Nationalisering och arbetarkontroll vad är det?

Om vi tittar tillbaka några år så kom frågan om nationalisering och arbetarkontroll mest upp i teoretiska diskussioner, eller diskussioner om historiska erfarenheter. Den revolutionära processen i Latinamerika har ändrat på det. På grund av den finansiella krisen så har nationaliseringar även genomförts av borgerliga regeringar det senaste halvåret..

Det är en skillnad på de nationaliseringar som genomförs i Venezuela och Bolivia, som är ett resultat av påtryckningarna underifrån, och statens ingripande i USA där det handlat om att täcka underskottet och förhindra en kollaps för det ekonomiska systemet. I USA kommer företagen att lämnas över i privata händer igen när de är tillräckligt lönsamma. Men åtgärden innebär ändå att borgarklassen, som i åratal drivit kampanjer för privatiseringar, nu indirekt erkänner att staten är en säkrare ägare än privata företag.

Även om vi välkomnar nationaliseringar så ska vi inte idealisera dem. De innebär inte per automatik att situationen för arbetare förbättras eller ens att vinsterna kommer arbetarna till del. I exempelvis Venezuela hade oljeindustrin varit statligt ägd i många år innan Chavez blev vald till president, men det medförde inga till förbättringar för arbetarna och de fattiga. Det var först under Chavez tid som regeringen såg till att ta kontroll över det statliga oljebolaget PDVSA och använda dess vinster till reformer. Det krävs en politisk vilja att använda statens resurser till folkets bästa, annars kan de pengarna gå förlorade i höga löner för chefer, ineffektivitet eller andra regeringsprojekt.

Vi föredrar att konfiskera företag, eftersom de pengar som annars går till ersättning till de gamla ägarna kan användas på bättre sätt. Men nationaliseringar sker i konkreta situationer där det finns många olika faktorer att ta hänsyn till. Marx förklarade att om det var möjligt för att säkra en fredlig övergång till socialism så skulle man vara för att köpa ut kapitalisterna (även om det var ett mindre troligt scenario). I Venezuela har Chavez regering använt stora summor pengar för att köpa upp företag som varit privata. Det har setts som segrar för revolutionen som har höjt moralen i den bolivarianska rörelsen.  Vi välkomnar detta men säger att det är nödvändigt att gå vidare och ta över alla stora företag och banker för att påbörja byggandet av en planerad ekonomi.

Vill marxister nationalisera alla företag? Nej. I Kina nationaliserades under Mao nästan alla företag. Det är varken önskvärt eller ekonomiskt effektivt. De stora företagen dominerar ekonomin och det är tillräckligt att äga dem för att styra ekonomin.

Förstatligande är dock inte hela svaret,  vi vill också att arbetarklassen ska styra. Arbetsplatser är ett konstant slagfält mellan arbetare och chefer. Den verkliga situationen är att  arbetarna gör allt arbete och vet bäst hur det ska skötas. Men om arbetare verkligen kände det så skulle det vara svårt att styra så därför måste de hela tiden få uppfattningen att de bara genomför chefernas order.  För att öka på maktlösheten krävs en hierarki mellan arbetare, mellanchefer och den högsta ledningen.

När det uppstår  en rörelse för att förändra samhället och när arbetarklassen inser sin styrka och sin roll i samhället kräver arbetare kontroll och fullständig information om vad som händer i företaget. Det är en väldigt viktig utveckling eftersom det ger värdefull erfarenhet till de arbetare som är inblandade och förbereder dem för en större roll i ett socialistiskt samhälle.

Marxister ska använda kravet om arbetarkontroll som ett övergångskrav vilket vi gör idag i Venezuela. Våra kamrater i Venezuela har haft en viktig roll genom att på Inveval (ett litet företag som gör ventiler till oljeindustrin) kunnat utveckla ett system av arbetarkontroll som är en modell för andra företag där arbetare vill styra.

Arbetarkontroll om den är revolutionär är kopplat till en rörelse och en ökad medvetenhet hos arbetarklassen. Det är inget som kan tolereras i normala fall under en längre tid. Om revolutionen skulle besegras i Venezuela så skulle arbetarkontroll vara det första som kontrarevolutionen tog bort. Under en spontan rörelse skapas en situation av dubbelmakt i företagen, en situation som måste leda till att arbetarkontrollen blir permanent i och med att revolutionen leder till seger eller till att den gamla ordningen återförs.

Ett sätt för kapitalister att hantera en situation där arbetarklassen kräver inflytande är att avleda det och erbjuda representation för arbetare. Istället för arbetarnas kollektiva kontroll så låter man några representanter delta i företagets beslutsprocess. Här kan kapitalisterna använda sig av byråkratin i arbetarrörelsen som inte har något intresse av arbetarkontroll. Det är något vi kan se i Venezuela där byråkratin hela tiden saboterar utvecklingen av arbetarkontroll.

Ett system av representation för arbetarklassen har många fördelar för företag eftersom det leder till att det formas ett övre skikt av arbetare som identifierar sig med företaget, det splittrar arbetarkollektivet och de kan användas för att framföra instruktioner från ledningen. Representanter kan också användas för att ledningen ska få idéer och erfarenhet från arbetarna. Ett tidigt exempel var när industrialisten Mond i Storbritannien på 20-talet utvecklade en modell för arbetarinflytande.

I kölvattnet av den politiska radiklaliseringen på 1960- och 70-talen utvecklades i många europeiska länder modeller för representation för arbetarna. I en del länder utvecklades fabrikskommittèr som var tänkta som ett sätt att försvaga fackföreningarnas ställning.

I Sverige infördes Medbestämmandelagen (MBL) 1976 vilket ger fackföreningarna viss möjlighet att påverka beslut i företag innan de fattas. Det var på ett sätt en seger eftersom det var ett uttryck för fackföreningarnas styrka. På många företag innebär det att det finns fackliga representanter i styrelsen. Det skulle kunna användas till arbetarnas fördel för att ge dem större insyn i företagens hemligheter. Men som många känner till så innebär det att en fackföreningsbyråkrat sitter på möten utan sprida någon information till dem som de borde företräda. I många fall säger de ja till vad cheferna säger. Det finns många exempel på hur olika fackliga företrädare själva blir rika eller börjar jobba för näringslivet själva som tack för sin trogna tjänst.

En annan version av arbetarkontroll är att arbetarna driver företag som kooperativ. Problemet är att det leder till utvecklandet av en kapitalistisk mentalitet. Ett exempel är pappersfabriken Venepal som var det första företaget i Venezuela som nationaliserades under arbetarkontroll, men där sen arbetarna blev delägare i företaget. De började anställa arbetare som arbetade för sämre villkor än de själva.

I en revolutionär situation där det finns arbetarkontroll och där arbetarklassen tar makten så behöver ekonomin bli planerad. Då kan det uppstå motsättningar mellan arbetarkontrollen som växt fram underifrån och planekonomins behov som utvecklas ovanifrån från arbetarstaten. I exempelvis Sovjetunionen 1918 hände det att arbetare bestämde på sina företag att ta ledigt en dag för att de hade så mycket att göra hemma.

I ett socialistiskt samhälle vill vi att de olika företagen ska fungera i harmoni med varandra,  inte att olika företag ska ta beslut helt på egen hand. Den modell som bolsjevikerna utvecklade under de första åren innebar att i nationaliserade företag skulle ledningen bestå av en tredjedel företrädare för den lokala fackföreningen, för att representera arbetarna i företaget, en tredjedel från den nationella fackföreningen för att representera arbetarklassen nationellt och en tredjedel från arbetarstaten för att representera den nationella ekonomiska planen. Den modellen skulle vara en garant för att olika konflikter som kunde uppstå skulle kunna lösas, och den fick också en stabiliserande effekt på ekonomin. Det är den modellen vi argumenterar för idag.

I Venezuela har arbetarkontroll varit en viktig fråga under revolutionen och det fortsätter vara en nyckel för att gå vidare mot ett socialistiskt samhälle. På grund av finanskrisen hotas arbetarklassens arbete och välstånd över hela världen. Vårt svar när företag ska läggas ner är att de ska nationaliseras under arbetarkontroll. Nyligen så skedde en fabriksockupation i Chicago där arbetare ockuperade Republic Window and Doors för att de inte fick sin fulla lön. Ledaren för rörelsen hade tagit inspiration för Inveval. Sverige skakas liksom andra länder av krisen vi är inne i en period av kamp och ifrågasättande av det nuvarande systemet. Vår uppgift är att delta i kampen och föra fram våra idéer. Arbetarklassen är de som producerar allt värde i samhället därför borde de också styra samhället.

Martin Lööf