socialists, som förenade en marxistisk analys av samhället med praktiskt arbete för att bygga upp arbetarrörelsen. Den politiska riktning som hade överväldigande majoritet i LPYS gav ut tidningen Militant. Men många av idéerna i Offensiv hade Umeå-SSU:arna redan innan de kände till engelsmännen diskuterat i studentföreningen, och fört fram på SSU-kongressen 1972.

För den som inte var med på den tiden är det viktigt att förstå vilken otroligt stark vänstervåg som svepte över Sverige, Europa och Tredje världen i slutet av 60-talet och början av 70-talet. I Frankrike tog arbetarna över landet i maj 1968. I Chile valdes en "marxistisk" president, Allende, 1970. Han mördades vid en USA-stödd militärkupp 1973. I Grekland störtades militärjuntan.

I Portugal revolterade militären mot regimen 1974 och en utveckling mot socialism började. Banktjänstemännen ockuperade bankerna och krävde förstatligande för att hindra kapitalet från att fly landet. Lantarbetarna ockuperade storgodsen. I Spanien segrade kampen mot Francoregimen. I hela Sydeuropa växte socialistpartierna, som i många fall tidigare varit förbjudna, explosionsartat. Deras ledare, Papandreo, Soares och Gonzalez höll flammande appeller, som fick nordisk socialdemokrati att framstå som tämligen blodfattig i jämförelse. Socialism var ett realistiskt alternativ, inom räckhåll.

I Sverige slog radikaliseringen också igenom, om än i "mer ordnade former". Allmänt känt även bland ungdomar idag är att kulturlivet dominerades av "proggrörelsen". Många av den tidens musikgrupper, som gisslade kapitalism och kommersialism, gör faktiskt come-back idag. Men tankarna att samhället måste förändras i grunden gick mycket djupare än så. Gruvarbetarstrejken i Malmberget 1969 blev en startsignal för kampen för bättre arbetsmiljö och arbetsrätt. ( Parollen "Vi är människor - inte maskiner" återkom för övrigt också under bussförarnas strejk för rimliga arbetsförhållanden våren 1999.) Paragraf 32 om "arbetsgivarens rätt att fritt leda och fördela arbetet" avskaffades. Inom LO väcktes en förhoppning om att nu kunna ta steget till "ekonomisk demokrati". Denna strävan konkretiserades i Meidners förslag till löntagarfonder, vars tanke var att arbetarna på sikt skulle ta makten över företagen.

Vänstervågen sköljde också över SSU. Jämtlandsdistriktet var inget undantag. Gymnasieklubben i Östersund hette SSU-Guevara, och distriktets ledande ideolog hade en mopedhjälm med texten SSU(r), "r" för revolutionär. Men samtidigt som förbundet växte och tongångarna blev radikalare höll SSU-högern fortfarande förbundsledningen och hela ombudsmannaapparaten i ett hårt grepp.

Därför tog sig radikaliseringen tyvärr ofta uttryck i att SSU:are lämnade förbundet. I samband med socialdemokratiska studentförbundets uppgående i SSU efter 1970 hade hela föreningar i Uppsala och Linköping övergivit (s). Otåliga över att socialdemokratin sågs som det förvaltande partiet, som samarbetade med kapitalet i stället för att bekämpa det, och frustrerade över förbundsledningens kamp mot all vänsteropposition, hoppade åtskilliga ungdomar över till olika vänstergrupper.

KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna), som senare splittrades och blev SKP (Sveriges kommunistiska parti), och Kpml(r) var de största i Östersund. Vägen till dessa grupper gick ofta via Vietnamrörelsen, som fick allt större stöd för varje år som gick. När USA:s dåvarande president Nixon bombade Nordvietnam samlade "Enhet-Solidaritet"-demonstrationen 50 000 deltagare i Stockholm på Första maj. Det var betydligt fler än som gick i (s)-tåget det året.

Så småningom hade Olof Palme öppet ställt sig på de kämpande vietnamesernas sida mot USA, men innan dess hade SSU:arna haft svårt att värja sig mot vänsterns kritik. Och SSU-ordföranden Bo Ringholm lade sten på börda. Många lokala FNL-grupper hade byggts upp av SSU:are. Men när ledningen för De förenade FNL-grupperna, DFFG, organiserade sig i KFML förbjöd Ringholm helt enkelt SSU:are att vara aktiva där. Detta oförenlighetsbeslut var typiskt för den regim som Bo Ringholm representerade, och som slog mot allt som kunde tolkas som vänsterkritik.

Vänstergrupperna pratade mer om imperialism och klasskamp, hade bra självförtroende och luft under vingarna. De attraherade även en del fackliga aktivister och många kulturarbetare. Hur kunde man försvara att ägandet i Sverige efter nära 40 år av socialdemokratiskt styre var koncentrerat till ett litet fåtal mäktiga familjer? Till och med centerns ungdomsförbund, som var det enda borgerliga ungdomsförbundet att räkna med, slog mot (s) från vänster. En av dess profiler i Jämtland förklarade för mig någon gång 1974-75 att det parti de ansåg sig stå närmast var SKP!

Entusiasm

Så när Offensiv deklarerade att det inte var oförenliga saker att vara marxist och att försvara den socialdemokratiska arbetarrörelsen fick detta ett omedelbart gensvar i vårt SSU-distrikt. Och inte bara där. Alla som slets mellan lojaliteten till de organisationer som byggts upp med stora försakelser av tidigare generationer, och kritiken mot den förda politiken och den sittande ledningen såg en utväg. Det handlade inte om att välja. Vägen till en folkmajoritet för socialism gick genom en kamp för socialistiska krav i arbetarrörelsens egna organisationer.

Dessutom gav Offensiv ideologiska argument mot de vänstergrupper som ständigt hackade på socialdemokratin, men som hade en väldigt grumlig syn på Sovjetunionen. De trätte inbördes om huruvida Stalin var bra till 100% eller bara till 70%. Vårt svar var att Stalin var en av historiens värsta bödlar, som dränkt den ryska revolutionens ideal i blod. "Socialism" utan yttrande- och organisationsfrihet är ingen verklig socialism.

Offensivs grundare citerade helt enkelt det socialdemokratiska partiprogrammet när de i tidningen deklarerade: "Offensiv vill kämpa för att "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer". De tillade: "Där ligger den som bekant inte idag. Men denna tes måste konkretiseras och läggas som grundval för en offensiv strategi _ därav tidningens namn". Det strategiska nyckelkravet blev förstatligande av storföretag, banker och försäkringsbolag under arbetarnas demokratiska kontroll. En demokratisk planhushållning var förutsättningen för övriga reformer. Inte ens redan uppnådda reformer skulle kunna försvaras i längden om inte kapitalismen avskaffades.

Bakom den analysen låg en perspektivdiskussion, som grundade sig på utvecklingen i ekonomin och studier i marxistisk teori och arbetarrörelsens historia. Just metoden att diskutera perspektiv _ vad kan vi vänta oss för utveckling i samhället och arbetarrörelsen den kommande perioden _ var också en aha-upplevelse för oss som försökte förstå varför världen såg ut som den gjorde. I perspektivdiskussionerna kunde man skissa upp en bild av hur framtiden troligast skulle gestalta sig. Det handlade om att se den kapitalistiska ekonomin och arbetarrörelsen i dess förändring, i stället för som statiska, eviga enheter. Framför allt betydde det att vi utgick från verkligheten när vi diskuterade krav att ställa i arbetarrörelsen. I stället för att bara lista upp alla önskemål som man kunde ha på hur samhället skulle förbättras frågade vi oss vilka som skulle genomföra reformerna, och hur. Perspektivresonemang ger naturligtvis ingen möjlighet att skåda in i framtiden. Ibland slår prognoserna fel och då får man tänka om. Men diskussioner om vad som rör sig under ytan i samhället, hur olika händelser påverkar människors sätt att tänka ger en förståelse för att det hela tiden sker förändringar. Ständig rörelse, det är det som är dialektikens grundtes. Ett politiskt krav som i en situation ter sig helt orealistiskt kan i en annan situation visa på den enda realistiska vägen framåt. Om man inte förstår det så verkar faktiskt hela idén om en folkligt förankrad, demokratisk socialism utopisk.

Försvar av socialdemokratin

I en kortfattad plattform betonades starkt försvaret av arbetarrörelsen. "Om marxister vill vinna gehör för sina åsikter får de inte visa likgiltighet inför kapitalägarnas, borgerlighetens och vänstersekternas angrepp på arbetarnas organisationer. Det får inte finnas någon tvekan om den socialdemokratiska organisationstillhörigheten". Offensiv hävdade att löntagarna i tider av oro skulle vända sig till sina traditionella fackliga och politiska organisationer för att kräva genomgripande lösningar på samhällsproblemen.

Socialistisk Debatt, en förening inom Stockholms arbetarekommun som gav ut politiskt material och ordnade möten om bland annat IB-affären, tyckte till och med att Offensiv var lite för partitrogna. Redaktionen för föreningens medlemsblad, Brevlådan, skrev 1974: "Vad man kanske först noterar vid en läsning av Offensiv är den starkt fördömande och nästan moraliserande inställningen till all vänster utanför SAP (utanför 'arbetarrörelsen') ... Hur ska vi begripa något om korporativismen, hur ska vi kunna arbeta för partidemokrati, om det ska visas blint förtroende för var och en som tillhör 'arbetarrörelsen' (är SAP-medlem)? ... Visst kan man ifrågasätta att VPK är ett arbetarparti, men det kan göras även med SAP! ... Ändå har vi valt att arbeta inom SAP, för att stärka den socialistiska medvetenheten. Vi ska emellertid för den skull inte hänge oss åt illusioner: partiledningen kan mycket väl tänkas ta till hårda metoder om vi börjar bli starka och effektiva."

Offensivredaktionens svar gick i stort sett ut på att partiledningen faktiskt fortfarande hade medlemmarnas stöd. Vad det handlade om var att ta en politisk diskussion i basorganisationerna om att det i längden skulle vara omöjligt att föra en reformpolitik utan att angripa den privata äganderätten till produktionsmedlen.

Det blir lite fånigt därför när förment pålästa SSU-are idag kommer och säger att Offensiv var (och Socialisten är) "entrister" som gått in i arbetarrörelsen med några andra, skummare, motiv än att föra ut de idéer som redovisas i tidningen. "Beviset" är att Trotskij på 30-talet sa åt sina sympatisörer att (efter inbjudan!) gå in i det franska socialistpartiet. Inte för att jag kan se något fel i detta råd, men i Sverige har något sånt aldrig hänt.

Det som hände var att personer som sedan länge var socialdemokrater utvecklade en marxistisk analys som de torgförde öppet inom arbetarrörelsen. Och SSU:are på vänsterkanten grep efter dessa idéer som efter en räddningsplanka. Inte ens boken "Entrismen i Sverige" hävdar att Offensivs politik någonsin var hemlig. Det handlade aldrig om att försöka lura eller kuppa till sig några positioner. Tidningen startades just för att redovisa och sprida idéer.

Stödet för den marxistiska linje som Offensiv stod för spred sig snabbt i SSU. Det var långt ifrån bara vi som idag skriver i Socialisten som var entusiastiska på 70-talet. Nuvarande ordföranden för TCO, Sture Nordh, och den populäre historikern Peter Englund var till exempel båda aktiva för Offensiv då.

På SSU-kongressen 1975 fick förslag från marxisterna stort stöd. En majoritet röstade för en modell för löntagarstyre av företagen som innebar 1/3 lokala och 1/3 centrala löntagarrepresentanter samt 1/3 samhällsrepresentanter i företagens styrelser. (Det här är ett krav som idag känns rätt mekaniskt, eftersom det inte utgår från någon kamp. Men debatten i SSU då handlade ofta mer om modeller än om verkligheten). En fjärdedel av delegaterna röstade för kravet på förstatligande av storföretagen under arbetarkontroll. Västerbottens-delegationen, där bland andra Margot Wallström ingick, stod helt eniga bakom förstatligandekravet.

Andra radikala krav som röstades igenom mot förbundsstyrelsens avslagsyrkanden var kravet på öppen redovisning av företagens räkenskaper till de anställda och statlig tvångsförvaltning och kollektivisering av misskötta företag. I ett par fall hade förbundsstyrelsen också yrkat bifall till krav som drivits av offensivsympatisörer: värnpliktsförbund knutet till fackföreningsrörelsen och solidaritetskampanj för de spanska broderorganisationerna. Detta var innan Francos fall.

I många klubbar, spridda över hela landet, såldes tidningen samtidigt som man bedrev kampanjer kring lokala och internationella frågor. (Se Inge Erikssons artikel "Omsätt idéerna i aktivitet" i nr 44, SSU-Special. Han skildrar där bl.a. hur SSU-Kristianstad tillsammans med andra SSU-klubbar kämpade för att rädda Hvilans mekaniska verkstad). Studieverksamheten blomstrade också.

Det marxistiska synsättet vidgade horisonten enormt för oss som tidigare varit hänvisade till SSU-förbundets inskränkta och tillrättalagda kurser. Studier av historien visade att kampen mellan en vänster och en höger pågått inom arbetarrörelsen sen dess födelse. Det visade sig också att många svek mot arbetarklassen skett i socialdemokratins namn.

Vi läste Rosa Luxemburgs anklagelser vid det första världskrigets utbrott, då nästan alla socialdemokratiska ledare, i strid mot tidigare deklarationer, slöt upp bakom sina egna borgarklasser. För vad? Det var bara de ryska socialdemokraternas bolsjevikflygel som gjorde det den Andra internationalens alla partier förbundit sig att göra: vände vapnen mot de egna förtryckarna. 1917 avskaffades tsarväldet och kapitalismen i Ryssland genom en social revolution. Jorden delades ut till bönderna. Soldaterna lämnade fronten. Men revolutionen följdes på 30-talet av en fruktansvärd terror, under Stalin. Hur hängde det ihop? Vi läste Trotskijs "Den förrådda revolutionen" och fick en förklaring.

Vi förstod också att den mäktiga byråkrati som styrde svensk arbetarrörelse var resultatet av kapitalismens goda år efter andra världskriget. Arbetarrörelsens basmedlemmar hade inte behövt genomföra några större samordnade strider för att få förbättringar under alla dessa år. De hade i stort sett lämnat över både löneförhandlingar och politiken till ombudsmän och förtroendevalda. Och det hade fungerat. Det betydde inte att den socialdemokratiska rörelsen var död, som vänstergrupperna hävdade. Det betydde att när kapitalismens guldår var över, och allt som uppnåtts hotades, skulle såväl diskussionerna som kraven och kampmetoderna förändras dramatiskt. Den brytpunkten kom också just under Offensivs första år.

Över huvud taget blev marxismen som den presenterades i Offensiv plötsligt användbar. Visst hade man läst Marx-citat förr, och tyckt att dialektiken verkade intressant, men hur man skulle ha nytta av det i klubbverksamheten hade ingen förklarat. Nu kunde man se avskedandena på metallindustrin Nordplåt i ett helt nytt ljus.

Offensivmajoritet i Jämtland

I SSU-distriktet Jämtland valdes en Offensivaktivist till distriktsordförande 1975. Det var absolut inte oomstritt, men vi hade klar majoritet. Jag har ett kort från en planeringshelg i Åkersjön där precis varenda deltagare sitter med en Offensiv i näven och ler.

Just att ett helt distrikt "togs över" av marxister fick varningsklockorna att ringa högt i SSU:s ledning. In i SSU:s verkliga maktcentrum, den mäktiga ombudsmannakåren på ett hundratal personer, hade marxisterna aldrig nått. Ombudsmannakåren, som arbetade såväl i förbundet centralt som i distrikt och kretsar, hade byggts upp under 60-talet genom nya statliga och kommunala bidrag som gjorde apparaten helt oberoende av medlemsavgifterna.

Här härskade helt andra värderingar. Perspektivet var kanske inte politiska topp-positioner för alla, men åtminstone en trygg tillvaro med god lön på något av arbetar- eller folkrörelsernas kontor. Kritik som riktades uppåt i rörelsen var bara obehagligt grus i det väloljade maskineriet. Ombudsmännens tillvaro hotades av vänsterutvecklingen. En ombudsman från det radikala Örebrodistriktet (inte offensivare) hade man redan uteslutit ur ombudsmannaföreningen. Men han var ju ensam. Hur skulle det gå med karriären om hela förbundet togs över av marxister? Nu var det allvar. Offensiv måste stoppas.

Uteslutningshot

Ja, sen drog hela den kampanj igång 1976 som vi känner av än idag. Det var inte kraven eller idéerna som förbundsledningens hökar tog fasta på. Nej, anklagelserna gällde först och främst "hemlig verksamhet" och fraktionsverksamhet. Till det lades etiketterna "trotskism", "entrism" och gärna "blodig revolution". Aftonbladet beskrev distriktsledningen i SSU Jämtland som "kuppmakare" och "infiltratörer". Var kom de uppgifterna från?
I Expressen skrevs det om 1000 internationella agenter i SSU. Förbundsledningen gick ut och hotade sex offensivaktivister med uteslutning

Nu var ju inte en uteslutning så helt lätt att genomdriva eftersom offensivsympatisörer fanns i många klubbar, och också i partiet. När Lars Engqvist åkte upp till Västerbotten för att förankra ett utrensningsbeslut i partiet blev han helt avspisad. "Revolutionärer? Vad är det med det då?" undrade partifolket. "Det är vi också", ansåg flera i den starka vänster som fanns i partidistriktet. Västerbottens partidistrikt hade redan 1974 ställt sig bakom kravet på förstatligande av storföretagen under arbetarkontroll. Engqvist fick åka tillbaka med svansen mellan benen. Så förbundsledningen tvekade. Det var ju valår också, och kvällstidningarna hade brett på mer än vad som var riktigt nyttigt. Förmodligen hoppades de att det skulle räcka med en rejäl skrämselkampanj för att hejda offensivarnas framfart.

Överenskommelsen

I mars 1976 gjordes en överenskommelse mellan förbundsledning och de uteslutningshotade. Utkastet skrevs av Lars Engqvist själv. Offensivarna erkände att det funnits "en form av icke öppet politiskt och organisatoriskt arbete i anknytning till tidningen Offensiv". Det betydde att Offensivförsäljare träffats och diskuterat både politik, artiklar i tidningen, och till exempel motioner i arbetarrörelsen utan att andra SSU:are känt till det. Vi samlade också ihop pengar för att trygga utgivningen.

Så här efteråt kan det tyckas att hemlighetsmakeriet var onödigt och överdrivet. De flesta av oss var tonåringar så jag tycker att en viss omognad kan ursäktas. Men att vänsterkritiker i arbetarrörelsen försökt träffas för att diskutera utan närvaro av en politisk polis var inget nytt. (Jag tror att en hel del SSU:are också idag mycket väl kan förstå problemen). Var fanns de öppna kanalerna? På SSU-kongressen 1972 släpptes inte en enda vänsterkritiker in i förbundsstyrelsen, trots att vänsterminoriteten kanske hade stöd, beroende på vilken fråga det gällde, av mellan 50 och 100 kongressdelegater (av totalt 300). I stället rensades den ende uttalade vänsterkritikern i FS, Stig Tegle, ut.

Bildandet av SAME, Socialdemokratiska arbetsgruppen mot EEC (föregångare till nuvarande EU), debattidningen Socialistiskt Forum och den s.k. torsdagsklubben var uttryck för samma behov att samla vänstern och diskutera. Torsdagsklubbens namn kom sig av att ca 40 vänsterdelegater träffades på kongressen 1972, på torsdagskvällen, och beslöt att hålla kontakt bland annat genom politiska seminarier fram till nästa kongress. Verksamheten brännmärktes av förbundsledningen. Örebrodistriktet som arrangerat flera av seminarierna blev särskilt utpekat. För övrigt var det inte bara en "politisk polis" i symbolisk bemärkelse som fick vänsterkritiker att vara försiktiga. IB-spioner var en realitet. Den s.k. sjukhusspionen Jan Lindqvist hade också varit med i torsdagsklubben.

Hur som helst, hemligt eller inte så diskuterades ingen annan politisk linje på dessa offensivträffar än vad som redovisades i tidningen. Med tanke på att en hel del ledande socialdemokrater var medlemmar i hemliga rotaryklubbar, och att ombudsmannakåren i SSU hade både sin egen förening och en hemlig tidning "Organet" som vanliga SSU-medlemmar inte hade den minsta inblick i, skorrade det upprörda tonläget falskt.

En annan vanföreställning som spreds om offensivarnas interna möten var att de var oerhört toppstyrda och disciplinerade, nästan militäriska. Så var det inte alls. När de första attackerna kom i Jämtland till exempel (se nedan) fick vi försvara oss helt själva. Inte kom det vare sig skriftligt material, direktiv eller ens några råd vad jag minns från redaktionen i Umeå. Det väntade vi oss inte heller. Vi skrev ett eget material som vi spred, och tog upp frågan i partiorganisationerna i stan.

De uteslutningshotade lovade i alla fall att verka för att all icke öppen verksamhet skulle upphöra. Samtidigt garanterades rätten att ge ut och sprida tidningen. Den 24/3 1976 citeras Lars Engqvist i Västerbottens Folkblad: "Vi är inte ute efter att stoppa tidningen Offensiv. Både den och dess kontaktombudsorganisation är helt acceptabla inom SSU:s ramar".

Men samma månad iscensatte man en välregisserad skenrättegång mot den marxistiska majoriteten på distriktsårskonferensen i Jämtland. Vi var totalt oförberedda. Aldrig tidigare skådade ombud från klubbar som vi inte visste existerade hade raggats upp av ombudsmannen, i samförstånd med distriktsledningens högerminoritet. De hade informerats om att det gällde att få bort extremisterna, och de röstade som de blivit tillsagda.

Alla som uttryckt någon sympati för Offensiv rensades ut ur distriktsledningen. Det betydde att i stort sett hela den aktiva Östersundskretsen utestängdes från distriktsledningen. I VU:t hamnade i stället 5 representanter för SSU-Facket, 2 handplockade medlemmar ur SSU-Social, det vill säga 2 medlemmar som inte klubben nominerat, och en person som inte var aktiv i någon klubb alls. Om SSU-Facket kunde sägas att den på papperet var distriktets största klubb. Men i verkligheten hade klubben toppstyrts av ett gäng i distriktsledningen, och vid 1976 års början hade klubben bara 4 betalande medlemmar. Under hela 1975 hade man haft en kostnad för verksamheten på 50 kronor.

Efter distriktsårskonferensen blev det tyst. Planerade kurser ställdes in. Ingen information kom ut. När klubbarna i Östersundskretsen därför började samarbeta närmare försökte distriktets VU hindra dem att använda distriktets lokaler och kontorsmaterial. Sen upptäckte vi att distriktsledningen planerade att lägga ner, respektive splittra de största klubbarna i Östersund. Det var en ren dödgrävarregim som tagit över. Men i Östersundskretsens regi drevs verksamheten ändå vidare. Klubbarna räddades. Både konferenser om ett kommunalpolitiskt handlingsprogram , valplaneringen och valrörelsen kunde genomföras. Och redan 1977 bröts isoleringen. Då kom på nytt fem SSU:are med Offensivsympatier in i distriktsstyrelsen.

Offensivs sätt att svara på kraven om öppenhet blev att bilda en ordentlig tidskriftsförening. Stadgeförslaget skickades till SSU-förbundet som också inbjöds till tidningskonferensen i juni 1976. Förbundsledningen kommenterade inte handlingarna, men skickade förbundsombudsman Bo Krogvig till konferensen. Där framförde han över huvud taget inga åsikter. Konferensen var helt öppen och speglades bland annat i lokalpressen. Medlemmar blev tidningsförsäljarna, som nu kallades kontaktombud. Stadgarna antogs och en styrelse valdes.

Ådalenlägret

Konflikten såg ut att kunna lösas, men förbundsledningen ville inte. De bröt överenskommelsen. På förbundsstyrelsemötet i november 1976 togs utan föregående diskussion beslutet att utesluta sju personer. Ärendet hade inte ens anmälts i kallelsen till FS-ledamöterna. Varför?

Lars Engqvists förklaring var att "SSU har inget tak, men däremot väggar". Han värnade om de nya medlemmarnas "trygghet". De måste få veta vad som var förenligt med arbetarrörelsens idéer och statuter, förklarade han i massmedia.

Man må ha vilka politiska åsikter som helst, men hur någon kan tycka att uteslutningar i ett förbund skapar trygghet är obegripligt. Särskilt som det distrikt som hade de flesta av de uteslutna i sina led, Västerbotten, inte ens tillfrågats. Detta var ett uppenbart stadgebrott, och Västerbottensdistriktet protesterade också mot beslutet. Uteslutningar är det absolut sämsta sättet att lösa en politisk motsättning. Istället för att uppmuntra till diskussion talar ledningen maktspråk. I stället för att skola medlemmarna i en demokratisk anda som tillåter olika åsikter att ställas mot varandra fördomsfritt, skapas ett klimat av osäkerhet, rädsla och självcensur.

Jag kan bara spekulera i vad som verkligen rörde sig i förbundsstyrelsens huvuden, men framtiden måste ha tett sig hotfull för dem. För det första hade en ekonomisk nedgång drabbat hela världsekonomin, den så kallade oljekrisen. Tillväxttakten, som varit jämn och hög sen andra världskriget, hade plötsligt avtagit rejält. Detta bekräftade den marxistiska analysen att kapitalismens inneboende motsättningar oundvikligen leder till kriser. SSU-högerns argument att marxister var "kris-teoretiker" utan verklighetsanknytning förlorade all slagkraft. Nu steg arbetslösheten och reformutrymmet krympte. Den socialdemokratiska regeringen reagerade genom att kräva återhållsamhet av löntagarna i de så kallade Hagaöverenskommelserna. Detta retade stora grupper av löntagare, men blidkade inte näringslivets toppar. I och med nedgången i ekonomin bröt kapitalet upp från samförståndsandan. När kakan krympte var de inte intresserade att dela med sig längre. SAF satsade på de borgerliga partierna i stället och rustade sig för att ta en ideologisk strid. Initiativet skulle tas tillbaka på alla plan.

Att partiledningens auktoritet började rubbas visade sig i valet hösten 1976, då (s) för första gången på 44 år förlorade regeringsmakten. SSU-ledningen, som i sin tur lutade sig mot partiledningen, oroades naturligtvis av detta.
Men det som avgjorde saken för SSU-högerns del var vallägret i Ådalen. Trots vårens attack som absolut chockade många offensivare och hejdade spridningen av tidningen en period blev vallägret en otrolig framgång. Där såldes mellan 800 och 900 tidningar. Nya kontaktombud anmälde sig dagligen, totalt under veckan ca 20 personer. På seminarierna deltog offensivarna aktivt och diskussioner fördes överallt hela tiden. Ett av argumenten för uteslutningarna som ledningen sen använde var att Offensiv ordnat ett hemligt seminarium om Spanien på lägret. Att lägerledningen lånat ut tältet, att mötet annonserats i lägerradion, att SSU:s officielle tolk deltog liksom ett 100-tal SSU:are hindrade dem inte att i efterhand sätta hemligstämpel på detta helt öppna möte. SSU-ledningen måste helt enkelt ha känt marken skälva under sina fötter.

Men uteslutningar räckte inte heller för att stoppa radikaliseringen. 70-talets andra hälft präglades av TEKO-kris, stålkris, varvskris. Reallönesänkningar ledde till vilda strejker. Varhelst arbetargrupper och fackföreningar gick ut i strider för jobben eller lönerna tog SSU-klubbar som dominerades av marxister kontakt för att lära sig och ge sitt stöd. Offensiv fortsatte att få nya kontaktombud.

SSU-kongressen 1978

På kongressen 1978 skulle uteslutningen av de sju bekräftas. Mellan 25 och 30 motioner i frågan från lika många klubbar, kretsar och distrikt hade kommit in. En del krävde rakt av att beslutet skulle rivas upp. De flesta begärde att de uteslutningshotade skulle få rätt att försvara sig inför kongressen. FS vägrade gå med på detta. Majoriteten av dessa motioner kopplade dessutom frågan till behovet att demokratisera SSU. De såg hemlighetsmakeriet som resultatet av svårigheterna att föra en seriös politisk debatt via förbundets officiella kanaler. Frihet censurerade konsekvent marxister och Socialistiskt Forum öppnade inte heller sina sidor för vem som helst. Ombudsmannakåren sågs som en konservativ kraft som medlemmarna inte hade något inflytande över. Förslag som fördes fram var:

1) Politiskt valda ombudsmän, som valdes på varje årsmöte.

2) Ett internt debattorgan (Resultatet blev senare Tvärdrag)

3) Kortare kongressperioder.

En motion förde också fram kravet på rätten att organisera sig i fraktioner.

Förbundsstyrelsens svar blev en förnyad attack på Offensiv. En hök-falang i FS med sin huvudbas i Göteborg, försökte nu genomdriva ett beslut om att medlemskap i Offensivs tidskriftsförening skulle vara oförenligt med medlemskap i SSU. Men förslaget läckte ut och väckte så starka protester att FS backade. Samtidigt gick ändå Lars Engqvist ut i Frihet och deklarerade att SSU:are måste välja sida.

Bertil Wik var en stridbar socialdemokrat med stark förankring i Västerbotten. Han var kongressombud på partikongressen 1975 och han hade en egen krönika, Reflex, i Västerbottens Folkblad. Så här skrev han apropå påhoppen:

"SSU är organisatoriskt ett mycket starkt förbund med många heltidsanställda funktionärer. Samtidigt har det stor genomströmning av medlemmar, låg genomsnittsålder och låg politisk medvetenhet hos den 'vanlige medlemmen'. Allt detta bäddar för toppstyre. Följaktligen är SSU toppstyrt. Och bör tydligen enligt Engqvist så förbli."

"Engqvist undvek till exempel att driva SSU:s egen fråga om banksocialisering med motiveringen att han inte ville göra det till en "generationsfråga". Det betyder i klartext att Engqvist vill undvika att stöta sig med vissa makthavare och på så sätt förstöra sin egen politiska framtid. När nu offensivarna kräver att han åtminstone är trogen SSU:s eget program då är de för obekväma."

"En annan av anklagelserna från Engqvist är att offensivarna läser Trotskij. Jag kan inte förstå detta. Jag har läst Bibeln utan att bli kristen, Trotskij utan att bli trotskist och Kalle Anka utan att bli SSUare." (VF, 19/1 1978)

På kongressen kom huvudstriden att stå mellan tre linjer: slut på attackerna, Göteborgsdistriktets krav att kontaktombuden för Offensiv skulle uteslutas, och förbundsledningens luddiga kompromissförslag som sa "oförenlighet av verksamhet som syftar till fraktionsuppbyggnad och SSU-medlemskap". FS-linjen avgick med segern. Vad det betydde visste ingen.

1979 förlorade (s) valet på nytt, och SAF uppfattade det som en signal om att vinden nu definitivt vänt till deras fördel. I 1980 års avtalsrörelse beslöt de att på allvar visa vilka som hade makten i samhället. De lade ett nollbud. Men de hade räknat gruvligt fel. Resultatet blev storkonflikten 1980. 900 000 löntagare var ute i strejk eller lock-out. Sverige stod stilla i 10 dagar. Sen fick SAF krypa till korset, och den som trott att klasstrider hörde till en förgången tid fick tänka om. Löntagarna fick ett lönepåslag med närmare 7%. Konflikten avslöjade just vad kapitalägarna och deras språkrör i de borgerliga partierna och massmedia gör allt för att dölja, nämligen att de själva representerar en ytterst liten minoritet i samhället. En tidning konstaterade efter konflikten "SAFs fanklubb kunde ha årsmöte i en telefonkiosk". Konflikten visade att löntagarna och deras organisationer har en oerhörd styrka, när den väl används.

"Entrismen i Sverige"

Men förbundsledningen hade annat att tänka på. I början av 1980 gav förbundet ut en bok. Den handlade inte om hur arbetarrörelsen skulle bekämpa SAF och borgarna, eller hur man skulle lösa problemen med arbetslöshet och försämringar. Nej, titeln löd "Entrismen i Sverige". Författare var SSU-arna Anders Lidström och Henry Ohlsson. De definierade själva ordet entrism (ett ord som knappast existerar i svenska språket) som "den trotskism som verkar inom arbetarklassens traditionella masspartier".

Detta skulle vara det slutgiltiga beviset för att Offensiv inte hörde hemma inom socialdemokratin. Ombudsmännen kunde vifta med boken på klubbskolor och Bommerskurser för att understryka att nu fanns alla fakta i målet. Jag undrar om de ens läste den själva.

För faktum är att boken inte drog samma slutsats som hetsfalangen. Eftersom den skrevs som en uppsats för en universitetskurs kunde inte författarna handskas hur nonchalant som helst med sanningen. Då skulle de ha riskerat att inte bli godkända. Så efter att ha jämfört en del av Trotskijs teorier med citat ur Offensiv skriver de: "Offensiv visar förvisso organisatorisk, men ej politisk trohet mot arbetarrörelsen"!

Det gick rakt på tvärs mot SSU-högerns argumentering vid uteslutningarna. För gång på gång förklarade både Lars Engqvist och senare Jan Nygren för uppretade SSU:are och partimänniskor att det inte var innehållet i tidningen man ville åt. Jan Nygrens uttalande i Västmanlands läns tidning ( 9/2 1981) var typiskt. Han säger sig "kunna förstå att många inom arbetarrörelsen attraheras av offensivarnas budskap. Det som skrivs i tidningen Offensiv är visserligen radikalt, ofta mycket radikalt. Men kraven strider inte mot den demokratiska arbetarrörelsens värderingar".

Fanns det då alltså hemliga krav som bokens författare avslöjade? Nej. Om de anteckningar och papper från möten som SSU-högern kallade ”hemliga dokument" skriver författarna att de i politiskt avseende "knappast tillfört något som inte varit möjligt att utläsa i officiella dokument".

Till skillnad från förbundsledningen ger sig Lidström/Ohlsson på att försöka kritisera Offensivs politiska linje. Den diskussionen ville Nygren & co inte på några villkor bli indragen i. Det skulle vara en helt omöjlig uppgift, det insåg de.

Tesen som författarna i "Entrismen i Sverige" försökte bevisa var att Offensiv stod för en trotskistisk politik. Sen tog de för givet att trotskism inte hörde hemma i socialdemokratin.

När jag idag läser boken på nytt slår det mig hur kluvna författarna verkar inför sitt företag. De gör visserligen misstolkningar och har ibland direkt fel, men de försöker ändå hålla sin kritik på en seriös nivå. Jämfört med vad man fick utstå av hysterisk hets och hot om ishackor (Trotskij mördades med en ishacka av en av Stalins agenter 1940) i många SSU-sammanhang så var den här boken ett steg i rätt riktning. Den skulle ha kunnat vara en utgångspunkt för en verklig diskussion, om några andra än vi haft intresse av det.

Trotskij - "en ljuspunkt"

Vad säger då författarna själva om Trotskij? Först menar de att man inte kan veta hur det skulle ha gått om "Trotskij suttit vid rodret" i stället för Stalin. Men sen skriver de "Allt detta får emellertid inte hindra reformister att se den klara skillnaden mellan Stalin och Trotskij. Inte minst har Trotskijs analys av Sovjetunionen varit värdefull och belysande. Hans syn på demokrati är _ åtminstone i hans teorier _ en ljuspunkt i kommunismens annars dystra historia." Lidström/Ohsson tar också avstånd från den borgerliga uppfattningen att motsättningen mellan Stalin och Trotskij bara handlade om en personlig maktkamp. Det handlade om politik.

De skriver vidare om Trotskijs argumentering i 30-talets Tyskland. "Inte minst drabbades Tyskland av krisen. Där fick också fascismen, i sin nazistiska form, ett av sina starkaste fästen. Men även där varnade Stalin och kommunistinternationalen för socialdemokratin. Något av kulmen nåddes i augusti 1931. I en folkomröstning i Preussen röstade både kommunister och nazister mot den socialdemokratiska regeringen. (...) I Tyskland blev kommunisternas politik en av de bidragande orsakerna till att vägen för Hitler och nazismens seger kom att röjas. Trotskij kritiserade skarpt kommunistinternationalens agerande. Han ägnade mycken tid åt att formulera en strategi mot fascismen. Hans alternativ var en enad arbetarfront _ en enhetsfront _ mellan kommunistpartiet och det socialdemokratiska partiet i Tyskland."

Vad författarna till "Entrismen i Sverige" i själva verket visar i ovanstående stycken är att Trotskij är värd att studera.

Författarna tvingas till liknande medgivanden gång på gång. "Att Trotskij och Offensiv förespråkar internationalism betyder självfallet inte att reformister skulle vara motståndare till den" skriver de i kapitlet Internationalismen. I avsnittet Teorin om den permanenta revolutionen heter det "Denna översikt får emellertid inte tolkas så att den permanenta revolutionens strategi generellt avvisas. I vissa situationer kan den eller något liknande vara enda framkomstvägen. Det gäller i synnerhet om det enda alternativet till socialism verkligen är barbari." Teorin säger att de förtryckta massorna i outvecklade länder, till exempel före detta kolonier, i kampen mot feodalherrar och kolonisatörer måste gå vidare till en socialistisk kamp direkt. Kapitalismen har inget att erbjuda dessa folk annat än exploatering. Hur ska fattiga afrikanska länder kunna konkurrera med USA, Japan eller EU?

Men när författarna försöker hävda att förutsägelser om ekonomiska kriser i kapitalismen är typiskt för just Trotskij måste man protestera. Det var väl ändå Marx som utvecklade teorierna om kapitalismens inneboende motsättningar och återkommande överproduktionskriser. Det är ju detta både Kommunistiska Manifestet och Kapitalet i tre band handlar om.

I kapitlet "Elitism och leninism" säger författarna att Offensiv har en överdriven syn på ledarskapets självständighet, möjligheter och betydelse. Men lite längre fram lägger de till "Dessa synpunkter får självfallet inte tolkas som att ledarskapet skulle vara oväsentligt i arbetarrörelsen. Tvärtom, ledarskapet har stor betydelse för organisationens framgång. Men man får inte överdriva dess roll eftersom det leder till att man koncentrerar sina insatser på att byta ut ledningen. En framgångsrik strategi måste också sträva efter en radikalisering av rörelsens bas. Det sker inte av sig självt men är minst lika viktigt." Här slår Lidström/Ohlsson in öppna dörrar. Självklart måste det finnas ett stöd i rörelsen innan en radikalare ledning kan väljas. Fast jag tror risken är minimal att arbetarrörelsen får en ledning som är radikalare än basen. Se bara på ordförandevalet på SSU-kongressen 1999.

Syftet med hela kapitlet om elitism var att framställa Offensivarna som förespråkare för att en elit skulle styra i partiet. Det var en helt igenom falsk anklagelse, och den motsägs av att författarna flera gånger betonar att Offensiv hade "en oerhörd tilltro till arbetarrörelsens traditionella massorganisationer". "Samtidigt finns en väldigt optimistisk syn på möjligheterna att lyfta massornas medvetandenivå".

Övergångskrav

Men sen kommer ett något grumligare avsnitt om övergångskrav. "Många krav som trotskister ställer kan vid första anblicken tyckas vara av traditionellt reformistiskt slag. Det är först när de ses i sitt rätta sammanhang deras funktion av övergångskrav framträder." "Med dessa krav skulle en brygga slås mellan arbetarklassens medvetandenivå och den socialistiska lösningen" skriver författarna.

De menar alltså att det var skillnad på om en offensivsympatisör drev kraven på 6-timmars arbetsdag, utbyggnad av barnomsorgen, nej till samarbete med borgarna etc, och om någon annan gjorde det. För offensivaren tog upp dessa krav som ett led i en strategi för att övertyga människor om att socialism behövs. Så är metoden också i Trotskijs Övergångsprogram, förklarar författarna. Rent spontant tycker jag att det borde ligga i varje socialists intresse att övertyga människor om nödvändigheten av socialism. Men poängen i resonemanget är att även om de flesta bara är beredda att kämpa för ett eller flera begränsade krav så kan vi alla villkorslöst enas i den striden. Kampen i sig, och i bästa fall segrarna, ger erfarenheter och ökar medvetenheten om arbetarklassens styrka. Det socialister dessutom kan bidra med är insikten om att kampen kan drivas vidare till att gälla styret och planeringen av ekonomin och hela samhället. Vid storstrejker är den insikten inte långt borta. I Danmark uttryckte ett fackligt kontaktombud i samband med strejken 1998 det så här: "Arbetsgivarna kan inte sköta landet utan oss, men vi kan sköta landet utan dem".

Lidström/Ohlssons resonemang om att man känner igen ett övergångskrav på att det är omöjligt att genomföra under kapitalismen, är helt felaktigt. Vad som är genomförbart beror på arbetarrörelsens styrka och beredskap att kämpa. Det var inte heller så att Offensiv stod för en "allt-eller-intet"- ambition. Offensivdominerade SSU-klubbar drev alla möjliga kampanjer för att rädda nedläggningshotade fabriker, ge beredskapsjobb åt ungdomar, stödja arbetargrupper i kamp med mera. Men som vi sett under 90-talet så är inga vunna segrar säkra så länge kapitalismens vinstintressen går före människors behov.

Däremot blev offensivsympatisörer och -klubbar allt mer isolerade i själva SSU ju längre tiden gick. Attackerna skrämde och fjärmade andra SSU:are från oss. Vi hade svårt att bryta den isoleringen. Eftersom vi fått ta emot så många orättvisa anklagelser och utskällningar blev den psykologiska reaktionen på många håll att vi själva höll distans. När vi skulle diskutera motioner eller socialistisk strategi till exempel på distriktsårskonferenser blev det sällan en dialog. Jag tror att vi ibland uppträdde för tvärsäkert och kategoriskt, när vi skulle ha vunnit på en öppnare attityd. Det fanns intressanta diskussioner om till exempel alternativ produktion också i andra klubbar.

Åter till Lidström/Ohlsson. Vad man som läsare frågar sig är om det skulle vara fel att knyta viktiga dagskrav till behovet att avskaffa det privata ägandet av storbolag och naturtillgångar. Författarna tycker inte det. Tvärtom avslutas också det kapitlet med konstaterandet att övergångskrav "inte generellt kan avvisas i en socialistisk strategi. De kan ha en viktig plats, men får och kan inte utgöra den enda vägen att slå en brygga mellan dagens kapitalism och morgondagens socialism." Men "trotskistiskt" är det, och "att oförenlighet råder mellan trotskism och reformistisk socialism är uppenbart". Hela boken vilar på detta indirekta resonemang. Det blir väldigt märkligt när inte ett enda av de krav som Offensiv verkligen förde fram fördöms av författarna. Det håller helt enkelt inte. De bevisar aldrig att Offensivs politiska linje inte skulle rymmas inom arbetarrörelsen.

Men udden i boken riktade sig inte bara mot offensivarna. Det var en tydlig varning till den övriga vänstern i förbundet: Akta er väldigt noga när ni yttrar er _ annars får ni offensiv- och trotskiststämpeln på er! Skånedistiktet var förmodligen den främsta måltavlan. För så här skriver Peter Persson från Kristianstad i Offensiv nummer 45 inför 1978 års kongressens-diskussion om ekonomisk demokrati: "I ett 50-tal motioner till kongressen krävs en brytning med den socialreformistiska idétraditionen. Socialreformismen är ett barn av kapitalismens harmoniska period under 50- och 60-talen." "Idag har dock funktionssocialismen punkterat sig själv och SSU kräver sen 1975 års kongress att de väsentliga delarna av ekonomin ska vara kollektivt ägda. SSU:s handlingsprogram formulerar dock inte hur målet ska nås." Peter Persson, som själv inte var kontaktombud för tidningen, pläderade för att vänstern skulle enas kring tre tunga motioner från Skånedistriktet. De utmynnade i att SSU skulle driva frågan om ett socialistiskt handlingsprogram för partiet. "Grunderna i Skånedistriktets krav är de tankegångar framförs i övergångsprogrammet" skriver han. "Nämligen att arbetarrörelsen måste formulera krav som appellerar till arbetarklassens dagliga situation och samtidigt bryter mot kapitalismen".

I dag är Peter Persson socialdemokratiskt kommunalråd i Jönköping. Enligt vad vi hört försvarar han fortfarande marxistiska idéer.

Internationalismen

Boken tar också upp anklagelsen att Offensiv var medlem i en trotskistisk international. Det finns ett mycket intrikat schema i boken över hur trotskistiska grupper utvecklats och splittrats genom historien. Om det kan man säga två saker. För det första: Offensivs sympatisörer på 70- och början av 80-talet kallade sig aldrig trotskister. Inte ens i bokens schema hänger Offensiv ihop med de andra grupperna. Vi läste Trotskij, ja, och vi sympatiserade med många av hans analyser. Men det är skillnad på Trotskij och trotskister. Vi var inga bokstavstroende. Trotskij gjorde misstag, som alla andra människor. Varför blanda ihop sig med alla dessa otaliga smågrupper världen runt, vars värderingar vi inte alls delade. Vi var helt emot individuell terrorism av IRA:s och ETA:s typ. Vi var mycket kritiska till guerillakamp i länder där det fanns en stark arbetarklass. (I Östersund döpte vi om skol- och gymnasieklubben från Guevara till Alternativ av den anledningen). Vi hävdade att det fanns en fredlig väg till socialismen. Vi läste andra marxister också, så varför sätta någon extra -ism på tidningens politiska orientering? Offensiv/RS idag har en annan syn.

För det andra är internationalism en absolut grundläggande princip för arbetarrörelsen. "Proletärer i alla länder förena er", hette det från allra första början. Tyvärr har byråkratiseringen av de socialdemokratiska organisationerna gjort Socialistinternationalen till allt annat än en kämpande, levande organisation. Det samma gäller för den socialistiska ungdomsinternationalen, IUSY. På vilket sätt är en vanlig SSU-medlem delaktig i IUSY:s verksamhet? Det organiseras visserligen läger då och då, men i övrigt? Vad gör IUSY? Jag kan i alla fall inte påminna mig att man som SSU:are någonsin fick några rapporter om vad som diskuterats på SSU-toppens träffar med andra ungdomsförbunds ledare. Än mindre att vi fick möjligheter att vara med och planera världsomfattande aktioner.

På 60-talet hade IUSY till och med skakats av en skandal där CIA-pengar varit inblandade. På 70-talet hade SSU i kraft av sina många medlemmar och framför allt sina pengar en stark ställning i IUSY. Den använde man till att försöka hålla vänstern internationellt kort. Det marxistdominerade engelska LPYS, som var Labours officiella ungdomsförbund, fick pestflagg. När ändå två gäster från England kom till SSU-kongressen 1972 förbjöds de att tala. Men munkaveln sattes inte bara på dem. Också det tyska ungdomsförbundet, JUSOS, var radikalare än SSU och blev tillsagda att hålla tyst på kongressen. De tyska gästerna åkte hem i protest. Senare, när SSU:are samlade in pengar till de spanska ungsocialisterna, JSE, i samband med fascismens fall, slussade SSU-ledningen pengarna till partiet, ända tills ungsocialisterna gjort sig av med sin marxistiska vänsterfalang.

Vad Offensivs redaktion och försäljare gjorde var att söka kontakt direkt med försvarare av marxismen i olika socialistiska ungdomsförbund. För sådana fanns det visade det sig. Främst gick kontakterna via LPYS, som var en stor inspirationskälla för radikala ungsocialister i hela Europa. Jag åkte själv till ett par LPYS-konferenser och läger, och det var verkligen upplyftande att se och höra att det fanns människor som kämpade för socialistiska idéer i andra socialdemokratiska partier också. På LPYS årliga konferenser samlades omkring 2000 ungsocialister. Bland talarna fanns alltid kända vänsterprofiler från Labourledningen som Tony Benn vilket visade att LPYS inte alls var isolerat i den brittiska arbetarrörelsen. LPYS hade inte alls samma ekonomiska resurser som SSU. De hade en (1) anställd undomsorganisatör. Ingen ombudsmannakår. Ändå lyckades de organisera ca 15 000 ungdomar när de var som störst. De hade också en hel del ombud på Labourkongresserna. Naturligtvis ogillade SSU-ledningen starkt att vi träffade andra medlemmar i IUSY utan att de hade kontroll över det, men om SSU varit en sant demokratisk organisation borde man istället uppmuntrat kontakter på basplanet mellan ungsocialister i olika länder.

Trots den underliga prioriteringen av resurser hade utgivningen av Entrismen-boken varit OK om offensivsympatisörer tillåtits ge sin bild av bokens innehåll. Men icke. Var det något som präglade hela uteslutningsperioden så var det att de anklagade aldrig gavs möjlighet att försvara sig. Lars Engqvists besked efter de första uteslutningarna, 1976, var att om någon av de sju gavs tillträde till de möten, där han skulle förklara beslutet, skulle han själv gå därifrån! I den andan fortsatte det. Förbundets tidning Frihet, den teoretiska skriften P-information och förbundets hela ombudsmannakår på omkring 100 personer användes år ut och år in för att svärta ner, och misstänkliggöra marxisterna kring Offensiv. De registrerade medlemmar med vänsteråsikter och skickade varningar till sina kollegor i andra distrikt om någon flyttade. (Tyvärr tycks de metoderna leva kvar. En SSU:are som jag nyligen pratade med fällde kommentaren: "Det där pågår fortfarande. Man kan bli "kommunistutredd" av förbundsombudsmännen om de är missnöjda. Det lär finnas speciella mappar om vissa medlemmar på förbundsexpeditionen"). De ändrade valkretsar och skickade partifolk som röstboskap till SSU-möten för att hindra att offensivare blev valda som kongressombud. Göteborgsdistriktets ordförande Peter Olsson tog sig till och med in i en offensivsympatisörs rum och stal papper som skulle användas som bevis mot Offensiv. Han dömdes till 40 dagsböter för denna Watergate-aktion.

Att ge utrymme för svar och debatter var det aldrig tal om. Förbundstoppen hade alla resurser i världen. Om de bara hade haft en politik de själva trott på, och som kunnat skapa entusiasm bland de vanliga medlemmarna, skulle Offensiv inte haft skuggan av en chans. Men det var där det brast. Politiskt stod högern tomhänt. Därför blev de desperata.

I slutet av 1980 hade Offensiv trots alla attacker ca 180 kontaktombud. Dessa kontaktombud var inga isolerade individer. De flesta var arbetande ungdomar. Fackligt förtroendevalda fanns ända upp på förbundsnivå. Det fanns också kontaktombud som var ordföranden i partiföreningar, ledamöter i arbetarekommunstyrelser och kommunfullmäktige. Inom SSU fanns klubb- och kretsordföranden, liksom ledamöter i krets- och distriktsstyrelser. Tidningsombud fanns på 40 orter i landet. Störst var inflytandet i Umeå, Härnösand, Östersund, Hallstahammar, Sundbyberg, Haninge, Norrköping, Partille och Kristianstad.

Protester mot uteslutningarna

De kommande två åren skulle alla komma att kastas ur förbundet. 1981 drevs högerns oförenlighetsbeslutet igenom, sedan den uppbrotts-vänster som fick majoritet i förbundet samma år svängt i uteslutningsfrågan. Bo Bernhardsson, som 1978 deklarerat att Offensivfrågan inte skulle lösas med organisatoriska åtgärder, satt nu som förbundssekreterare och undertecknade uteslutningsbreven. En första omgång gick dock ut till tidskriftsföreningens styrelse redan före kongressen. Därmed satte man definitivt stopp för flera som nominerats som kongressdelegater. Partiet följde upp med att utesluta ur SAP på partistyrelsemötet i april. På samma möte "räckte man ut handen" till mittenpartierna i skatteuppgörelsen. Fyra omgångar skickades ut i SSU 1982. I det sista svepet uteslöts SSU-medlemmar helt enkelt för att de var emot uteslutningarna.

Uteslutningarna 1981-82 var brutala övergrepp på den levande SSU-kroppen. Det var ren självstympning. Det finns inget försvar för dessa beslut. Varje knivhugg möttes av en våg av indignerade protester på de orter som var utsatta. SSU-Hallstahammar, en av de aktivaste klubbarna i Västmanland, valde mitt under pågående hets in tre kända kontaktombud i styrelsen, varav en som ordförande. Förtroendet underströks av stöduttalanden från ledande socialdemokrater i arbetarekommunen i lokalpressen. Där redovisades samtidigt klubbens alla aktiviteter i kampen för jobben på orten.

I Härnösands arbetarekommun rådde revoltstämning på första mötet efter uteslutningarna 1981. Utkastade var då var Martin Oscarsson, kretsordförande i SSU Härnösand, och Leif Norlin, avdelningsordförande för Försäkringsanställdas Förbund (FF) i Västernorrland. SSU i Härnösand hade länge bedrivit en aktiv utåtriktad verksamhet, inte minst för Eisersömmerskorna i Sollefteå. Eisersömmerskorna hamnade i fokus för kampen för jobben, sen de ockuperat sin fabrik. FF gick senare i valrörelsen i spetsen för protesterna mot borgarregeringen och dess förslag på karensdagar.

"Svinaktigt", "Ofattbart" och "Skandal" var ord som haglade i luften. Bara att fastställa dagordningen tog 40 minuter. Mötet beslöt att kalla någon från partistyrelsen till kommande möte för att få en förklaring.
På följande möte var Bo Holmberg där, assisterad av partiets egen expert på vänstergrupper, Enn Kokk. Båda fick det hett om öronen. Av 30 inlägg i den 2,5 timmar långa diskussionen var 20 mot uteslutningarna. Talarna ansåg att frågan behandlats "rättsvidrigt". Arbetarekommunen hade inte informerats ö.h.t. En SAFE-aktivist hävdade:
"Offensivarna träder fram öppet, till skillnad från mörkermännen på högerkanten. Gör något åt dem i stället!"
En annan partimedlem ansåg att uteslutningar var att underkänna medlemmarnas förmåga att själva ta ställning. Också han pekade på att det fanns fler i partiet med "Bohman närstående åsikter". Skulle man nu rensa måste man väl i konsekvensens namn utesluta dem med.

SSU-kretsens förslag att Arbetarekommunen skulle ta ett uttalande mot uteslutningarna besegrades visserligen knappt med rösterna 30 - 36, och en hel del nedlagda, men arbetarekommunens ordförande gav ett uttryckligt löfte att man inte hade några planer på att i framtiden registrera offensiv-försäljare.

I Norrköping riktades attackerna från distriktets hökfalang våren 1982 mot SSU-Kamp. Klubben hade bildats efter en serie fackliga ungdomsskolor, och hade följaktligen en stark facklig förankring. Av de åtta som utpekades som "aktivister för" Offensiv var sex LO-medlemmar och en SKTF:are. Fyra hade fackliga uppdrag. En var klubbordförande i Statsanställdas förbund, en var kassör i sin verkstadsklubb. (Redan året innan hade Metalls ungdomsansvarige på Philips i Norrköping uteslutits ur SSU, men han var självklart välkommen på klubbens öppna möten) Också SSU-Kamp var en klubb med hög aktivitetsnivå. Hösten 1981 hade dominerats av stödarbete för Eisersömmerskorna och de polska arbetarnas kamp för demokrati. Den dramatiska framväxten av en demokratisk fackförening, Solidaritet, i det stalinistiska Polen fick mycket uppmärksamhet i Offensiv och väckte hoppet om ett störtande av byråkratierna i öst. Elva torgmöten hölls och tusentals flygblad spreds. Offentliga möten organiserades, bland annat om hoten mot jobben på Philips.

När uteslutningsvarningarna kom antog hela avdelningen för järnvägsanställda inom Statsanställdas förbund, Östergötland, på sitt årsmöte en motion mot uteslutningar i SSU. Avdelningen var kollektivansluten till SAP. Arbetarekommunens internationella utskott tog ställning mot uteslutningarna. Kvinnoklubbister, ABF:are, (s)-föreningsmedlemmar och fackliga aktivister undertecknade protestlistor.

Så var det på ort efter ort där offensivarna var kända i arbetarrörelsen. Där gick inte propagandan om infiltratörer och splittrare hem.

Uppbrottets svek

Men hur kunde då besluten om uteslutningar drivas igenom? Det hänger ihop med utvecklingen i SSU inför kongressen 1981. De motsättningar som hela tiden fanns i förbundet tog sig nu ett nytt uttryck. Det blottades plötsligt en spricka i toppen, också i ombudsmannakåren. Klyftan gällde framför allt den politiska inriktningen. Men det fanns även organisatoriska frågetecken. Officiellt hade förbundet över 73 000 medlemmar, men verkligheten var en annan. Det var omöjligt att ur verksamhetsberättelsen läsa hur många medlemsavgifter som faktiskt betalats in, för de hade på inkomstsidan bakats ihop med posten anslag. Ett tecken på att inte allt stod rätt till var att inte fler än ca 5000 medlemmar röstade i kongressvalet, jämfört med ca 10 000 1978. Av de avgivna rösterna hade omkring 500 lagts på nominerade offensivsympatisörer.

Inom förbundsstyrelsen, bland distriktsordföranden och ombudsmän utvecklades två linjer som kom att kallas "Uppbrottet " och "Traditionalisterna". Uppbrottet uttryckte ett behov av förnyelse och kritik av partiledningen. Visioner, är väl det ord som skulle användas i dag. Håkan Bengtsson, redaktör för SSU-tidningen Avanti i Halmstad, karaktäriserade traditionalisterna, så här: "Det behövs ingen förändring. Partiet menar".

Offensiv tog i sina spalter ställning för uppbrottet. Själv kan jag inte påstå att jag var särskilt delaktig i den striden eftersom jag flyttat och påbörjat högskolestudier på en ort där jag aldrig riktigt kom in i SSU-verksamheten. Men politiskt var uppbrottslinjen luddig och gav inga klara besked om hur man skulle lösa de aktuella problemen med arbetslöshet, bostadsbrist eller hoten mot välfärden. Idéerna saknade förankring ute på arbetsplatserna. Kraven handlade om självförvaltning i bostadsområden och skolor, mer demokrati i kommunerna, och löntagarfonder. En något tydligare vänster inom uppbrottet (Skåne) krävde också strategiska förstatliganden. De tuffaste kraven gällde arbetsrätten. Jämfört med tidigare kongresser hade den allmänna vänstern tappat mycket av sin skärpa. Troligen var det också en följd av attackerna mot Offensiv, som gick in för att brännmärka vissa krav och perspektivresonemang. Offensivs kontaktombud påverkades inte märkbart av kampanjen. Antalet ökade faktiskt hela tiden ända fram till massutrensningarna. Men den övriga vänstern hukade, och ville gärna markera avståndstagande.

Hur som helst, i förberedelserna inför kongressen och köpslåendet om poster övergav vänstern sina tidigare demokratiska principer och kastade Offensiv åt vargarna. De såg det antagligen som en del i taktiken för att själva få majoritet. De fick också majoritet. Bo Bernhardsson blev förbundssekreterare. Och det blev alltså de som utförde det smutsiga jobb, som högern inte klarat att genomdriva själv.

Själva sättet som uteslutnings- och oförenlighetsbeslutet togs på var i sig helt hårresande. Det var inte bara det att de anklagade inte tilläts att försvara sig inför kongressen 1981. Inte ens kongressombuden själva var medvetna om det beslut de tog. Klockan 04 på natten, när de flesta ombuden halvsov i sina bänkar lästes ett anonymt ärendenummer upp från talarstolen. Förbundsstyrelsens förslag klubbades utan diskussion. När offensivare nästa morgon gick till kongressen för att protestera stod de flesta ombud som fallna från skyarna. De som hade velat rösta emot fick lämna in skriftliga reservationer i efterhand. FS hade säkert en klar majoritet för sin linje, så de riskerade ingenting, men de ville inte över huvud taget ha någon diskussion. Formuleringen nu blev att det var oförenligt med medlemskap i SSU att vara medlem i eller "aktivist för" tidskriftsföreningen Offensiv.

Offensiv upplöste då tidskriftsföreningen i dess tidigare form. Endast uteslutna stannade var kvar som medlemmar.

SSU-ledningen trappade upp. Nästa steg blev att tidningsförsäljning förbjöds. Alla tidigare deklarationer av typen "Vi vill inte stoppa tidningen Offensiv" var nu som bortblåsta.

Vi böjde oss till och med för detta. Bara de som var uteslutna sålde tidningen. Men klimatet i förbundet var hemskt. "Aktivism för" kunde betyda precis vad som helst. Vad fick man säga? Vad fick man tycka? Uteslutningarna fortsatte.

I slutet av november 1982 samlade en konferens mot uteslutningarna 250 deltagare. Då hade redan nära hundra SSUare uteslutits. Beslutet på konferensen blev att inte acceptera detta. Klubbarna skulle hållas ihop och drivas vidare. Det betydde att 12 klubbar ställdes utanför förbundet. De bildade i januari 1983 SSU-kommittén för socialism. Programförklaringen löd: "Vårt syfte är inte att bygga ett alternativt SSU. Men förbundsledningens oansvariga agerande riskerar att helt förstöra SSU-verksamheten på flera orter. Vår målsättning är att vinna återinträde i SSU. Tills detta uppnås är SSU-kommitténs uppgift att samordna klubbarnas verksamhet."

SSU går bakåt

1982 hade borgerliga regeringar styrt Sverige i sex år. 160 000 industrijobb hade försvunnit. Kapitalisterna investerade inte. Det var tydligt att kommunerna skulle bli nästa krisbransch. Antalet sysselsatta där hade också börjat minska. På arbetsplatserna jäste det av avsky mot den borgerliga regeringen. Förslaget till karensdagar i sjukförsäkringen hade tänt en gnista som hotade att leda till explosion. Protester i form av korta vilda strejker spreds spontant från arbetsplats till arbetsplats. Socialdemokraterna kom till makten igen. Men reformpolitiken hade, precis som Offensivs sympatisörer varnat för, nu ersatts av åtstramningar och nedskärningar.

Inom SSU var den uppslitande striden mot marxisterna i Offensiv över. (Förutom enstaka uteslutningar som genomdrevs ända fram till 1990). Förbundet hade i praktiken splittrats. Och vad blev resultatet? Ett blomstrande, tryggt förbund? Blev det lättare för den "respektabla" vänstern att agera? Nej. Parallellt med uteslutningarna gjorde SSU-vänstern politiska reträtter. Parti- och LO-ledningarna hade sina band till traditionalisterna i SSU-apparaten, och de vägrade acceptera de beslut som tagits på det fackliga området under kongressen 1981. Det handlade om kritik av arbetsdomstolen, nej till avsked vid strejk, full facklig kontroll över yrkesinspektionen, att alla former av tystnadsplikt skulle tas bort, möjlighet att lägga fackligt veto vid nedläggning. Väldigt bra krav alltihop. Men LO-ordförande Gunnar Nilsson fann dem så "skrämmande" att han hotat "skära av banden mellan SSU och fackföreningsrörelsen" enligt tidningen Metallarbetaren. Det han uttryckte var ledningens insikt om att nästa (s)-regering skulle innebära krispolitik och "samhällsansvar". De ville därför ha ett lydigt ungdomsförbund. Och uppbrottsledarna backade från sina egna beslut.

Samtidigt som ungmoderaterna började ta sig ton på skolorna och SAF:s direktörer planerade demonstration mot löntagarfonderna stod SSU sargat och förödmjukat, utan kraft att bjuda motstånd. SSU-högern, och senare uppbrottet, hade satsat sin energi på att rensa ut dem som ville göra SSU till ett kämpande, socialistiskt förbund. Och 80-talet blev det årtionde då borgerligheten tog tillbaka det ideologiska initiativet. Direktörerna marscherade på gatorna den 4 oktober 1983 och1984. SSU tappade tiotusentals medlemmar. Ledande uppbrottare talade nu om att det var SSU:s uppgift att stå för ungdomens sociala fostran. Dans, idrott, teater fick ersätta politik. Samtidigt gjorde andra SSU-ledare utspel om att (s) borde samarbeta med centerpartiet! Det finns siffror från Statens ungdomsråd som visar fallet i medlemsantalet som följde. Men eftersom dessa siffror är ofullständiga räcker det med att konstatera det gick rakt utför ända fram till omkring 1997. Då vände det äntligen, samtidigt som en ny vänster började formas i opposition mot Niklas Nordströms politiska ledning. Idag talas det om cirka 20 000 medlemmar i SSU.

Under 90-talet har en stor del av SAF:s önskemål om systemskifte genomförts. Fast under socialdemokratisk regim.
Nu hävdar jag inte att högervridningen under 80-talet hade kunnat hejdas enbart om uteslutningarna stoppats. Det fanns en ekonomisk grund till det privata näringslivets stärkta ställning. Konjunkturen vände uppåt igen. Det fanns jobb, och det gick att göra klipp på börsen. SAF-direktörerna talade om sig själva som "de nya hjältarna". Kapitalismen tycktes på nytt erbjuda möjligheter till en ljus framtid. Åtminstone för vissa, och i Stockholm. När sen Berlinmuren föll och Sovjetunionen rasade samman kände borgerlighetens självförtroende inga gränser. Marknadsekonomin tycktes definitivt ha besegrat alla planekonomiska experiment. Det dröjde ett par år innan det stod klart att det ryska folket fick, och får, betala ett fruktansvärt pris för kapitalismens införande. Klimatet var hårt.

Men den socialdemokratiska ungdomsrörelsen hade kunnat försvara arbetarrörelsens ideal betydligt effektivare om inte uteslutningsterrorn fått fritt spelrum. Redan 1983 utbröt Rosornas krig, som var ett tydligt uttryck för vänsterkritik inom partiet och fackförbunden mot regeringens anpassning till kapitalets önskemål. Men då stod SSU vid sidan om. Vilket var exakt vad regeringen och partitoppen ville uppnå både med uteslutningarna och det hårda angreppet på uppbrottets beslut i de fackliga frågorna.

Offensiv isoleras

Nu blev uteslutningarna början till slutet också för Offensiv. Att stå utanför SSU-förbundet var inte ett val som offensivs sympatisörer själva gjort. Men när uteslutningarna var ett faktum kunde vi ju inte bara lägga oss ner och dö. Perspektivet på en djup nedgång i ekonomin gjorde också att vi trodde att arbetarrörelsen relativt snart skulle tvingas till omprövning och radikalisering. Det skulle troligen öppna dörrarna till SSU för oss på nytt. Sådant har hänt förr. Men så blev det inte. Klubbarna drevs vidare, men verksamheten kändes konstlad i det långa loppet när den skulle bedrivas utanför distrikt och förbund. Många uteslutna SSU:are kände sig som fiskar på torra land. Samtidigt fanns efter alla år av hets mot Offensiv också ett psykologiskt motstånd mot att ta kontakter med andra SSU:are.

I stället för en radikalisering blev det en högervridning i samhället, och den i kombination med SSU:s tillbakagång gjorde att förhoppningen om ett snabbt återinträde i förbundet ganska snart började kännas orealistisk. Under samma period klappade också praktiskt taget hela den tidigare rätt självsäkra vänstern i partiet ihop. Somliga lämnade partiet, andra erbjöds höga positioner och lade radikalismen på hyllan. De flesta som tidigare varit våra allierade försvann på det ena eller andra sättet. Uteslutningen fick därför verkligen effekten att Offensiv isolerades.

Hela den utvecklingen, som upplevdes som en tydlig politisk vindkantring, var en följd av krisen i det kapitalistiska systemet internationellt. Den traditionella reformismen fungerade bara när tillväxten var jämn och hög. Då fanns det ett verkligt förhandlingsutrymme. Kapitalägarna var beredda att avstå en del av sina vinster till löneökningar och utbyggd offentlig sektor, mot att arbetarrörelsen avstod från störande strejker. Det skapade hyfsad lugn och ro, och gav en illusion av att kapitalismen var ett system som gynnade alla. Men när vinsterna sjönk och hela maskineriet började gnissla då blev det andra tongångar från SAF och deras gelikar i andra länder. Det fick konsekvenser för socialdemokratiska regeringar runt om i Europa. I Storbritannien hade Margaret Thatcher kommit till makten 1979 efter en "missnöjesvinter" fylld av strejker och protester mot den socialdemokratiska regeringen (Labour). En Labourregering som inte ville socialisera näringslivet hade tvingats attackera löntagarnas levnadsstandard genom kraftiga nedskärningar och lönestopp. Samtidigt hade arbetslösheten fördubblats. Därför vann högern (Tories) valet. Men inte bara det. Den nya högerregeringen var av en ny typ, som passade borgerligheten bättre i tider av kris. Thatcher tvekade inte. Hon privatiserade, skar ner statens utgifter och attackerade fackliga rättigheter.

Socialistseger i Frankrike 1981

I Frankrike vann däremot socialisterna 1981 på ett radikalt program. Förväntningarna var stora, också inom vänstern i socialdemokratin internationellt. Här skulle nu ett program med långtgående reformer testas, ett slags vänsterreformistiskt program som de själva stod för. President Mitterands regering lovade att skapa arbeten, 35 timmars arbetsvecka, sänkt pensionsålder till 60 år, höjning av minimilönerna, höjd A-kassa, avskaffande av det privata skolväsendet mm. Regeringens tanke var att den genom att stimulera ekonomin på detta sätt skulle öka köpkraften, få hjulen att snurra fortare och öka välfärden. Den genomdrev också en del förstatliganden, framför allt av de stora bankerna. Men näringslivet behöll den avgörande makten och kunde alltså sätta sig på tvären. Det var precis vad de gjorde. De tog strid mot varje reform. De vägrade att investera. Produktionen sjönk. Eftersom socialistregeringen inte var beredd att förstatliga alla de avgörande storföretagen och ta kontroll över ekonomin kollapsade hela reformpaketet. Statens skulder ökade katastrofalt och redan 1982 gick regeringen in i löneförhandlingarna och införde lönestopp. 1983 satsade regeringen 100 miljarder på stimulanser till näringslivet för att få igång investeringarna. Resultatet: en nedgång i investeringarna med 8 procent! 1984 hade arbetslösheten stigit till 2,2 miljoner, 6 procent på ett år. 4,5 miljoner statsanställda strejkade den 8 mars samma år mot näringslivets sabotage och regeringens flathet. Vad det franska exemplet än en gång visade var att en reformistisk politik inte fungerade när kapitalet satte sig till motvärn. Vi anser att en socialistisk regering i en sådan situation ska resa frågan om omfattande förstatliganden för att försvara reformprogrammet. I de redan förstatligade företagen måste de anställda få det avgörande inflytandet över arbetets organisering. Man måste ta ställning för arbetarklassen i vid bemärkelse, som också är en överväldigande majoritet av befolkningen, mot den lilla grupp mäktiga företagsägare som saboterar för den folkvalda regeringen. Eventuellt kan man utlysa nyval på ett sådant program. Men Mitterands regering gick ner på knä för kapitalet och vänsterreformister i hela Europa tappade samtidigt självförtroendet. I det vakuum som uppstod ryckte nyliberalerna fram, också i arbetarrörelsen.

Liverpool - marxism i praktiken

Här kan säkert någon tycka att det är lätt för oss att sitta på åskådarbänk och kritisera. Vad gjorde vi då? I Sverige kunde vi inte göra så mycket. Men i Storbritannien hade marxisterna runt tidningen Militant ett viktigt inflytande inte bara i ungdomsförbundet utan även i delar av Labour och fackföreningsrörelsen. I Liverpool blev det inflytandet under en period avgörande. Jämsides med gruvarbetarstrejken 1984-85 var kampen i Liverpool den största utmaningen Thatcher mötte innan den omfattande anti-polltax kampanjen tvingade henne att avgå. Läs i appendixet längst bak om hur marxister vann val för Labour i Liverpool och bedrev en enastående kommunalpolitik med stöd av stadens befolkning fram till 1987.

Samtidigt hårdnade Labours ordförande Kinnocks grepp om partiledningen. Hans mål var att kasta ut Militantgruppen. De störde hans planer på samförstånd med näringslivet. LPYS fick också en strypsnara om halsen. Det första påbudet var att ungdomsförbundet bara fick organisera ungdomar under 22 år. Sen lades förbundets tidning ner, och hela den nationella strukturen med årliga konferenser upplöstes. Kinnock banade väg för Blair, som av de flesta svenska socialdemokrater ses som en ren liberal.

Kombinationen av framgångar för Militant och högervridningen i Labourpartiet fick emellertid majoriteten i Militants redaktion att dra helt fel slutsater. De trodde de kunde uträtta mer om de lämnade Labour. Så de satte upp ett eget parti först i Skottland, sen i resten av Storbritannien. Därmed förlorade de all betydelse i den brittiska arbetarrörelsen. (Se appendix om Liverpool)

Offensivs förvandling

I Sverige blev 80-talet tufft. Visserligen skars det ned i offentliga sektorn och genomdrevs försämringar, men konjunkturen vände inte neråt på allvar. I ett klimat som präglades av yuppisar, snabba klipp och självsäkra moderater var inte marxismen särskilt trendig.

Offensiv drog i igång olika kampanjer för t ex ungdomsjobb, och mot apartheidregimen i Sydafrika. Vi gick till fritidsgårdar och skolor, organiserade mötesturnéer med strejkande engelska gruvarbetare och genomförde rockkonserter. Visst deltog en hel del ungdomar under kortare perioder, men sen försvann de igen. Alla dessa aktiviteter genomfördes i stort sett helt på egen hand. Några band till övriga SSU eller partiet återknöts inte. Ju längre tiden gick desto mer "oberoende" blev verksamheten och desto mindre hade den med SSU att göra. Deklarationerna om försvaret av arbetarrörelsen, och vikten av att delta i den socialdemokratiska diskussionen började klinga allt mer ihåligt. Det fanns hela tiden enskilda personer som bedrev väldigt bra fackligt arbete och också var aktiva i partiet. Men huvudlinjen blev att dra in ungdomar i egna fristående kampanjer. Det var en farlig väg. När en liten grupp satsar på att ersätta en massrörelse genom egen, "bättre" aktivitet, då förlorar man snart verklighetsförankringen. Aktivism ersatte politiska diskussioner. Slagord ersatte en förståelse för utvecklingen. Allt som gjordes beskrevs som "framgångar". Men det fanns trots allt under 80-talet fortfarande en diskussion bland Offensivs sympatisörer. Alla drog inte åt samma håll. Ett visst samarbete utvecklades med andra kritiska socialdemokrater (Socialdemokratiska arbetsgruppen för en alternativ energipolitik, till exempel) inför ett par vänstersocialdemokratiska konferenser. Dalauppropsrörelsen gav också möjligheter att komma in i en diskussion inom arbetarrörelsen.

Men när de flesta marxisterna runt Militant i Storbritannien plötsligt vände sig från Labourpartiet väckte den nya "taktiken" direkt gehör bland flera på Offensivs redaktion. Marken var redan beredd. Avskärmningen från arbetarrörelsen, otålighet och brist på självkritik fick dem att söka genvägar. De vill spela en större roll än den som "den tillfälligt uteslutna delen av SSU-vänstern" och såg nu sin chans. Lojaliteten till socialdemokratin var inte längre en grundsten för dem. Det var helt häpnadsväckande hur snabbt vissa redaktörer började låta precis som de sekterister Offensiv kategoriskt fördömt på 70-talet.

Utan att gå in på detaljer kan man bara konstatera att i början av 90-talet hade Offensiv helt tappat orienteringen. När den djupa kris i ekonomin som drev upp arbetslösheten dramatiskt kom, hade många gamla aktivister tröttnat och lagt av. För oss som försvarade grundtanken, att det gäller att vinna arbetarklassens massorganisationer för socialismen om det någonsin ska bli någon demokratisk samhällsomvandling, blev det helt omöjligt att stanna kvar. Det öppnade sig en avgrund mellan "oss" och "dem" på alla plan. Därmed kapades alla förtöjningar Offensiv haft till socialdemokratin. Tidskriftsföreningen omvandlades först till Arbetareförbundet Offensiv och sen till Rättvisepartiet Socialisterna. Det som en gång var ett samarbete över nationsgränserna mellan marxister med likartade åsikter har i deras värld nu blivit en egen international. Det är faktiskt löjligt. Det är bara ännu ett tecken på behovet att blåsa upp sin egen betydelse. I verkligheten har deras parti i England , Socialist Party tror jag de kallar sig, idag ett mycket svagare stöd än vad Militant hade när de var Labourmedlemmar. I de valkretsar de ställt upp har de i allmänhet fått omkring en procent. (Positivt är i alla fall att de bytt namn på sin tidning. Det borde Rättvisepartiet också göra. Budskapet i den "Offensiv" som säljs idag är ju det rakt motsatta till det som fanns i ursprungstidningen. Min åsikt är att det är en felaktig varubeteckning).

Visserligen har Offensiv/RS vunnit ungdomar på grund av sin aktivism under 90-talet, men många har också lämnat i omgångar. Kvar är ett litet gäng som svängt 180 grader i synen på arbetarrörelsen, och en ny generation som får lära sig att SAP är ett borgerligt parti. Kvar finns ingenting av insikten om att arbetarklassens styrka ligger i dess enhet.

Synen på SAP, Sveriges helt dominerande arbetarparti, är en avgörande fråga. Steget att vända SAP ryggen får konsekvenser på en rad ställningstaganden. Hela verklighetsuppfattningen blir minst sagt skev om man tror att de enda arbetarpartier som finns i Sverige är de som i analyser av valresultat brukar buntas ihop som "Övriga partier". I olika kampanjer mot nedskärningar, rasism eller sexklubbar har Offensiv/RS i olika skepnader allierat sig med vilka som helst från anarkister och stalinister till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Men att uppmana människor att ta upp frågorna i socialdemokratin är dem helt främmande. Demonstrationer har urartat till stenkastning mot banktjänstemän och slagsmål med poliser. Slagord mot politiker har reducerats till "Fuck you!"

Jag måste erkänna att jag inte alls följt RS göranden och låtanden förrän jag började skriva den här artikeln. Nu har jag, pressad av kamrater som krävt en redogörelse för vad som skiljer Socialisten från Offensiv, tvingat mig igenom en del av deras material. Läser man Rättvisepartiet Offensivs valmanifest som spreds i Umeå (där RS har bäst förankring) 1998 hittar man ett och annat vettigt krav, som till exempel sänkt hyra, 200 nya lärartjänster till grundskolan och att vikarier i kommunen bör få fast anställning. Men vad man som läsare frågar sig är hur de två RS-ledamöterna i kommunen ska få igenom detta, om nu socialdemokraterna och vänsterpartisterna är helt hopplösa? I manifestet kan man också läsa hur socialdemokraterna blev ett borgerligt parti. Det skedde 1996 när Göran Persson valdes till ordförande. Då "fanns det helt enkelt inga gräsrötter kvar som kunde protestera mot den enorma välfärdsslakt han representerade" (Då).."drog vi följande slutsatser: - (s) har omvandlats till ett borgerligt parti. -ett uppror inom (s) är inte längre möjligt - gräsrötternas inflytande är borta. - Det hade blivit nödvändigt att bygga upp vårt nya parti". Inte ett ord om de miljoner fackföreningsmedlemmarnas lojalitet och de historiska band som finns mellan fackföreningsrörelsen och SAP. Har då RS självt någon förankring i fackföreningsrörelsen? Det vet jag ärligt talat inte. Men läser man Umeå-manifestets avsnitt "Umeå ska vara en nazistfri zon" nämns inte fackföreningarna med ett enda ord. Parollen är "Stoppa nazismen- gemensam kamp svenskar och invandrare." Vilka svenskar och vilka invandrare frågar man sig? Kamprad och drottning Silvia? I fackföreningarna finns både svenskar och invandrare redan därför att vi som arbetare har gemensamma intressen. I till exempel bussförarstrejken fanns en oerhörd enighet som överbryggde alla etniska klyftor. Det är arbetarklassen som har ett genuint intresse av att bekämpa nazism och rasism, just för att inte splittras och försvagas gentemot arbetsgivarnas attacker. Det är i också i fackföreningarna styrkan finns. Manifestet nämner inte heller att nazisterna i Tyskland på 30-talet först satte kommunister, socialdemokrater och fackföreningsaktivister i koncentrationsläger, innan de gav sig på de miljontals judarna. Om man inte förklarar det blir ju hela förintelsen obegriplig.

När fackföreningsrörelsen kallade till manifestationen den 23 oktober till minne av syndikalisten Björn Söderberg som sköts ihjäl av nazister måste RS ha blivit tagna på sängen. I Stockholm trängdes omkring 10 000 människor på Medborgarplatsen för att demonstrera sin avsky för dådet. I folkhavet gick RS-medlemmar med flygblad som klagade "Facktoppen har inte alls agerat". Man kunde också se några unga RS-medlemmar med en banderoll. Texten löd: "Nazister + polisen = sant Rättvisepartiet Socialisterna". Detta i ett läge när också poliser fallit offer för nazisternas kulor, och när polisförbundet samma dag stod som medarrangör till en likadan manifestation i Östersund. Parollen är för det första falsk. Alla poliser är inte nazister. För det andra avslöjar den en total oförståelse för att det är viktigt att vinna poliser för socialismen. Borgarklassen kommer att försöka använda polis och militär för att försvara sitt system i en situation när arbetarrörelsen är i rörelse för att avskaffa kapitalismen. Men det kommer att vara omöjligt om arbetarrörelsen vänder sig till "sina bröder i uniform" och vinner över dem till sin sida. De mäktigaste statsapparater splittras och smälter samman inför en revolutionär rörelse. Rättvisepartiets paroll säger i stället att poliser och socialister är fiender.

Precis som borgarna säger RS att fackföreningarna ska stå fria från SAP. Det är en linje som högern och karriärister i socialdemokratin säkert helt ansluter sig till. De vill absolut inte utsättas för någon press från arbetsplatserna.

I stället för att se att med den styrka som arbetarrörelsen faktiskt har skulle ett socialistiskt samhällsstyre kunna införas helt fredligt säger de att våld är nödvändigt. Det är för övrigt helt logiskt. Tror man att det enda arbetarparti man kan räkna med är Rättvisepartiet Socialisterna, som enligt sin engelska hemsida har 800 medlemmar, då kommer det att krävas mycket våld för att ta makten i ett land med 9 miljoner invånare!

Den ena vansinniga slutsatsen ger den andra.

Slutsats

Marxismen och arbetarrörelsen kan inte leva åtskilda. De hör ihop. Å ena sidan förlorar isolerade "marxistiska" smågrupper kontakten med både arbetarklassen och verkligheten. De uppnår ingenting utom att bränna ut människor. Å andra sidan står masspartierna handfallna om de saknar en marxistisk analys. De socialdemokratiska partierna byggdes med de marxistiska teorierna som grund. August Palm var under sin tid i Tyskland och Danmark medlem i den första Internationalen, som Karl Marx själv var med och bildade.

Målet är att avskaffa klass-samhället. Kampen måste föras av arbetarklassen internationellt. Om man försöker slita dessa idéer ur rörelsen förlorar den både kraft och riktning, den förlorar sin "själ". Motvikten till näringslivets och borgarklassens propaganda, som sprids med enorma resurser, försvinner praktiskt taget. Några alternativ till kapitalismen talar man inte längre om i de ledande kretsarna. Marxismens svaga ställning i socialdemokratin har under 80- och 90-talen märkts i marknadslösningar, nedskärningar och privatiseringar. Och den har märkts i att "folk inte känner igen partiet".

Samtidigt är arbetarrörelsen just en arbetarrörelse. Vidgade klassklyftor, ökad press på arbetsplatserna och ständiga försämringar i välfärden har skapat en misstro mot det ekonomiska system där "det är bara pengarna som styr". Ett stort missnöje finns också med de socialdemokratiska ledare som suttit i regeringar och kommuner och hållit i sparknivarna. Uppskattningsvis 300 000 tidigare (s)-väljare lade i förra valet sin röst på Vänsterpartiet. Det behövs idag formuleras hållbara alternativ inom arbetarrörelsen som kan ge människor framtidstron tillbaka.

Socialisten

Tidskriftsföreningen Socialisten bildades 1992. Vi hade då en borgerlig regering. Ett första provnummer av tidningen kom till första maj samma år. Målsättningen var och är att knyta ihop den historiska tråden från socialdemokratins barndom i Sverige och internationellt med arbetarrörelsens kamp i dag. Jag citerar ur provnumret:

"Vi som startar den här tidningen är kritiska socialdemokrater och fackliga aktivister. Precis som de flesta arbetare och tjänstemän har vi drabbats av borgarnas försök att avskriva det svenska välfärdssamhället. Våra far- och morföräldrar kämpade hårt för att ta oss bort från Fattigsverige. Vi kan inte stillatigande se på hur allt detta raseras."

"Vi tror att socialdemokratin klart måste ta ställning för ett verkligt systemskifte, en socialistisk politik. Vi tror därför att kampen mot borgarna måste kombineras med en öppen och fri diskussion om vilket alternativ det finns till marknadsekonomin. För enbart med ett sådant alternativ och genom att många arbetare blir aktiva i partiet kan det undvikas att även nästa (s)-regering kompromissar med kapitalet." "Vi erbjuder dessa idéer som bidrag till den diskussion som måste föras om socialdemokratins framtid...Vi vill gärna att aktivister som inte delar vår syn skriver till tidningen. Vi försöker utveckla och förtydliga våra idéer, som bygger på den marxistiska traditionen, genom en öppen dialog. Samtidigt ser vi det som absolut nödvändigt för hela arbetarrörelsen att enas i en enorm kraftansträngning för att slå tillbaka borgarna och för en ny (s)-regering."

Så var det. Socialisten sjösattes för vrida den ideologiska debatten i socialdemokratin åt vänster. Grundarna ville också resa frågorna om hur rörelsen skulle kunna samla sig för att slå tillbaka alla de attacker som de borgerliga regeringarna riktat mot löntagarna. En nyckel var att ta in det fackliga arbetet i partiet, och förändra partiet. Nu, 1999, ser vi hur faktiskt hela LO är inne på samma linje. En kampanj för att starta socialdemokratiska arbetsplatsföreningar har dragits igång för att LO-medlemmarnas verklighet ska sätta större prägel på partiets politik. Resultatet den 23 september var 40 nya klubbar. Det är ett alldeles utmärkt initiativ som också TCO-medlemmar borde följa.

Är då Socialisten bara en ny upplaga av Offensivs 70-talsversion? Nej, så enkelt är det inte. Verkligheten var en annan 1992 än 1973. På 70-talet kunde marxistiska idéer surfa på vänstervågen. I början av 90-talet präglades den allmänna debatten av de stalinistiska ländernas sammanbrott. Borgerliga teoretiker och ekonomer hävdade på allvar att marknadsekonomin nu en gång för alla visat sig överlägsen alla socialistiska försök att planera ekonomin. Även i socialdemokratin fick sådana tongångar gensvar i vissa skikt. Även om vi ansåg att de byråkratiska, stalinistiska regimerna varit ett stort hinder för socialismen i utvecklade länder, så var den första effekten av deras fall att imperialismen och kapitalismen stärktes. Vår syn, att det inte var den planerade ekonomin som varit problemet i öst utan bristen på demokrati, var inte den analys som kablades ut i massmedia. Nu är segerruset inom borgerligheten över. I de före detta öststaterna har fattigdomen och maffiaväldet fått katastrofala proportioner.

Också vi själva, som varit med på 70-talet, hade fått många nya och delvis omskakande erfarenheter. Vi kunde som radikala SSU:are inte föreställa oss att vi faktiskt skulle kunna bli utslängda ur förbundet allihop. Vi var ju verkligen lojala försvarare av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Att SSU-högern kunde gå så långt var den första chockerande insikten. Den andra var att till och med en marxistisk organisation kan urarta totalt. Utvecklingen av Offensiv och de interna strider det ledde till tvingade oss att börja om helt från början. Vi måste gå tillbaka till Marx och Engels. Vi måste studera arbetarrörelsens historia på nytt. Alla gamla sanningar måste granskas och diskuteras. Även frågan om patriarkala traditioner. En personlig insikt som jag gjorde och som gick på djupet var att man måste tänka själv.

Hur var det med partimedlemskapet då? Uteslutningarna ur partiet var inte lika omfattande som ur SSU. En del hade behållit sitt medlemskap genom hela 80-talet. Någon gick med i SAP först efter brytningen med Offensiv. Andra sökte återinträde och fick det. Snart började fackliga aktivister och socialdemokrater som aldrig haft med Offensiv att göra att skriva i och sälja tidningen.

Men i SSU började genast rykten spridas att vi inte hörde hemma i arbetarrörelsen. Vi fick höra att det inte var tillåtet för SSU:are att ha något med oss att göra. Något klart besked har vi däremot aldrig fått. Socialistens redaktion har ringt SSU:s förbundsexpedition och skrivit till SSU:s ordförande Mikael Damberg för att få till stånd en träff och reda ut begreppen. Än så länge har vi inte fått något svar. Vi är beredda att svara på alla frågor som han eller någon annan representant för förbundsstyrelsen har. Men har det tagits något slags oförenlighetsbeslut vill vi ha en utförlig motivering. I dag finns organiserad opposition i socialdemokratin i flera frågor. Socialdemokrater mot EU har medlemsavgifter, styrelse och möten. Många socialdemokrater deltog i Kommittén Stoppa bombningarna nu, i opposition mot regeringens stöd till Natos bombningar i Jugoslavien. Inför den förra partikongressen bildades Motionsverkstaden, där socialdemokrater från olika håll samarbetade för att få fram radikala motioner. Tidskriften Socialistiskt Forum har en kontaktombudsorganisation.

Varför skulle då inte SSU:are kunna skriva i och sälja en tidning som helt och fullt försvarar arbetarrörelsens organisationer, men som vill föra fram en marxistisk analys av olika frågor? Det är obegripligt! Ingen hindrar en SSU:are att skriva i en borgerlig tidning. Vi hoppas att den framväxande vänstern i SSU inser att ärliga socialister har allt att vinna på en fri och levande debatt. Och allt att förlora på förbud, censur, hets och skräckmålningar. Vår tidskriftsförening är inte på något sätt oförenlig med SSU. Den som vill är välkommen att besöka vår redaktion och delta i diskussionsträffar. Vad vi tycker i olika frågor kan vem som helst som har till tillgång till internet se på vår hemsida, www.socialisten.nu. Det gör oss antagligen till den minst hemliga åsiktsriktningen i socialdemokratin. Just nu satsar vi på att utveckla vår hemsida. Vi ska försöka göra den mer lättillgänglig och användbar. Där finns också länkar till socialistiska hemsidor i andra länder som vi hämtar information från. Det är fritt fram för vem som helst att göra detsamma. Även om vi ökat vår tidningsförsäljning i år så tror vi att vi når flera läsare genom internet. Och det är att sprida idéerna som är det viktigaste för oss. Därför att vi är övertygade om att dessa idéer och analyser behövs mer än någonsin i SSU, partiet och fackföreningsrörelsen. Den som följt vår tidning vet att vi vill lyfta fram lärdomar ur arbetarrörelsens historia och ur den kamp som förs i andra länder. Mycket av detta göms eller glöms i borgerlig massmedia och officiell historieskrivning. Vi vill också delta i den debatt som förs i arbetarrörelsen och samhället i stort.

Det liv som finns i rörelsen tycker vi är viktigt att spegla. Vi har intervjuat många socialdemokrater som på ett eller annat sätt stuckit fram hakan. Det senaste året kan man i våra spalter möta Bengt-Ola Ryttar (EU-kritiker), Karin Wegestål (Mot Natos bombningar), strejkande bussförare, kämpande vårdbiträden, fackligt aktiva norrbottningar i strid mot privatiseringar och radikala SSU:are. I nummer 46 kommer en intervju med Olle Sahlström på LO idédebatt. Slutsatserna i hans bok "Den röde patriarken" är något som bland annat SSU:s ledning borde reflektera över. Han menar att om inte arbetarrörelsen gör upp med sin "lydnadskultur" kommer rörelsen att gå under.

En ny utveckling vi sett under 90-talet är Vänsterpartiets "avstalinisering" och tillväxt. Vänsterpartiets nuvarande samarbete med den socialdemokratiska regeringen gör partiet anses mer rumsrent än tidigare, men avslöjar samtidigt att (v)-partiledningen i praktiken inte har mycket att komma med. Uppgången för vänsterpartiet i det senaste valet har mycket karaktär av proteströstning. Vi uppmanar alla som vill kämpa för en radikalare politik att gå med i SAP eller SSU, därför att det som händer där har mycket större betydelse. Men det finns naturligtvis vettiga vänsterpartister också. Vi tror att både socialdemokrater och vänsterpartister på basplanet kommer att behöva kämpa för ett socialistiskt program och för en klassenhet.

Verkligheten kommer att driva aktivister i både fackföreningar, SSU och det socialdemokratiska partiet att söka, och utveckla alternativ till de analyser arbetarrörelsens nuvarande ledning erbjuder. Marxismen är ett skarpt verktyg i den processen. Vi vill bidra till att göra idéerna tillgängliga, och sätta arbetarrörelsen i rörelse för ett socialistiskt samhälle.

Kerstin A

december 1999