Nu behövs socialism
"Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att den helt vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse..." Urpartiprogrammet från 1920.
Nu behövs socialismen
Det är tungt att leva i Sverige med högeralliansen i regeringen och Sverigedemokraterna i riksdagen.
Hur kunde det bli så? Med all den vrede som finns hos människor, mot nedskärningar, privatiseringar, osäkra anställningar, försämrad a-kassa och inte minst den fullständigt omänskliga sjukförsäkringen. Vi borde ha sopat mattan med borgarna!
Istället verkar det vara så illa, att människor inte ser skillnad på höger och vänster. Man minns, att Socialdemokraterna avreglerade, marknadsanpassade och försämrade sjukför- säkringen medan både Moderaterna och Sverigedemokraterna lånar vänsterretorik, kallar sig för arbetarparti och säger sig vilja bekämpa orättvisor.
Socialdemokraterna har tappat sin särställning, nu är de ett parti bland andra, basunerar media ut.
Och det ligger något i det.
Jag menar att det har varit två saker som gett Socialdemokraterna en unik position, dels att man är ett arbetareparti när majoriteten i landet är arbetare, dels att man i grunden helt har velat förändra samhället, införa socialism.
Det finns de som menar, att det inte finns så många arbetare längre. Det är sant, att andelen industriarbetare minskar - även om de faktiskt är flera hundra tusen - men det kommer hela tiden nya arbetargrupper. De som arbetar på call centers, helpdeskar och på många andra håll inom tjänstesektorn, är precis lika bundna vid sin arbetsstation som vid ett löpande band. Affärsbiträden, serveringspersonal, städare, bussförare och vårdbiträden som pressas till det yttersta för dålig lön. Det finns andra grupper som tidigare räknats till mellanskikten, som lärare och sjuksköterskor som kanske är mer välavlönade men som nu fått ett allt mer styrt arbete med precisa produktionskrav. Är de dessutom anställda i en global skolkoncern eller ett vårdföretag, så arbetar de ihop aktieägarnas profit som på vilken fabrik som helst.
I sin bok "Arbetarklassens återkomst" visar Göran Greider att arbetarklassen i vid bemärkelse utgör 55 till 60 procent av befolkningen. En politik som gynnar alla dessa människor skulle lätt få en stabil riksdagsmajoritet.
Men Socialdemokraterna för inte självklart en arbetarepolitik. Visst fick riksdagsgruppen kritik redan för hundra år sedan, för att man inte tillräckligt konsekvent förverkligade partiprogrammet i parlamentet, men fullständigt vilse gick partiledningen först på 80-talet, under kanslihus- högerns glansdagar.
Tyvärr har den inte rehabiliterat sig sedan dess.
Visst har man, efter trycket från väljarna, gått en aning till vänster men man sitter fortfarande fast i marknadslibera- lismen, anpassning till arbetsgivarnas oblyga krav på en flexibel arbetskraft och näringslivets våta drömmar om att få göra pengar på vård och skola. Man har inte gjort upp med alla de nedskärningar, avregleringar och privatiseringar som man har medverkat till.
Vänstern i partiet har misslyckats med att vända skutan, trots att inledningen av det här årtusendet gav dem alla möjligheter med protesterna mot USA:s krig i Irak, nej-sidans seger i EMU-omröstningen och stämningarna kring Kommunals konflikt 2003.
Istället för att tillsammans med den nya arbetarklassen formulera en politik som tillfredsställer människors behov, så vänder ledningen ut och in på sig för att vinna en oidentifierbar medelklass. I mina öron låter det som om de bara pratar om sina egna kompisar och grannar, om tidningarnas ekonomi- reportrar.
Den tidiga arbetarrörelsen såg socialismen som en dagsaktuell fråga, det enda sättet att lösa orättvisor och missförhållanden. Med tiden och de sociala reformerna, flyttade ledningen frågan om socialism till en dimhöljd framtid. Men målet fanns där.
På 70-talet tyckte inte jag att Olof Palme var så radikal. Hör man honom idag, så gapar man av förvåning över det tydliga budskapet om socialism.
Då, på 70-talet, var jag ung SSUare och gick på LO:s folkhögskola på Runö. En dag kom jag i diskussion med skolans rektor, Herbert Almqvist. Jag tyckte att han var en hopplös gråsosse och till slut sa jag ilsket att det verkade som att han inte ens kunde stava till socialism. Då blev han sårad. Han sa "Lena, att bygga socialism är som att åka tåg från Stockholm till Rom och vi har bara kommit till - Södertälje. "
Alla ville till Rom på den tiden. Vi vara bara inte överens om hur fort det skulle gå. Kanske hade vi olika uppfattning om exakt hur det skulle se ut när vi kom dit. Ägde staten alla banker eller bara de största? Skulle man förstatliga läke- medelsindustrin? Vad betydde konkret att produktionsmedlen skulle vara i hela folkets ägo?
Vi var ändå helt överens om att det var ett rättvist och solidariskt samhälle, utan förtryck och där kvinnor och män var jämställda. Vi hade ekonomisk kontroll över samhället, äntligen var samhället fullständigt demokratiskt. Pengarna kunde inte längre styra. Inga giriga kapitalister skulle få bestämma framtiden för hela orter genom att lägga ner fabriker. Arbetslösheten skulle avskaffas, vi skulle tillvarata alla människors resurser. Bygger man upp samhället efter människors behov, så finns det meningsfulla arbeten för alla. Förbättrad produktivitet kan förkorta arbetstiden och ge mer utrymme för familjen och självförverkligande, istället för att försvinna ner i privata fickor. Den som har oturen att bli sjuk eller handikappad skulle få allt tänkbart stöd. Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov. Vi skulle ha makten på jobbet och i självstyrande grupper skapa en bra arbets- miljö. Vi skulle sätta stopp för rovdrift och miljöförstöring. Alla barn skulle få växa upp med samma möjligheter. Visst skulle det ta tid att göra upp med det sociala arvet, en del barn skulle fortfarande växa upp i mer otrygga miljöer eller inte få samma stimulans och uppmuntran, men vårt gemensamma skyddsnät skulle fånga upp dem och i möjligaste mån kompensera.
För mig är fortfarande drömmen om socialism levande. Den ser ungefär likadan ut, kanske lite mer självstyrande grupper och lite mindre påbud uppifrån. Min erfarenhet säger mig, att människor vet sitt eget bästa och om vi får verkliga möjlig- heter att bestämma, så fattar vi kloka beslut och är solidariska med varandra.
Det är fortfarande det målet jag kämpar för och tror på.
I många mörka stunder, som nu, när orättvisorna hångrinar och maktlösheten håller mig i ett strypgrepp, är det tanken på socialism som får mig att orka fortsätta kämpa. Det finns ett alternativ, ett annat samhälle är möjligt.
Om det ger mig kraft, så måste jag tro att det kan ge andra människor samma perspektiv. Alla lagerarbetare, vård- biträden, dagisfröknar, skolsköterskor, lärare och affärs- biträden som kämpar på, trots underbemanning, otrygg anställning, dålig lön och underordnad ställning. Alla sjukskrivna, arbetslösa, deltidsarbetande, lågavlönade som inte får ekonomin att gå ihop, alla som inte blev inbjudna till den lånefinansierade köpfesten.
Jag tror att kampen för ett socialistiskt samhälle skulle kunna fånga och entusiasmera dessa människor. Den skulle ena och organisera vänstern inom arbetarrörelsen, lägga grunden för att städa ut de liberala strömningarna.
Vi tror att en annan värld är möjlig.