När indiankvinnorna tvingades in i mansväldet
När Columbus landsteg i Amerika inleddes en konfrontation mellan två
kulturer. Den amerikanska ursprungsbefolkningen, som till större delen
var egalitär, och de europeiska, som var patriarkal och uppdelad i
klasser. I denna artikel ska jag fokusera på hur kvinnornas situation påverkades av koloniseringen.
Den
amerikanska kulturen före Columbus var inte endast jämlik i den
meningen att den, med undantag av aztekerna och inkas i Sydamerika,
inte var uppdelad i härskande och undertryckta klasser och skikt utan
även att kvinnor och män oftast var jämställda.
I Europa rådde
patriarkat. Familjerna styrdes av männen, och släktskapssystemet var
patrilineärt, dvs. släktskapet räknades på manslinjen.
Bosättningsmönstret var vanligtvis patrilokalt, dvs. kvinnorna flyttade
hem till männen efter äktenskapet.
I Amerika var familjerna
mindre slutna - de var inbäddade i kollektiva klansystem, som i grunden
var jämlika. I Nordamerika fanns så sent som på 1800-talet fler
matrilineära än patrilineära stammar. I Sydamerika var vid samma
tidpunkt matrilokalt bosättningsmönster vanligare än patrilokalt.
(Murdock 1949: 194)
Matrilineärt släktskap och matrilokal
bosättning är för övrigt troligen äldre än patrilinealitet och
patrilokalitet. Våra närmaste släktingar bland djuren saknar
fadersfamiljer, och medan det finns många exempel på övergångar från
matrilineärt till patrilineärt släktskap har motsatsen aldrig
bevittnats. (Murdock 1949: 190).
Det här kan verka abstrakt, men
är det inte. Rent konkret innebär matrilineärt släktskap och matrilokal
bosättning oerhörda fördelar för kvinnor, som får kontroll över viktiga
delar av vardagslivet. I ett samhälle där barnen automatiskt följer med
kvinnan, eller där mannen tvingas flytta från huset, vid varje
skilsmässa, kan inte patriarkat i någon egentlig mening existera.
Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta var irokeserna, som bodde omkring det område där New York ligger idag.
Det
irokesiska samhället var matrilineärt och matrilokalt. Mannen
dominerade inte hustrun, han var i praktiken endast en gäst i hennes
hem. Om hon villa ha skilsmässa fick mannen ta sitt pick och pack och
gå. Skilsmässa påverkade mannens bosättning men inte kvinnans. Kvinnan
ägde och kontrollerade familjens mattillgångar. Barnen tillhörde henne,
inte mannen. (McCall 1980: 231)
Oftast bodde man i långhus, där
en stor grupp matrilineärt relaterade kvinnor, och deras makar och
barn, bodde. Kvinnorna ”ägde” jorden, kollektivt. Detta var till och
med inskrivet i irokesförbundets konstitution. De officiella politiska
ledarna, som var män, tillsattes av de ledande kvinnorna i långhusen,
och kunde när som helst återkallas. De yttersta besluten togs dock
demokratiskt genom majoritetsbeslut, där båda könen deltog. (Rothenberg
1980).
Missionären Lafitau beskriver 1724 de irokesiska
kvinnornas ställning: ”Ingenting är mer verkligt än kvinnornas
överlägenhet. Det är kvinnorna som utgör nationen, det genealogiska
trädet, bevarandet av familjerna. Det är hos dem all auktoritet finns,
landet, grödan och dess frukt tillhör dem. De är de styrande rådens
själ. De är skiljedomare i fred och krig, de har hand om den offentliga
kassan”… (citerat från Frazer 1910: 14).
Nu var inte
irokeserna ensamma. Pueblo-indianerna, och ett stort antal andra
grupper, var också de matrilokala och matrilineära. En av dessa,
Wyandot, styrdes enligt major PJ W Powell av ett styrande råd av fyra
kvinnor och en man. Men de avgörande besluten fattades ändå av ett
demokratiskt råd där alla fick rösta (Frazer 1910: 36 f).
En
annan stam som beskrivs av Eleanor Leacock (1980;1981) var
Montagnais-Naskapi i Kanada. De var matrilokala. Och som vi får se
nedan reagerade många av dess invånare hårt på missionärernas försök
att övertyga dem om att kvinnorna måste lyda männen.
Medan
européerna hade en patriarkal religion, där allt styrdes av en manlig
gud, trodde indianerna på flera olika typer av andeväsen. Många av
dessa var kvinnliga. I synnerhet dyrkades jorden som en gudinna. Detta
gällde i synnerhet för de jordbrukande indianerna, där kvinnans
ställning var som starkast. Men även växterna sågs ofta som kvinnliga
andedväsen. Bland irokeserna dyrkades till exempel ”de tre systrarna”
majssystern, bönsystern och squash-systern. I Colombia ansåg
Cagaba-indianerna att alla är ”moderns barn” och står under hennes
lagar. (Hultkrantz 1979: 73).
Men så kom de vita
kolonisatörerna. Med sig hade de sitt klassamhälle, sitt patriarkat,
sina exploatörer – och missionärer. Det blev ofta de sistnämnda som
fick som uppgift att integrera urinvånarna i den patriarkala kulturen.
Ett
exempel får vi hos Diane Rothenberg. Hon beskriver kväkarnas mission
hos den irokesiska Senecastammen på tidigt 1800-tal. Egendomligt nog
såg inte kväkarna som sin främsta uppgift att omvända irokeserna till
de kristna läran. Den viktigaste uppgiften var att ”civilisera” dem.
Och det mest väsentliga ansågs vara att bryta kvinnornas kollektiva
ägande av jorden. Jorden skulle privatiseras, och män skulle bli ägare
av jorden. Detta skulle leda till att de kollektiva matrilineära byarna
skulle ersättas med individuella farmer, där den patriarkala
kärnfamiljen skulle vara den främsta sociala enheten.
Det var
inte så lätt att genomdriva - under årtionden fortsatte kvinnorna att
kollektivt bruka jorden och även om några män blev individuella
jordbrukare, ville de flesta män inte vara med. Kvinnorna var väldigt
intresserade av kväkarnas praktiska tips men använde dem till att
utveckla sitt eget jordbrukande. Kväkarna försökte få kvinnorna att
övergå till ”kvinnosysslor”, som att väva, men kvinnorna var måttligt
intresserade. De var också hårda motståndare till privat äganderätt.
Kolonialisterna
använde sig av nya lagar för att slå sönder kvinnornas kollektiva makt.
Så slogs det traditionella irokesiska politiska systemet sönder, och
1848 infördes ett nytt system, där kvinnorna förlorade rösträtten. De
återfick den först 1964.
Gradvis började dock det irokesiska
samhället att likna det vita, och kvinnans ställning försvagades
gradvis. Den patriarkala ”civilisationen” gjorde alltså stora framsteg.
(Rothenberg 1980: 80 ff).
Ett annat exempel är Montagnais-Naskapi.
Här
var det jesuiterna som stod för ”civiliserandet”. I bevarade
anteckningar från 1600-talet kan man se vad de såg som de främsta
hindren för att införliva indianerna i den vita civilisationen.
Dels
att kvinnorna inte ville lyda sina män. Jesuiterna förklarade för
indianerna att mannen skulle vara hustruns herre, och att i Frankrike
styrde inte kvinnorna över sina män.
En annan viktig sak var
att indianerna måste lära sig att lyda alla auktoriteter. Som det var
nu lydde de inte ens sina egna hövdingar, och på så sätt kunde inte de
vita skaffa sig infödda auktoriteter, med vars hjälp de kunde styra.
Ytterligare
en punkt var att disciplinera barnen. Jesuiterna klagade på att
Montagnais inte ville slå sina barn. De infödda kunde inte tolerera ens
de mildaste fysiska bestraffningar av barnen.
Otrohet var ett
annat problem. Jesuiterna förklarade att om hustrun inte var mannen
trogen, skulle han inte kunna veta vem som var far till hans barn. De
fick en gång svaret att Montagnais älskade alla barn, i motsats till de
vita, som bara älskade sina egna.
I många plågsamma rapporter beskrivs hur jesuiterna satte sina
uppfostringsplaner i verket. Kvinnor som inte lydde sina män straffades
på många sätt.
De blev slagna, tvingades vara utan mat och sattes till
och med i fängelsehålor. En del män från Montagnais allierade sig med
de vita i att genomdriva bestraffningarna. Men många kvinnor reagerade
hårt, och ibland ledde det till rena uppror.
Det kanske mest
anmärkningsvärda exemplet på detta ”civiliserande” handlade om hur de
infödda skulle lära sig att det var nödvändigt att slå barn. Indianerna
var helt emot att barn blev slagna, även de vitas barn. Vid ett
tillfälle hade en fransk pojke råkat slå en Montagnais-pojke, så att
han blödde. Fransmännen förklarade då att de skulle statuera ett
exempel på sitt eget barn.
De förklarade: ”Ni vet våra seder.
När någon av oss gör fel, så straffar vi honom. Detta barn har skadat
en av de era; nu ska han piskas”. Montagnais-indianerna protesterade
och ansåg att det hela borde lösas genom att de vita gav den
förfördelade indianpojken en gåva. När de såg att den franska pojken
skulle bli piskad blev de helt förtvivlade och vädjade till fransmännen
att inte slå pojken. En av dem tog av sina kläder, lade sin mantel över
pojken och sa ”slå mig om ni vill, men ni får inte slå honom”. Och på
så sätt slapp pojken undan. (Leacock 1980: 26 ff; se även Leacock 1981:
33 ff)
Här kan vi se skillnaden mellan de ”civiliserade”
kolonisterna och de ”vilda” Montagnais-indianerna. I den vita
civilisationen var det helt OK att slå barn, att bestraffa dem på det
ena utstuderade sättet efter det andra. För Montagnais-indianerna var
fysiska bestraffningar av barn så motbjudande att de vuxna var beredda
att offra sig själva till och med för att rädda ett av kolonisatörernas
barn från fysisk bestraffning.
Det kastar också ett visst ljus
över den tidigare nämnda kommentaren att Montagnais älskade alla barn
men att de vita bara älskade sina egna. Ja, många Motagnais-indianer
älskade uppenbarligen alla barn, men det verkar mer tveksamt om
kolonisterna verkligen älskade sina egna.
Eleanor Leacock
(1980: 40) beskriver hur detta ”civiliserande” endast delvis lyckades.
När hon själv bedrev arbete hos Montagnais-Naskapi under 1950-talet
kunde hon se att mycket av respekten för kvinnor och barn fanns kvar,
även då. Trots tre århundraden av kolonial hjärntvätt fanns en del av
de gamla värderingarna kvar. Ibland kan även ”civilisationen” råka ut
för bakslag...
Referenser
James George Frazer, Totemism and Exogamy, vol 3, 1910
Åke Hultkrantz The Religions of the American Indians, 1979
Eleanor
Leacock: Montagnais Women and the Jesuit Program för Colonization, i:
Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981
Dan McCall, The Dominant dyad: Mother-Right and the Iroquois Case, i: Theory and Practice, Ed. By Stanley Diamond, 1980
George Peter Murdock, Social Structure, 1949
Diane
Rothenberg, The Mothers of the Nation: Seneca resistance to Quaker
intervention, i: Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization,
1980