Nederlaget i Venezuela – en väckarklocka
Andra december hölls en folkomröstning om ny konstitution i Venezuela. Förändringarna som innebar en radikalisering av texten föreslogs av Chavez och parlamentet. Men med en mycket knapp marginal röstades förändringarna av konstitutionen ner - 50,70 procent mot 49,29 procent.
Orsaken till detta är inte i första hand att stödet för oppositionen i Venezuela har ökat. Jämfört med presidentvalet fick oppositionen/nej-sidan bara 100 000 fler röster. Den stora skillnaden ligger i att Chavez förlorade 2,8 miljoner röster. Röster som inte har gått till oppositionen utan till soffan.
Detta tyder på en trötthet hos det venezolanska folket. Ett folk som 2002 störtade militärkuppen och återinrättade demokratin och som övervann storlockouten och fick igång företagen på egen hand. Varje steg som revolutionen tagit har varit starkt motarbetat och har krävt stora kraftansträngningar från vanliga människor. Medan oppositionen äger stora ekonomiska resurser, media, mark, företag och har sina kontaktnät internationellt och nationellt måste folk i gemen kämpa för att få ihop slantarna. Elitens ogillande av vänsterpolitiken har tagit sig uttryck i avskedanden och nedläggning av företag, mord på bondeledare på landsbygden, sabotage av matdistributionen och en smutsig och lögnaktig mediakampanj. Denna kampanj nådde i upptakten inför folkomröstningen nya höjder. Det påstods bland annat att staten vid ett "ja" skulle ta barnen från föräldrarna och att religionsfriheten skulle försvinna.
Till sist har en trötthet börjat sätta in hos den venezolanska allmänheten. Detta är oerhört farligt. Revolutionen har i varje steg burits fram av vanliga människors deltagande och engagemang.
Högern i Venezuela inser att trots svackan för revolutionen är det nu inte läge för någon ny kupp. Därför bjuder de Chavez handen och uppmanar till samarbete. Det handlar om att pressa honom att sakta ner reformtakten. Detta skulle riskera att ytterligare demoralisera och passivisera venezolanerna vilket i sin tur öppnar upp för en framgångsrik kupp.
Men samtidigt som läget efter folkomröstningen är extremt farligt innebär det en väckarklocka. Det skakar om oss. Efter att resultatet i folkomröstningen offentliggjordes hade RNV som är en statlig radiokanal en öppen telefonsluss dit folk kunde ringa in. De flesta av de som ringde in anklagade byråkrater i den egna rörelsen för resultatet. Många nämnde attityden hos "chavist"-guvernörer och borgmästare som inte bara vägrade organisera någon kampanj utan också aktivt saboterade den.
Darrall Cozens ger sin bild av problemen i kampanjen på Hands off Venezuelas internationella blogg:
"När vi startade denna blogg tydde tecknen på att det skulle bli ett jämnt val. Oppositionen vann terräng bland arbetare och färgade, som de aldrig gjort tidigare. Några fackföreningsledare på ultravänsterkanten som Chirinos uppmanade till en nej-röst och det skapade förvirring bland vissa arbetare. Ja-sidans kampanj innehöll musik, sånger, röda flaggor och man delade ut glättigt material som om detta var allt kampanjen handlade om."
...
"Sen kom euforin i och med ja-kampanjens demonstration och vi drogs med av uppvisningen av gatornas makt. Jag trodde att "ja" skulle vinna med en större marginal men realiteten var att på valdagen så mobiliserade oppositionen sina krafter medan Chavez stöd föll med 3 miljoner jämfört med presidentvalet för ett år sedan. Jag skulle ha tagit fäst större vikt vid orden från en av ledarna för 23:e Enero Barrion, han kallas Carlos, när han sa att människor kommer att delta i presidentvalet men inte när det gäller konstitutionella reformfrågor."
Allt står inte rätt till i den Bolivariska rörelsen. Resultatet i folkomröstningen är en varningssignal. I december fick Chavez stöd i presidentvalet av 63 procent. I upptakten till folkomröstningen mobiliserade ja-sidan mångdubbelt så många som nej-sidan. Majoriteten är fortsatt för Chavez och för revolutionen. Men denna kraft måste komma till sin rätt och revolutionen måste gå framåt för att de som stödjer den inte ska tröttas ut.
Rollen för de kämpande miljonerna i Venezula får inte begränsas till att vara stödtrupper i val och i demonstrationer. När byråkraterna i rörelsen lyckas skapa en sådan rollfördelning är revolutionen i fara. I stället är det dessa miljoner av arbetare, fattigbönder och unga som ska spela huvudrollen, de som ska utforma politiken, ta striden på arbetsplatser och i bostadsområden. Det är de som ska bygga strukturerna för en ny underifrån-demokrati som omfattar hela samhället.
5,7 miljoner människor har anmält sig som medlemmar i PSUV (Förenade Socialistpartiet). Genom att nu höja takten i byggandet av partiet och fackföreningarna kan kraften hos de venezolanska arbetarna och ungdomarna komma till sin rätt.
Resultatet i folkomröstningen måste inte bara bli en väckarklocka för människor i Venezuela utan också för människor i hela världen. Att som i Venezuela, utmana mäktiga ekonomiska internationella krafter, är ingen enkel sak. Kampen kommer inte att rulla på obehindrat. Revolutionen behöver alla vänsterkrafters stöd. Tiden är inne för att systematiskt bygga en solidaritetsrörelse med revolutionen i Venezuela.