Nytt huvudavtal - självstympning inger respekt?
Strejkrätten är åter hotad. Strejkrätten har alltid varit hotad, ifrågasatt och
hatad av arbetsgivarna enda sedan den första strejken såg dagens ljus. Strejken
är ju det enda maktmedel arbetarna har som kan utmana den makt kapitalägarna
har genom sitt ägande. Det som är lite bakvänt denna gång är att strejkrätt
hotas av LO-ledningen.
I grunden är strejkrätten fri i Sverige. Den rätten är till och med
grundlagsskyddad. Svenska arbetare har inte bara laglig rätt att strejka mot
sina arbetsgivare för bättre ekonomiska villkor, man har även rätt att strejka
politiskt för att utöva påtryckningar på samhällsutvecklingen.
Däremot kan strejkrätten begränsas genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Träffar man en överenskommelse om ett kollektivavtal förlorar parterna rätten till stridsåtgärder under den tid
avtalet avser. Sedan kan man på andra sätt begränsa strejkrätten genom att
träffa avtal om mer omfattande formkrav; förhandlingsordning, längre
varseltider, medling e t c. Man kan också komma överens om att avstå från vissa
former av strejker. Det nuvarande Huvudavtalet SAF-LO (Saltsjöbadsavtalet) är
ett exempel på sådant avtal. Industriavtalet (IF Metall, Union m fl) är ett
annat.
Huvudavtalet begränsar den fria strejkrätten i följande fall:
1. Stridsåtgärder får inte vidtas utan att man genom förhandling försökt lösa
tvisten.
2. Stridsåtgärder får inte vidtas i en tvist som är äldre än tre månader.
3. Stridsåtgärd får inte vidtas av part som försuttit sin möjlighet att
förhandla i tvisten.
4. Stridsåtgärd måste vara beslutad av vederbörande förbund.
5. Stridsåtgärd får ej vidtas i syfte att utöva politisk eller religiös
förföljelse mot någon.
6. Stridsåtgärd får ej vidtas i syfte att hindra någon att föra talan inför
domstol.
7. Stridsåtgärd får ej vidtas i vedergällningssyfte.
8. Stridsåtgärd får ej vidtas såvida man åsyftar att sig till orättmätig
vinning förmå någon att utbetala arbetslön.
9.Förbjudna stridsåtgärder för ej heller riktas mot tredje man.
10. Stridsåtgärder mot tredje man är förbjudna:
a) I tvist om ingående av kollektivavtal
b) I tvist om ingående eller tillämpning av enskilt arbetsavtal.
c) I konkurenstvist rörande arbetstillfällen
d) För att förmå part att inträda i en facklig organisation.
11. Från stridsåtgärden skall undantas skyddsarbete. Till skyddsarbete hänförs
dels sådant arbete, som vid ett konfliktutbrott erfordras för att driften skall
kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, dels sådant arbete som
erfordras för avvärjande av fara för människor eller för skada å
byggnader, fartyg, maskiner eller husdjur eller för skada å varulager.
12. Om någon anser att arbetskonflikten inverkar störande på samhällsviktiga
funktioner skall huvudorganisationerna pröva om undvikande, begränsande eller
hävande av avsedd arbetskonflikt.
Många av förbuden är ju väldigt oprecisa och allmänna. Men det finns en
arbetsgivarpoäng i detta också. Oprecisa regler måste ju givetvis prövas och
bedömas i förhandlingar, arbetsmarknadsnämnder, skiljenämnder och till sist i
domstol. En del av dessa regler får man se som sätt för arbetsgivarna att
förlänga varseltiden från meddelande om stridåtgärd tills dess den träder i
kraft.
Vad tycker då arbetsgivarna fattas i den här listan på begränsningar av
strejkrätten. I Industriavtalet finns två regleringar man från arbetsgivarhåll
är intresserade av:
1) Om facket utlöser en stridsåtgärd faller rätten till retroaktiv lön. Det
innebär att om ett kollektivavtal upphör t ex 31/3 och förhandlingarna drar ut
på tiden därefter kommer de nya löneökningarna inte gälla fr o m 1/4, utan de
kommer gälla först efter det att stridsåtgärden ledde till ett nytt
avtal. Medlemmarna ska alltså förlora konkret löneutrymme om man vill ta till
strid.
2) Facket får efter en viss tidpunkt inte själv föra förhandlingarna, utan dessa ska ledas av en "opartisk ordförande" som har rätt att lägga förslag, skjuta på varslade stridsåtgärder upp till 14 dagar. Han kan t o m skjuta upp igångsatta stridsåtgärder på obestämd tid om en Industrikommitté godkänner det.
Man kan ringa in tre punkter som arbetsgivarna vill komma åt då det gäller den fria strejkrätten:
1) Längre varseltider, alternativt rätt för medlingsinstitutet/opartisk ordförande/någon att skjuta upp stridsåtgärder under förevändning att en ytterligare fas i förhandlingarna/medlingen/tvångsmedlingen ska genomföras. 2) Proportionaliteten på stridsåtgärderna. Den frågan är mycket i ropet efter Lavall-domen. 3) Förbud mot sympatiåtgärder. Fackliga organisationer som är bundna av kollektivavtal ska inte kunna genomföra några stridsåtgärder alls.
I utbyte mot detta vill LO-ledningen ha garantier för att regeringen inte
lagstiftar på området. Man vill också ha en utbyggd omställningsförsäkring för
de som blir uppsagda p g a arbetsbrist. I dag finns det en
omställningsförsäkring i de flesta kollektivavtal. Den innebär att du som
uppsagd arbetare får facklig hjälp att ta dig till närmaste Manpower-kontor. Så
att den behöver förbättras råder ingen tvekan om. Frågan är om det råder
"proportionalitet" mellan vad LO-ledningen ger och vad man får.
Den allmänna opinionen, d v s de tre borgerliga ledarsidorna på DN, SvD och
Expressen, öser beröm duon Lundby-Wedin/Olausson för deras vilja att sälja ut
strejkrätten. De måste verkligen känna att denna typ av självstympning inger
respekt och tacksamhet från både Svenskt Näringsliv och den borgerliga
regeringen. Tacksamheten torde dock främst ligga i att man slipper göra det
smutsiga jobbet själv.
Problemet är att ledningen för fackföreningsrörelsen saknar allt vad
självförtroende heter, samtidigt som man är paniskt rädd för att mobilisera
styrkan hos de 1,7 miljoner LO-medlemmar som fortfarande är med i facket.
LO-ledningen har misslyckats med att försvara A-kassan och man har misslyckats
med att försvara sjukförsäkringen. Inflationstakten är stigande och troligtvis
har man misslyckats med att säkra reallönerna i senaste avtalsrörelsen.
LO-ledningen är övertygad om att den borgerliga regeringen är oövervinnlig.
LO-ledningens strategi är att backa, ligga lågt, kompromissa och invänta valet
2010. Det är en strategi för fortsatt tillbakagång för facket.
Sanningen är den att vi har den svagaste borgerliga regeringen någonsin under
efterkrigstiden. På 70-talet vann de två val i rad. Det största borgerliga partiet,
Moderaterna tappade ingenting i opinionen under den borgerliga regeringen
1991-94. Idag tappar alla borgerliga partier och splittringstendenserna blir
starkare. Den nuvarande borgerliga regeringen är inte oövervinnerlig.
Vi kräver:
* Avbryt förhandlingarna om ett nytt Huvudavtal med Svenskt Näringsliv
* Förbred för strid om den borgerliga regeringen tänker lagstifta om
strejkrätten.
* Försvara strejkrätten med strejk - politisk storstrejk om regeringen tänker
lagstifta
* Vänta inte på 2010 - väljarnas mandat är förbrukat - nyval snarast