Följande två utdrag ur boken Draksådd beskriver nazismens, rasismens och Förintelsens ideologiska bakgrund. Merparten av idéerna hade spelat en betydelsefull roll i borgarklassens tankevärld redan långt innan Hitler grep makten i Tyskland. Impulserna kom direkt ur imperialismens behov av att erövra och kontrollera världen. Mot marxismens internationalism ställde de nationalism och rasism.
Nazismens ideologiska rötter
Beståndsdelarna i den nazistiska ideologin var allmängods i de utvecklade kapitalistiska länderna. Grundvalen var nationalism. I imperialistiska stater betyder nationalism att den egna nationens värden och intressen går före andra nationers. Nationalismen förutsätter förstås att det finns gemensamma värden och intressen som bara ryms inom en nations gränser. Vad de består i är inte helt klart. Vanligtvis associeras de med flaggor, heroiska historieskildringar (som är ganska likartade från land till land), språket (trots att det finns många nationer med flera språk, och också språk som delas av flera nationer) och "nationalkaraktären" (som sällan har sin motsvarighet hos enskilda individer).
Nationalismen är ett relativt modernt fenomen som växte fram vid slutet av 1800-talet. När arbetarklassen växte, började organisera sig och utmana makten behövde den borgerliga staten en ideologi som kunde dämpa de sociala spänningarna. Något som kunde ge sken av att alla klasser hade ett gemensamt intresse. Religionen hade spelat den rollen i förkapitalistiska samhällen, nu fick nationalismen ta dess plats. I Hitlers Mein Kampf ställer han medvetet sin indelning av mänskligheten i raser mot marxismens världsbild.
Att nazisterna kombinerade nationalism med en "vetenskaplig" rasism var inget de var ensamma om. Det brutala imperialistiska förtrycket av folken i framförallt Asien och Afrika krävde ett slags rättfärdigande, och lösningen blev att hävda att de som förtrycktes var mindervärdiga. Detta kombinerades med ett modernt "vetenskapligt" genetiskt tänkande, vilket skapade en helt ny form av rasism.
I det antika Rom ansågs förstås romarna vara helt överlägsna slavarna, som i allmänhet kom från de kringliggande erövrade områdena. Men en slav kunde bli romare om han frigavs av sin herre, och en romare kunde bli en slav. I filmen Gladiator faller Russel Crowe från att har varit en av de mest framgångsrika romerska generalerna till att bli slav. Under medeltiden var judarna mycket diskriminerade, men vanligtvis upphörde förföljelsen om de konverterade. Judarna tvingades i många fall att göra just det. Enligt den moderna rasismen finns det inget sätt att förändra sin situation om man tillhör en "lägre stående" ras. Man har helt enkelt fel gener och slutsatsen måste bli att den "överlägsna" rasen måste renas från främmande element.
Det var engelsmannen Francis Galton som på 1890-talet myntade begreppet eugenik (rashygien) och det var i Indiana 1907 som den första lagen för tvångssterilisering stiftades. 17 andra amerikanska stater följde Indianas exempel och 1926 sanktionerades detta av Högsta Domstolen. Justitierådet Oliver Wendell Holmes skrev i domskälet: "Det är bättre för hela världen att, istället för att vänta på att avrätta degenererad avkomma för brott, eller låta dem svälta ihjäl på grund av sin enfaldighet, samhället stoppar dem som uppenbarligen är odugliga från att reproducera sin sort."Det är därför inte så konstigt att en studie genomförd av Dr. Andre Sofair och Dr. Lauris Kaldjian, på Yale universitet i USA år 2000 drar slutsatsen att "En jämförelse av historien om rashygieniska steriliseringskampanjer i USA och Nazityskland avslöjar viktiga likheter i motiv, intention och strategi."
Även i Sverige hade dessa tankegångar slagit rot inom borgarklassen. Högern i den svenska socialdemokratin var inte immun mot "tidsandan" och 1935 trädde den första steriliseringslagen i kraft, trots opposition från vänstern i arbetarrörelsen. Mellan 1935 och 1976 tvångssteriliserades 63 000 människor i Sverige, många av dem romer och resande folk. Bara Nazityskland steriliserade fler.
Den nazistiska rasismen riktade sig främst mot judarna. Inte heller det var något unikt. Hitler var en ivrig beundrare av den amerikanske bilfabrikanten Henry Ford, och uppskattningen var ömsesidig fram till USA:s inträde i andra världskriget. Redan 1920 hade Ford låtit publicera en artikelserie i en av sina tidningar med rubriken "Den internationelle juden: Världens största problem". Hitler var också överens med Ford om att 75 procent av alla kommunister var judar. Båda ansåg att det fanns en internationell bolsjevikisk-sionistisk konspiration.
Även Churchill deltog i spekulerandet om ett samband mellan judar och bolsjeviker. I en artikel i Illustrated Sunday Herald (8 februari, 1920) skrev han: "Den roll som dessa internationella och för det mesta ateistiska judar spelade i skapandet av bolsjevismen och det faktiska genomförandet av den ryska revolutionen … är definitivt stor. Med det anmärkningsvärda undantaget Lenin var majoriteten av de ledande figurerna judar. Dessutom, den huvudsakliga inspirationen och drivkraften kommer från judiska ledare… Samma iögonfallande ondska förvärvades av judar i Ungern och Tyskland, speciellt i Bayern."
Samtidigt som Churchill skrev detta genomförde den vite generalen Denikin en omfattande pogrom mot judar i de icke bolsjevik-kontrollerade delarna av södra Ryssland. Denikin, finansierad och beväpnad av imperialistmakterna och med bland annat brittiska och amerikanska trupper på sin sida, formligen badade i judiskt blod.
Anti-semitismen var utbredd, inte minst i Storbritannien. De brittiska nazisterna, organiserade i British Union of Fascists (BUF), hade som mest 40 000 medlemmar på 30-talet. De hade förgreningar långt upp i samhället. Den mest framstående nazistsympatisören var kung Edward VIII, som Hitler tänkt använda som marionettkung i Storbritannien om Tyskland vunnit kriget.
Hitler tog alltså upp idéer som redan var utbredda och kombinerade dem med "socialistisk" retorik för att vinna sympati hos de fattigare folkgrupperna. Den "ariska rasen" förklarades vara högre stående och judarna utsågs till syndabockar. De fick skulden för allt elände som drabbat det tyska folket. Allt flätades ihop med ett slags new age-mystik och bildade den nazistiska ideologin.
Förintelsens förelöpare
Den franska diplomaten Joseph Arthur Graf von Gobineau anses vara den förste som rättfärdigat förintelse av judarna. I sin Essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet (1857-58) hävdade han att den "ariska" rasen var civilisationens skapare och att den inte skulle låta sig fläckas ned av bland andra judarna. Filosofen Friedrich Nietzsche påstås också ligga bakom nazisternas anti-semitism. Men Gobineaus essä var inte skriven och Nietzsche var inte mer än sex år när den store brittiska liberale filosofen Herbert Spencer skrev i sin berömda bok Social Statistics (1850) att imperialismen har tjänat civilisationen genom att röja undan de lägre raserna från jorden. "De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar (exterminates) sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg… Mänsklig varelse eller djur (brute) _ hindret måste bort." Hans liberalism och betoning på individens frihet gällde bara vissa delar av mänskligheten.
Sven Lindquist visar i sin bok Utrota varenda jävel (1992) med all tydlighet att utrotningstanken var utbredd i Storbritannien under 1800-talet. Spencer var på inget sätt ensam om sin åsikt. Lindquist visar också att idéerna bara reflekterade praktiken i kolonierna.
Utrotning av tasmanierna
Tasmanierna var de första att drabbas av en total utrotning. Tasmanien är en ö av samma storlek som Irland. 1803 anlände de första kolonisatörerna dit och redan året därpå skedde den första massakern. I likhet med vad som hände indianerna i Nordamerika var det inte massakrerna som ledde till deras undergång. De var bara upptakten till att frånta tasmanierna deras land, döda alla känguruer och importera tusentals får som förstås ägdes av kolonisatörerna. Fråntagna sina möjligheter att försörja sig föll många snabbt offer för sjukdomar. Så är det förstås även i Afrika idag. Miljoner dör av lättbotade sjukdomar som malaria och kolera för att de är undernärda, inte har tillgång till rent vatten och saknar pengar till medicin.
1829 beslöt den brittiska regeringens representanter att samla ihop de kvarvarande tasmanierna i ett slags ghetto (eller reservat om man så vill) på den ofruktsamma västkusten. 5000 soldater gick skallgång med 45 meters luckor över hela ön för att kontrollera att ingen tasmanier hade gömt sig. Det återstod då 300 av de omkring 2000 som hade välkomnat de första vita när de steg iland. Många av dessa blev alkoholiserade och kvinnorna födde allt färre barn. En normal reaktion i kristider även i dagens Sverige. 1876 dog Truganina, den sista tasmanska kvinnan. När Darwin besökte ön 1859 hade redan männen dött ut. Detta var bara 56 år efter att de första vita kom dit.
Hela den tidigare koloniserade världen befolkas av människospillror. Stora delar av ursprungsbefolkningarna har utrotats i civilisationens och den högre stående rasens namn. När Hitler gav sig på judarna var det ett upptrampat spår han gick på. Det imperialistmakterna hade genomfört under en längre period i kolonierna försökte han genomföra på några år i Europa. Krig ökar alltid tempot i alla processer.
När Hitler hade ockuperat Östeuropa kom miljontals judar under hans kontroll. I juli 1940 diskuterades att påskynda utdrivningen av judar från Europa genom att skicka dem till ön Madagaskar.1 Tankegångarna var inte olika den nuvarande brittiske premiärministern Tony Blairs planer på att få EU att skicka alla som sökte politisk asyl till speciella "zoner" i Albanien, Moldavien eller kanske Marocko. De konservativas inrikespolitiske talesman Oliver Letkin föreslog till och med att man skulle skicka asylsökande till en ö "långt, långt borta". Blairs planer stupade när den grekiska regeringens talesman Panos Beglitis förklarade att "Europa måste förbli ett demokratiskt område som ger politisk asyl och inte har koncentrationsläger." Hitlers Madagaskarplan släpptes mot slutet av 1940. Under hösten 1941 stängde Hitler gränserna för all utvandring.
Efter ockupationen av Östeuropa började nazisterna tillsammans med sina lokala anhängare att hetsa fram pogromer. Tusentals judar dog. Men inte förrän i januari 1942 under den ökända Wanseekonferensen beslutades om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan i Europa" - Förintelsen. Redan i oktober 1939 hade nazisterna börjat gasa "arbetsoförmögna", handikappade och utvecklingsstörda till döds med koloxid i skåpvagnar i Polen. Strax därpå påbörjades den så kallade Aktion T4, som riktades mot samma grupper i Tyskland. Minst 120 000 människor blev offer för nazisternas så kallade "barmhärtighetsdödande". Dessa metoder vidareutvecklades och utmynnade i utrotningsläger.
Koncentrationsläger fanns det gott om i Tyskland, och dödstalen var förstås höga i dem. Villkoren var långt ifrån mänskliga. Men samtliga "dödsläger", läger vars enda syfte var att systematiskt gasa ihjäl människor, låg i Polen. De etablerades efter att nazistledarna uppmärksammat att SS-trupperna på östfronten fick psykiska problem när de tvingades att systematiskt skjuta hundratusentals helt försvarslösa människor. Utrotningsläger var ett sätt att avpersonifiera mördandet och effektivisera det.
Nazisterna kunde använda sig av ett utvecklat lands järnvägsnät och industriella metoder i sitt folkmord. I Belzec kunde 15 000 dödas per dag, i Sobibor 20 000, i Treblinka och Majdanek 25 000. I Auschwitz kunde man i en jättehall gasa ihjäl 2000 människor på tre minuter.
Av sex miljoner judar som dog var hälften polacker och en fjärdedel från de tyskockuperade områdena av Sovjetunionen. 85 procent av alla polska judar mördades, liksom 89,5 procent av de lettiska och 90 procent av de litauiska judarna.
Lebensraum i öst
Förintelsen var en del av nazisternas "drang nach osten" (tryck österut) för att skapa "lebensraum" (livsrum). Denna reaktionära dröm föddes vid förra sekelskiftet. Frankrike och framförallt Storbritannien hade erövrat Afrika och Asien. För Tyskland återstod bara de underutvecklade staterna i Östeuropa att erövra. I Mein Kampf skriver Hitler att Tyskland och England skulle dela världen mellan sig. Överhuvudtaget uppskattade Hitler England och inte minst den brittiska överklassen. Efter kriget beskrev general Günther Blumentritt, den tyske general som var ansvarig för trupperna i Frankrike, hur Hitler reagerade när han fick höra nyheten om Frankrikes nederlag i juni 1940: "Hitler var på mycket gott humör, han erkände att kampanjens utveckling hade varit 'ett erkänt mirakel', och uttryckte sin åsikt att kriget skulle vara - över om sex veckor. Efter detta ville han få en rimlig fredöverenskommelse med Frankrike, och sedan skulle vägen vara öppen för en överenskommelse med Storbritannien. Därefter överraskade han oss fullständigt genom att tala om sin uppskattning av det brittiska imperiet, om nödvändigheten av dess existens, och om den civilisation som Storbritannien hade fört ut i världen. Han anmärkte, med en axelryckning, att imperiet hade skapats med medel som ofta var hårda, men 'när det ska hyvlas, flyger spånen'. Han jämförde det brittiska imperiet med den katolska kyrkan - sägande att båda var nödvändiga element av stabilitet i världen. Han sa att det enda han ville var att Storbritannien skulle erkänna Tysklands ställning på kontinenten."
Hitlers strävan efter "lebensraum" riktades framförallt mot Sovjetunionen. I Mein Kampf skrev han att han var särskilt intresserad av det bördiga Ukraina och ville utveckla ett samhälle där som liknade det brittiska i Indien: "Det som Indien var för England kommer områdena i Ryssland att vara för oss… De tyska kolonisatörerna borde leva på vackra, rymliga farmer. De tyska tjänstemännen kommer att vara inhysta i fantastiska byggnader, guvernörerna i palats… Tyskarna - detta är avgörande - måste konstituera sig själva som ett slutet sällskap, som ett fort. Den minsta av våra stalldrängar kommer att vara överlägsen en inföding."Denna typ av samhälle levde kvar i det av brittiska imperialister formade Sydafrika ända till mitten av 1990-talet.
Utifrån nazisternas antisemitiska ideologi var det logiskt att det framförallt var judarna som skulle bereda plats åt de tyska kolonisatörerna. Judarna var enligt nazismen så lågt stående att de klassificerades som en icke-ras, det vill säga de hörde inte hemma någonstans i mänskligheten. Men alla folk i öst ansågs som underlägsna. Tre miljoner icke-judiska polacker hamnade också i utrotningslägren. Auschwitz byggdes i maj 1940 för att gasa ryska krigsfångar. Först under våren 1942 började man gasa judar där. 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar dog av svält, köld, sjukdomar, arkebusering och gasning. Detta var 57 procent av alla sovjetiska krigsfångar. Endast 3,5 procent av amerikanska och brittiska krigsfångar dog i fångenskap.
Från Socialisten nr 68, mars 2004