Oaxaca - upproret som utmanar staten och kapitalet

Genom fängslanden och våld försöker polisen i Mexiko få slut på motståndsviljan hos folket i Oaxaca. Detta är en uppdatering av artikeln "Oaxaca och Mexiko klart för drabbning vid Calderons maktövertagande".

Den lilla pittoreska turiststaden Oaxaca i södra Mexiko har under den senaste månaden förvandlats till en krigszon. Federal polis, delstatens polis och högerpartiet PRI:s paramilitärer använder brutalt våld för att släcka folkliga protester. Människor misshandlas, torteras, våldtas och mördas. De av de folkliga ledarna som inte gripits eller försvunnit gömmer sig. Enligt människorättsorganisationer har 522 personer fängslats, 200 häktats och över 100 människor försvunnit.

Den 5 december greps Flavio Sosa som är en framträdande person för kampen i Oaxaca. I direktsänd TV frågades han ut.
– Vilken organisation tillhör du?
– APPO, svarade Flavio.
– Och vad gör den organisationen?
– Kämpar för ett demokratiskt Oaxaca.

Man frågar sig vad det är hos Flavio och andra Oaxaca-bor som regeringen i Mexico är så fasansfullt rädd för.

En fattig delstat

Oaxaca har 526 000 invånare. Delstaten som staden ligger i heter också Oaxaca och har 3,6 miljoner invånare (uppgifterna kommer från wikipedia.org). 40 procent av invånarna i delstaten Oaxaca tillhör ursprungsbefolkningen. De största grupperna är zapoteker och mizteker, men sammanlagt finns där 16 olika folk. Zapotekernas kultur är känd för att kvinnan har en stark ställning, omvårdnaden om barn sätts högt och homo- och transsexualitet är förhållandevis accepterat.

Befolkningen i Oaxaca är utsatt för hårt förtryck. De styrande är korrupta,  samarbetar med maffian och går helt i storbolagens ledband. Befolkningen är mycket fattig trots att delstaten är rik på naturtillgångar (olja och mineraler). Mer än hälften av invånarna i delstaten lever på mindre än den nationella minimilönen på 45 pesos (28 kronor) om dagen.

Den styrande eliten följer exemplet från maquiladora-zonen i norra Mexiko. Där har man lyckats locka till sig utländska investeringar, men det som behövs i produktionen importeras och det som produceras exporteras - inget kommer lokalbefolkningen till godo. Den brutala exploateringen slår i stället sönder de lokala ekonomierna och samhällena. I maquiladora-zonen förekommer systematiska våldtäkter av och mord på kvinnor och barn.

Eftersom befolkningen är fattigare i Oaxaca än i norr, är arbetskraften billigare för investerarna och genom att privatisera jord som ägs kollektivt av byarna frigörs arbetskraft för att utnyttjas i industrier. De multinationella hotellkedjor och vattenparker som byggs på stränderna sysselsätter några få och vad de tjänar är inget mot vilka summor de drar in till ägarna. Den traditionella dansfestivalen La Guelaguetza har gjorts om till ett jippo för rika turister som Oaxacaborna inte har råd att delta i.

Folket tar makten

Den 14 juni attackerades strejkande lärare i Oaxaca brutalt av polis. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över för folket. Det blev en fullständig explosion av social kamp. Man slog tillbaka polisens attack i jättedemonstrationer och krävde borgmästarens, Ulises Ruiz Ortiz (även kallad URO), omedelbara avgång.

Men de gick längre än så, och här kommer vi in på Oaxacabornas oförlåtliga brott, de bildade ett eget organ för att utöva makt som åsidosatte hela den genomkorrupta statsapparaten. De insåg att det de kämpade för var allt för viktigt för att lämnas över till några myndigheter, byråkrater eller politiker. De kände makten i sin kollektiva kamp och ville inte ge bort den.

Den 19 juni bildades Asamblea Popular los Pueblos de Oaxaca - APPO. En folkförsamling genom vilken folket har kontroll över sin kamp och sina liv på ett direkt sätt. Besluten tas av stora församlingar av direktvalda representanter som kan behålla sina platser bara så länge de har kvar sitt stöd. Ryggraden för APPO har hela tiden varit lärarfackets avdelning i Oaxaca. Stadens centrum, guvernörens palats, delstatsregeringens kontor, rådhuset och polisstationen togs över av APPO. Många poliser förklarade sig lojala mot folkförsamlingen och en särskild lärarpolis inrättades. Kontrollen av kollektivtrafiken togs över av APPO. Genom egen media kunde vanliga människor komma till tals och folkförsamlingens beslut och diskussioner föras ut.

Den första augusti gick 2000 kvinnor till den lokala TV-kanalen, Canal 9:s, lokaler och bad om en timmes sändningstid (De dödas dag i Oaxaca, Laura Björk, Ny tid). När de nekades detta tog de över kanalen. Snart ringlade sig kön utanför TV-stationen lång. Alla som ville fick uppträda i programmet och många väntade i timmar på sin tur. Så här berättar en av de som var med, Estrella Lopez Ambrosio:

– Folk som aldrig förr hade uppträtt i media fick en chans att berätta i direktsändning om sina problem och missnöje med guvernören. Det var väldigt rörande, och vi lärde oss mycket både om medier och om människorna som deltog.

Kanalen fortsatte att sända i tre veckor tills stationens tekniska utrustning blev sönderskjuten i en nattlig attack från anhängare till Ulises Ruiz.

Stormningen

Den 29 oktober vaknade den lilla staden Oaxaca till liv, omringad av 4500 federala poliser. Klockan sju på morgonen började attackerna mot de 1000 barrikader folket byggt till sitt försvar. I första linjen kom bepansrade fordon med plogar längst fram och vattenkanoner på taket. Bakom dem kom kravallpolis med hjälmar, sköldar och batonger och efter dem federal polis beväpnad med skjutvapen.

Folket bildade mänskliga murar och lade sig framför pansarfordonen samtidigt som de federala poliserna överöstes av uppmaningar att lägga ner sina vapen och bege sig hem. Hundratusentals demonstrerade i de centrala delarna av staden och APPO:s center flyttades från stadens centrala torg till det närliggande kvarteret Santo Domingo. Genom sitt agerande undvek APPO det blodbad som den federala regeringen bäddade för. PFP intog det centrala torget men utan att besegra den rörelse de skickats för att krossa. 

PFP-styrkorna klippte av strömförsörjningen till universitetsradion (APPO:s kanal) men de som drev radion lyckades snabbt lösa problemet och få igång sändningarna igen. Många rivna barrikader återuppbyggdes fort.

Seger över polisen

Den 2 november omringades universitetsbyggnaderna varifrån universitetsradion sänds från av cirka 1000 poliser. De möttes av grupper av kvinnor och lärare som försökte övertala dem att låta folket Oaxaca vara. Några lärare talade om hur lika de vanliga poliserna var, de som de sattes in mot. Det är ofta i fattiga områden där många tillhör ursprungsbefolkningen, som i hopp om en bättre tillvaro, tar anställning i PFP-styrkorna. Agitatorerna lyfte fram detta och påpekade samtidigt att de som gav poliserna order hade vitare skin och en betydligt mer privilegierad ställning. Lärarna uppmanade poliserna att i ansluta sig till kampen, i stället för att förtrycka sina bröder och systrar.

När PFP-styrkorna avancerade möttes de av ett regn av stenar. De var främst ungdomar som försvarade sitt universitet med stenar, påkar, raketer och molotovcocktails. Poliserna avancerade med hjälp av sina bepansrade fordon. De sköt tårgas och en annan gas med stark chockverkan. I luften flög tre helikoptrar som bombarderade området med tårgas.

De kämpande Oaxacaungdomarna backades upp av sjukvårdspersonal och andra som hjälpte de som skadats eller som blivit förblindade av tårgas. Äldre kvinnor och män hjälpte också till att slå sönder stenar till ammunition som lastades i kundvagnar för att tas fram till fronten.

Striden pågick från tidig morgon till tre på eftermiddagen då PFP-styrkorna slog till reträtt. Vid denna tid var poliserna fullständigt omringade av Oaxacabor som skyndat till platsen till universitetets försvar. På universitetsradion uppmanade man folk att flytta sig för att erbjuda polisen en flyktväg.   

Jubel utbröt på gatorna, folk dansade och kramade varandra. APPO:s organisationskommitté sammankallade ett snabbt möte där stor segervisshet och kampvilja uttrycktes. Därpå började återuppbyggnaden av barrikaderna runt universitetet.

En miljon demonstrerar

Den 4 november lämnade en karavan av nästan hundra bilar, lastbilar och bussar Mexikocity med folk som ville delta i den Megamarsch som skulle genomföras i Oaxaca på söndagen. Den federala regeringen försökte försvåra detta stöd genom militära vägspärrar och genom att beordra bensinmackar att vägra ge deltagarna i karavanen bensin. Resan tog över tolv timmar vilket är dubbelt så lång tid som det brukar ta.

Trots polisens hotfulla närvaro, krypskyttar på taken och höga taggtrådsavspärrningar deltog uppemot en miljon personer i marschen. Från omgivande kvarter samlades människor för att applådera, ge de marscherande vatten och apelsiner och ansluta sig till tåget. 

Demonstrationer i större och mindre skala har hållits så gått som dagligen.

APPO-kongress

10-12 november höll APPO en stor och betydande kongress. 3000 representanter från fackföreningar, sociala organisationer, byar och städer från hela staden deltog. Nu fick APPO en tydligare struktur. Men på mötet kom också en splittring inom rörelsen till uttryck. Många känner att ledarna i rörelsen är för försiktiga. Redan innan invasionen av Oaxaca skedde hade det under trycket från staten skett en splittring i rörelsen. Då gick en del av ledarskapet för lärarfacket i Oaxaca, med på långtgående eftergifter och blåste av strejken, innan omröstningen om detta var klar. Vid ett fackligtråd deltog lärarna mangrant och avsatte dessa ledare.

Nu formeras en vänster inom APPO. I detta spelar gruppen som jobbar med universitetsradion en viktig roll. En avgörande svaghet hos den nuvarande APPO-ledningen är att man begränsar kampen till förändringar i det politiska systemet så som kravet på Ulises Ruiz avgång och på bildandet av en konstituerande församling. Dessa krav behöver länkas till krav för att lösa de omedelbara problemen för folket i Oaxaca - arbete, mat, land, fackliga rättigheter, utbildning, sjukvård.

Obrador vs Calderon

Den 16 september deltog över en miljon delegater från hela Mexiko i ett jättelikt möte på Zocalo i Mexiko city för att slå fast att vänsterkandidaten Lopez Obrador var den lagliga vinnaren i presidentvalet. Den 20 november fylldes torget åter av hundratusentals människor som var där för att svära in Lopez Obrador till president.

Trycket från vanliga människor på utvecklingen, nationellt och i Oaxaca, har gjort att händelserna allt mer hakat i varandra och börjat gå i takt. Kampen för Obrador har ifrågasatt legitimiteten för de statliga institutionerna nationellt. Det folkliga trycket har fått honom att göra uttalanden i stil med ”åt helvete med de korrupta statliga institutionerna”. En miljoners mötet den16 september var också en början på ett alternativ till de korrupta statliga institutionerna. Men hur går man vidare till ett verkligt alternativ i praktiken? Svaret på detta fanns i Oaxaca och i APPO. Här ser vi varför folket i Oaxaca uppfattas som så farliga. I Oaxaca slogs myten om den upphöjda, opartiska staten och dess belevade och moraliskt högtstående företrädare i spillror. Vanliga enkla män och kvinnor visade att de är betydligt bättre lämpade att styra. Inför överlämnandet av makten från president Fox till president Calderon gjorde regeringen därför allt för att slutgiltigt ta död på kampen i Oaxaca.

Kampen vägrar att dö

Den 25 november möttes den sjätte megamarschen i staden av brutalt våld. PRI:s paramilitärer sköt folk och satte eld på flera byggnader. Fjorton kvarter förvandlades under några timmar till regelrätta slagfält. APPO:s huvudläger utanför kyrkan Santo Domingo togs över av poliser som satte eld på tält och bord. Efter att i månader varit försvunnen vågade Ulises Ruiz under söndagen  den 26 november visa sig i Oaxaca följd av livvakter och med en polishelikopter surrande över huvudet. Trots stora protester svors Calderon in som president den första december. Men kampviljan hos folket lägger sig likväl inte. I Oaxaca visar människor ett enormt mod då de trots det brutala förtrycket fortsätter att kämpa. Den 1 december var tusentals åter ute och demonstrerade. APPO har tvingats under jorden men fortsätter att verka.

Den första december kunde kampen ha vunnits om Obrador och fackföreningsledningen utlyst generalstrejk. En sådan åtgärd skulle göra det omöjligt för Calderon att regera i landet såväl som i Oaxaca. Det folket lär sig är att man måste vara beredd att gå längre för att vinna segrar. Vad som behöver utvecklas är demokratiska strukturer så att vanliga människor så som i fallet med APPO har kontrollen över kampen, så att ledarna gör det folket vill eller blir utbytta. Utifrån kampen har Obradors parti PRD fått mer av demokratisk struktur och runt om i landet finns frön till folkförsamlingar  som APPO.

Calderon ska nu försöka genomföra sin politik i ett land i uppror. Trots att Fox hade betydligt större stöd då han kom till makten lyckades han inte med detta. På en kontinent där land efter land tagits över av vänsterregeringar har näringslivets och USA-imperialismens representanter med nöd och näppe lyckats hålla kvar greppet om regeringsmakten i Mexiko. Frågan är hur länge till.

Protestera mot våldet!

Ta upp stöduttalanden för folket i Oaxaca i din fackklubb, s-förening mm.
Kräv:
– Frigivande av alla politiska fångar.
– Ulises Ruiz avgång.
– PFP ut ur Oaxaca

Skriv till:

Felipe Calderon:
felipe.calderon.hinojosa@presidencia.gob.mx

Mexikos Ambassad:
suecia.embamex@telia.com

 

Egil Karlow

Källor:

Våldsamma kravaller sedan polisen attackerat demonstration, Johan Genberg, www.yelah.net

Kronologi över de senaste dagarnas repression i Oaxaca, Miguel Picuard, www.yelah.net

Oaxaca: De dödas dag, Anna Johansson, www.yelah.net

The Battle of Ciudad Universitaria, James Daria, www.narconews.com

Massive March in Oaxaca, John Gibler, www.narconews.com,

Mexico: revolution takes another step forward, Jorge Martin, www.marxist.com