Obekväma fakta om manligt överklassliv
Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers bok ”Karl XVI Gustav: Den motvillige monarken” berättar saker om Sveriges kung, och hans manliga överklasskompisar, som dessa inte vill att allmänheten ska känna till. Den berättar om regelbundna middagar på krogar som drivits av tungt kriminella, om anlitade strippor och mängder av våta fester där olika unga flickor (utan makt) konsumerats sexuellt. Även prostitution finns med i bilden.
Boken har kritiserats för att vara skvallrig, ha många anonyma källor och vara dåligt skriven, men ytterst få hävdar att den är lögnaktig. Det är bara kungens närmaste polare som säger att påståendena är ”helt befängda.” Den märkligaste kommentaren står faktiskt kungaförsvararen Herman Lindqvist för: ”Det är fullständigt vidrigt och äckligt att skriva om sådant här”, säger Herman Lindqvist. ”Det har funnits folk på kvällstidningarna som har känt till det mesta av det här i flera år, men man har inte skrivit om det för att allmänheten reagerar för negativt. De vill inte läsa, det finns en gräns för vad de orkar med.” Det Herman Lindqvist faktiskt säger här är att det som beskrivs i boken är sant, men att det vidriga är att man informerar folket.
Kungen själv har mumlat om att han inte läst boken, men att det den handlar om hände för länge sen. Och ”nu vänder vi blad”. Att det bara är gamla synder som skildras i boken stämmer dock inte. Resan till Bratislava, då kungen och hans jaktpolare besökte strippklubben Carat Club, ägde rum så sent som 2008.
Personligen är jag helt övertygad om att det som skrivs i boken är korrekt. Det uppenbara skälet är att ingen skulle våga ge ut en bok med detta innehåll utan att vara till 110 % säker på att man kan försvara sig vid en eventuell förtalsrättegång. Man ger sig inte på överklassens absoluta topp bara för att få ”15 minutes of fame”. Bevakningen av det svenska kungahuset från massmedias sida har hittills varit direkt underdånig, så man slår inte precis in öppna dörrar.
Därför är boken viktig. I stället för att prata i allmänna och svävande ordalag så lägger den fram fakta och verkliga vittnesmål. Överklassen, som inför sig själva och andra vill rättfärdiga sina privilegier med att de är lite finare, att de bär upp den kultur och de traditioner som håller samman samhället, står här avklädda. Deras omhuldade familjeliv framstår som rent hyckleri. Den ström av unga kvinnor (ofta under 20 år) som lockats med limosin till överdådiga middagar med dessa mäktiga män har förväntats betala med sex. Ibland har de förespeglats att de ska få hjälp att nå sina drömkarriärer, ibland har det talats om resor.
Boken sätter också strålkastarna på hur män med makt bildar nätverk och skapar lojaliteter. Den nämner ett otal sällskap som alla spelar samma roll: Herrklubben Nya Sällskapet, Krocketklubben, Punchklubben, Gubbtolvan, Sörmlands vänner, Noppes. Det är en patriarkal värld, där inga fruar verkar välkomna och övriga kvinnor är förbrukningsvaror. Kärnan, runt kungen, utgörs av Anders ”Aje” Philipson, Anders Lettman och Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt. Längre ut i kretsen finns annan adel. Lite udda i gänget är Christer Gustafsson. Till skillnad från de övriga har han arbetarbakgrund, och tycks inte ha blivit någon framgångsrik företagare. Men det är han som lockat med sig de unga tjejerna ”från förorten”. Den kriminellt belastade Mille Markovic har stått till tjänst med professionella strippor om de unga flickorna tvekat inför sin uppgift.
Vad säger de inblandade flickorna själva då? Det är svårt att veta, för är det något de fått klart för sig så är det att de ska hålla tyst om sina erfarenheter. Det ingår i dramaturgin att de inte tilldelas några repliker i det offentliga skådespelet. De flickor som uttalar sig i boken gör det anonymt, och deras berättelser liknar varandra. Många har först tyckt att festandet varit kul, de har känt sig utvalda, men sen har flera mått dåligt, och till och med varit rädda. Fotorullar har - ibland under hot - plockats av dem, antingen av Christer Gustafsson eller av Säpo. Någon hävdar att flera lägenheter genomsökts i jakt på gömda bilder. Inga bevis ska finnas som kan kasta en skugga på överhetens rykten. Mönstret känns igen.
I Socialisten skrev vi för fem år sen utförligt om prostitutionshärvan på 1970-talet. Boken ”Makten, männen, mörkläggningen” (Deanne Rauscher och Janne Matsson) hade då precis kommit ut och avslöjat hur män ur samhällets elit i 30 års tid lyckats tysta ner att de alla gått till samma bordellmamma, Doris Hopp. Toppolitiker från såväl (s) som borgerliga partier, näringlivets man i riksdagen Björn Tarras-Wahlberg, direktörer och kulturkändisar.
När det kom fram nekade alla män i sten. Fälldin sa till en reporter. ”Du har lyssnat på horskvaller”. Innebörden var att prostituerade kvinnors uttalanden inte räknas. En tid efter att boken utgivits gick två kvinnor, som i härvan varit minderåriga och utnyttjats av många kända män, ut offentligt och krävde upprättelse och skadestånd. Ännu har inga män erkänt, men deras trovärdighet är minst sagt naggad i kanten. Det man kan hoppas på är att ”Den motvillige monarken” fortsätter att underminera det tolkningsföreträde som den härskande klassen har i vårt samhälle. Och att monarkins popularitet fortsätter att rasa.