No Logo

En ny trend har på senare tid uppmärksammats i bokbranschen. Böcker som kritiserar olika sidor av kapitalismen har blivit best-sellers. No logo är en av dem.

Hur känns det att gå omkring med Nike-skor eller en Adidas-tröja? Är det något som vi känner oss hemma i? Faktum är att när jag läste Naomi Kleins No Logo började jag se mig omkring och fundera på vilka är det som bär dessa märkeskläder. Men det är alla, utan undantag!

Boken är en verklig väckarklocka. Den visar hur just märket, loggan, varumärket under de senaste trettio åren blivit viktigare än själva varan. Även om vi jämförde olika märken också förr när vi köpte skor var ändå skorna det viktiga.

Kostnaden bråkdel av priset

Den största delen av det pris vi betalade var också för produktionen. Idag köper vi ett märke och den största delen av vad vi betalar går till att täcka kostnader för att propagera varumärket och göra reklam för det. Kostnaden för själva skon är nere på några procent av priset.

Samtidigt som denna utveckling skett (det vill säga varorna har blivit underordnade det företag eller märke de representerar) har en parallell utveckling skett där uppblåsta varumärken köpt produkter att saluföra under sitt eget namn. Naomi nämner till exempel Tommy Hilfiger. Han har ingen egen produktion, men sätter sitt namn Tommy på både kläder och parfym.

Björn Borg och Salming

Detsamma gäller både Björn Borg och Börje Salming i Sverige. Resultaten blir i båda fallen att de pengar som satsas i reklam riktas in på att blåsa upp varumärket. Hur varorna ser kommer ändå att variera. Ena dagen produceras de i Europa och nästa i Kina. Varumärket säger inte längre var en vara produceras eller ens hur den ser ut, förutom en Logo.

Men det finns också en viktig skillnad mellan Nike, Adidas och Tommy (eller Salming och Borg). Nike och Adidas hade båda produktion i USA som de la ner för att flytta utomlands. De avskedade tiotusentals anställda för att ställa om produktionen. Idag sker produktionen i fabriker som inte ägs av Nike. De har kontrakt med fabriker i Kina för produktionen. De som arbetar i fabrikerna tjänar knappt någonting alls och är nästan undantagslöst unga flickor.

Inga minimilöner

Fabrikerna ligger i speciella Export Production Zones, där undantag från krav på minimilöner genomdrivits och sociala skyddsnät saknas. Blir du sjuk blir det ingen lön. Företagen betalar dessutom ingen skatt. Då kan man uttrycka sig som Niklas Ekdahl i DN (2001-04-08); "Den givna invändningen är att dåliga jobb är bättre än inga jobb", eller tänka till och undra varför vi ska stödja ett system som utnyttjar människorna på detta sätt?

De som arbetar i fabrikerna har inte valt det själva. Från att ha levt i familjer som fattiga bönder lever de nu hopträngda i stora sovsalar. Den mark som tidigare använts av bönder till sin försörjning är idag bland annat omvandlad till golfbanor för rika turister. Och inkomsterna från dessa turister går naturligtvis inte heller till de forna bönderna. De finns lägligt där som arbetskraft till de gigantiska fabriker som placerades där skatter och löner gjorts låga.

Sammansvärjning

Det går lätt att skönja en sammansvärjning bakom denna utveckling och det är precis vad det är. När sportskorna flyttade produktionen från USA var det i första hand till Taiwan. Där fick de löfte om ett par skattefria år. När sedan skatter skulle införas flyttade man till Kina. Lägg dock märke till att de som äger fabrikerna i Kina är samma personer som ägde dem i Taiwan.

Det intressanta är att själva reklamboomen och märkesorienteringen kom när statens utgifter måste pressas ner på grund av begränsade skatteinkomster. Vad som hände var att Pepsi sponsrade skolor som gick med på att enbart ha Pepsi-automater på skolområdet. Företagsskatten som andel av statsinkomsterna i USA var 1952 32,1% men 1998 endast 11,5%. Sponsringen ökar och skatteuttaget minskar. Besluten flyttas från politiker till företagsledningar.

Nikes blodspengar

Skolorna i Portland hade tvingats till nedskärningar på 15 miljoner dollar och frågan som man var tvungen att ta ställning till var om man skulle acceptera en donation från Nike på 500 000 dollar. Nike säger sig donera pengar så att ungdomarna i USA kan få bättre utbildning, samtidigt som pengarna kommer från utnyttjade barn som arbetat för 6 (sex) cent i timmen! Barn som fråntagits möjligheten till utbildning. I Ottawa ville Nike bygga idrottslokaler åt en lokal skola, men skulle man acceptera dessa blodspengar?

Idag gör sig Ericsson av med sin mobiltelefontillverkning. I samband med att det offentliggjordes ökade aktierna i värde. Nu fortsätter Ericsson att säga upp både avtal med konsulter och anställda. Utan kapacitet att producera ska värdet på företaget öka, precis som för Nike. Märket är värt mer än varorna som produceras. Nå, mobiltelefoner med märket Ericsson kommer att tillverkas även i framtiden men nu av bland andra Elcoteq i Tallinn, Estland. Elcoteq har sedan en tid redan producerat telefoner eller delar till telefoner åt Nokia, Motorola, Philips och Ericsson.

Precis som fabrikskomplexen i Kinas EPZ tillverkas liknande produkter åt olika märken till låga kostnader. Så fort produkterna lämnar fabrikerna är de märkesvaror med höga priser.

Storföretagen bara skal

Men naturligtvis stannar inte uppsplittringen av verksamheten här. Den fortsätter genom hela verksamheten. Även om vi inte är där ännu är tendensen tydlig. Inga anställda blir kvar i företaget. Kontorspersonal hyrs in av bemanningsföretag.

I slutändan består företaget av en företagsledning som hyr in reklamkonsulter, ekonomipersonal, sekreterare och administrativ personal som köper produkter/varor på kontrakt från lågprisproducenter som kan finnas var som helst i världen. Det ger låga fasta kostnader och varje projekt planeras fristående för att ge hög profit.

Motreaktionen

Men det finns motreaktioner, bland annat produceras webbsidor till kamp mot storföretagens exploatering (ex www.nologo.org) och de har fått känna på konsumenternas ökande medvetande. Det lönar sig inte att bara bära plakat mot Nike. Konsumentbojkotter mot lokala återförsäljare som för varor som vi vet är produkten av utsugningen av människor som sitter fast i EPZ i olika länder, kan tillfälligtvis ge framgångar mot storföretagen.

Men det är först när den internationella arbetarrörelsen på allvar tar upp kampen mot dåliga arbetsförhållanden i dessa länder som verkliga segrar kan uppnås.

Kraven måste naturligtvis vara att de multinationella jättarna ska acceptera internationella fackliga rättigheter.

Kunskap om vad som sker runtom i världen är en nödvändig början. Och Naomi Kleins bok är en utmärkt start. En av de stora fördelarna med Naomis bok är den rika notförteckningen. Även om det kryllar av anekdoter i boken finns det också en hel del statistik underbyggd med ordentliga källförteckningar.

Rikard E