När naturen var kvinnlig: skogsrået och andra rån
När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en
kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir
grubblande, inåtvända eller rentav galna.
För ett tag sedan
började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi
reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga
kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.
Om vi bortser
från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt
från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och
svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade
mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons
pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra
med vad vi vet från folkminnesanteckningar.
Skogsrået var inte
huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen
härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var
(vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och
bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde
förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt
över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka
dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen
var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.
Skogsrået
dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som
under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor
offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe.
Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den
jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka,
medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det
finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna
får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap
mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de
jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver
för att äta.
Många berättelser om skogsrån beskriver dem som
hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker
berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat
skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika
att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men,
tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt
sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till
sig och börja prata med henne!
Den katolska kyrkan var i
allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog
makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle
bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att
uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara
ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung
i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de
beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.
Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den
härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner
om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa
sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar
osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en
motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på
kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en
tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag
stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för
de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av
fattiga människor som bodde intill skogar.
Därför talar det
mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än
kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”.
Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på
landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i
Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland,
dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.
Man kan i
uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som
delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många
är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan
gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om
man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts
förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som
man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan
klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det
handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)
Men hur är det med
de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten
minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller
sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för
övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin
rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt,
det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt
umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.
Vad den kristna
kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och
sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under
sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på
kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om
en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).
På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle
vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta
på ett skogsrå.
/Publicerad i Socialisten mars 2005. Internetversionen är ändrad på några punkter./