Nu fordras en landsomfattande protestdag

Med röda fanor och till tonerna från Internationalen tågade 5000-6000 arbetare genom Stockholm den 26 november. Demonstrationen var den hittills största i den våg av protester som svept över landet under hösten. I Malmö, Helsingborg, Västervik, Jönköping, Örebro, Göteborg, Borlänge, Skellefteå, m.fl. orter har olika protestaktioner genomförts. I Stockholm inleddes hösten med att LO-kongressen tog det historiska steget att gå ut i en demonstration mot en socialdemokratisk regering. Detta följdes sedan av den första landsomfattande protesten i Stockholm den 17 oktober som samlade 3000-4000 deltagare. Vid samtliga dessa tillfällen har LO-sektioner, TCO-distrikt, eller enskilda fackliga avdelningar stått som arrangörer. Bitterheten och vreden har heller inte varit att ta miste på och såväl Persson som Vinberg har fått finna sig i att bli utbuade.

I borgerliga tidningar, radio och TV har man försökt tona ner betydelsen av dessa protester. Varför blev ni inte fler om nu missnöjet är så stort? Det blev frågan från vissa skadeglada redaktörer efter den senaste demonstrationen i Stockholm. Enligt LO-tidningen den 22 november ska också folk på regeringskansliet ha sagt att demonstrationen kommer att bli betydelselös. Om så vore fallet varför sköt då regeringen upp den senaste försämringen i A-kassan? I stället var det så att protesterna skapade en spricka i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, vilket tvingade regeringen till reträtt för en tid. På samma sätt har regeringen backat tidigare i år under trycket från fotfolket. Det var därför man tvingades återställa A-kassan till 80% och dra tillbaka förslaget om rätt att undanta två personer från turordningsreglerna i LAS.

Rädsla för massrörelse

Regeringen är i själva verket rädd för att proteststormen ska explodera i en landsomfattande massrörelse. Därför tar man ett steg tillbaka på de frågor som kan bli "gnistan som tänder krutdurken", samtidigt som den hårda åtstramningspolitiken överlag fortsätter som tidigare Därför lönar sig varje kamp, men det är endast en större mobilisering i kombination med en massopposition i partiet som kan få regeringen att ändra färdriktning.

Det mest omedelbara hindret för kampen är att LO:s och TCO:s ledningar inte vågar använda den makt de har i sin hand. Generalerna är rädda för sina trupper! Därför var LO-ledningens stöd till demonstrationerna den 17 okt. och 26 nov. halvhjärtat. Therese Rajaniemi och Transport fick istället lita till den spontana kraften ute i landet. En annan sak som begränsade deltagandet var att demonstrationen låg på dagtid under en vardag. Att deltagandet ändå ökade med flera tusen måste ses som en framgång. Å andra sidan står det helt klart att fem eller tio gånger fler hade kommit om LO lagt sin fulla kraft på demonstrationen!

Aktionsdag som 1992

Nästa steg i kampen är därför att sätta maximalt tryck på ledningen i LO, TCO och fackförbunden. Kravet måste vara att man ska utlysa en landsomfattande aktionsdag efter mönster från den 6 oktober 1992, då 200 000 demonstrerade mot dåvarande borgerliga regeringen. På samma gång måste de lokala protestaktionerna fortsätta. Under denna rörelses gång kan stämningarna växa för en politisk generalstrejk. Men läget är ännu inte sådant. Så länge den fackliga ledningen inte kan förmås att utlysa en gemensam aktionsdag så kan man ännu mindre få den att utlysa en strejk. Arbetarnas erfarenhet av kamp är å andra sidan inte tillräckligt stort för att man ska kunna organisera en strejk underifrån, särskilt inte mot en socialdemokratisk regering. Därför kommer gruvarbetarnas uppmaning om att stänga landet en timme den 12 december inte följas av några större skaror. De arbetare som ändå vill markera sitt missnöje genom en strejk är självfallet värda allt stöd, och demonstrationer måste ordnas på så många platser som möjligt.

Återerövra partiet med en socialistisk politik!

Den höst som gått markerar ett nytt skede för kampen och utvecklingen inom arbetarrörelsen. Under våren 1995 utbröt spontana protester bl.a. i första majtågen, särskilt mot nedskärningarna av socialförsäkringarna. Detta tvingade partiledningen att utlysa en extra partikongress som ägde rum i mars-96. Under hösten samma år undergrävdes förtroendet för partiledningen ytterligare genom Sahlin-affären och katastrofen för partiet i valet till EU-parlamentet. Kraven växte på en förändring av politiken och en vänsteropposition började att formeras i partiet.

Inför hotet om ett totalt nederlag på kongressen så gjorde partiledningen eftergifter. Man lovade halvera arbetslösheten till år 2000 och höja A-kassan till 80% till årsskiftet. På kongressen drevs vänsterns krav på 6 timmars arbetsdag och utbyggnad av offentliga sektorn igenom. samtidigt sköts frågan om EMU, pensionerna och skatterna upp. Detta skapade förhoppningar om en förändring av politiken.

Förhoppningarna grusades

Dessa grusades dock snabbt. Istället inledde regeringen nya angrepp inte bara mot A-kassan utan också mot arbetsrätten, som man dyrt och heligt lovat att försvara under valrörelsen. På samma gång började alltfler inse att löftena om att halvera arbetslösheten och satsa på kärnverksamheterna i den offentliga sektorn kommer att svikas.

Arbetare började dra slutsatsen att man inte kan tala regeringen och partiledningen till rätta.. Istället måste man använda sin fackliga styrka för att förändra regeringens politik och det socialdemokratiska partiet. Höstens demonstrationer har därför inte endast varit en facklig kamp mot en orättvis politik. Det har också varit en politisk kamp för att förändra det socialdemokratiska partiet. Därför har till och med LO-ledningen tvingats resa parollen: Arbetarna måste återerövra SAP!, en paroll som vi i Socialisten drivit länge, bl.a. på tidningens förstasida.

Begynnande vänster opposition

De första stegen i denna kamp har redan tagits genom den vänsteropposition som växt fram i partiet kring socialdemokratiska EU kritiker, motionsverkstaden, Kent Pettersson och kvinnoförbundets ordförande Inger Segerström m.fl. Denna vänster har gett arbetarna i partiet råg i ryggen i sin strid mot partiledningen. På en del orter har också fler arbetare blivit aktiva i partiet för att stödja vänstern. Vissa grupper av arbetare har samtidigt passiviserats eller lämnat partiet, men de huvudsakliga trenden är att klassen tar strid för att förändra sitt parti.

Höstens fackliga kamp kommer därför att ge partivänstern råg i ryggen. Redan diskuteras frågan om att gå fram med alternativa s-listor i nästa val med övervägande LO-folk, t.ex. i Gävle/Dala LO-distrikt. Detta kan vara ett riktigt steg, men först gäller det att ta strid på arbetarkommunerna för att förändra de officiella listorna. Men det nyttjar inte mycket att byta ut folk i ledningen, om man inte samtidigt ändrar politik. Orsaken till arbetslösheten och regeringens åtstramningspolitik är krisen för det kapitalistiska systemet. För att lösa denna kris måste kapitalismen avskaffas. Därför måste kampen för att återerövra partiet kombineras med en strid för att återupprätta de socialistiska idéerna.

MO 28/11-96

Från Socialisten nr 20, december 1996