Något helt annat än Knutby
Den
kristna kyrkan är i dag på många platser i världen en garant för den
borgerliga ordningen. Dess höga funktionärer utgör ibland närmast en
del av den härskande klassens apparat och ser som sin uppgift att lugna
ner och avleda folklig vrede.
Det är inte underligt att Marx i en berömd passage kallade religionen
för "folkets opium" - en formulering som i Lenins tappning blev "opium
för folket".
Men den tidiga kristendomen hade inte denna funktion. Skillnaden mellan
urkristendomens sociala lära och dagens konservativa förkunnelse är
betydande. Kristendomen har sina rötter i den israelitiska religionen,
som i motsats till exempelvis den indiska vediska läran eller den
japanska shintoismen inte utvecklades inom den härskande klassen utan i
mångt och mycket uppstod i opposition till den. Även om Gamla
Testamentets världsbild tveklöst var patriarkal, framförs ofta en hård
kritik mot den härskande eliten och de rika.
Medan grannfolkens religioner ofta upphöjde sina kungadömen som
gudomligt givna fördömer Gamla testamentet inte bara uppemot 75 procent
av sina kungar, utan också kungadömet som institution. I Första
Samuelsbokens åttonde kapitel beskrivs hur monarkin infördes i direkt
motsättning till Guds vilja. Profeten Samuel, som enligt texten är ett
direkt redskap för Gud, varnar i hårdast möjliga ordalag för det
förtryck som befolkningen kommer att utsättas för av ett kungadöme. När
befolkningen ändå insisterar på att, liksom grannfolken, införa ett
kungadöme går Gud motvilligt med på det…
Inte bara monarkin utan den härskande klassen och de rika fördöms på
många ställen - framförallt hos "profeterna" i slutet av Gamla
testamentet.
Ett ovanligt hårt fördömande finns i profeten Amos förbannelser mot
överklasskvinnorna i Samaria: "... som förtrycker de svaga och plågar
de fattiga medan ni säger till era män "Hämta hit något att dricka!".
Herren Gud svurit vid sin helighet: Det skall komma en dag, då man ska
driva iväg er med oxpikar och med ljuster dem som är kvar"(Amos 4:1-2).
(Dessa formuleringar ter sig för övrigt ganska så milda om man jämför
med samma stycke i 1917 års bibelöversättning)
Hos profeterna är ett stående tema solidariteten med de förtryckta,
fattiga, och i synnerhet "änkor och faderlösa", som i detta patriarkala
samhälle hade en extra utsatt situation.
Det är mot den bakgrunden man får se Jesus och den urkristna
församlingen. Även om de första kristna inte var någon revolutionär
rörelse, hade de tagit över det hårda fördömandet av de rika och deras
förtryck från profeterna
I själva verket beskrev de den ondska som de ville bekämpa i termer av
rikedom, makt och girighet. Ett belysande exempel är berättelsen i
Lukas (4:1-13) om hur Jesus frestas av djävulen i öknen. Där erbjuder
djävulen Jesus alla rikedomar och all makt i världen, en frestelse som
Jesus avvisar.
Det intressanta är nu att djävulen framställs i positionen att kunna ge
bort all makt och rikedom i världen. Djävulen ses i Nya testamentet som
denna världens herre - som garanten för den orättfärdiga ordningen i
världen och de rikas och mäktigas beskyddare.
Det är nu allmänt känt att Jesus fördömer de rikas girighet. I
berättelsen om den rike mannen och Lasarus beskrivs en rik man, som
under sin livstid lever i lyx och överflöd och som förvägrar den
fattige Lasarus att äta ens smulorna från sitt bord. Efter döden
förpassas den rike mannen till helvetet som ett straff för sin grymhet
och girighet. (Lukas 16:19-31).
Mindre känt är att Jesus inte bara fördömde "girigheten", utan
rikedomen och den världsliga makten som sådan. I ve-ropen i
Lukasevangeliet (6:24-26) fördöms hela den härskande eliten: "Men ve er
som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall
få hungra. Ve er som skrattar nu,ni skall få sörja och gråta. Ve er när
alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska
profeterna".
När en rik man ville ansluta sig till Jesus och försäkrade att han
hållit alla Guds bud sedan barndomen fick han beskedet: "Ett återstår
för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en
skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."
Den rike mannen blev "mycket bedrövad" och valde uppenbarligen en
ekonomiskt tryggare tillvaro än att vara en fattig lärjunge. Jesus
kommentar är klassisk: "Det är lättare för en kamel att komma igenom
ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”(Berättelsen
redovisas i Lukas 18:18-27.)
Medan rikedomen fördöms hyllas solidariteten. I berättelsen om den
yttersta domen (Matteus 25:31-46) beskrivs hur den som mättar de
hungriga och törstiga, tar hand om de hemlösa, ger de nakna kläder och
besöker de sjuka och de som sitter i fängelset hamnar i himmelriket -
medan de som inte gör det döms till "evigt straff". Lägg väl märke till
att det här ingalunda, som hos Paulus, är tron på Jesus som är det
avgörande för frälsningen - det är solidariteten med de som är i
underläge som räknas.
Efter Jesu död försökte de första urkristna församlingarna leva efter
dessa principer. I Apostlagärningarna 4:32-35 beskrevs hur de första
församlingarna levde i total egendomsgemenskap: "Alla de många som hade
kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något
av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led
någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med
köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut
åt var och en efter hans behov."
Som framgår av kapitel fem i Apostlagärningarna, kunde de som inte
accepterade denna egendomsgemenskap drabbas av de mest gruvliga straff.
I Jakobsbrevet, som uppges vara skrivet av ingen mindre än Jesu
biologiske broder, och torde ge en bild av inställningen i de allra
tidigaste urkristna församlingarna, upprepas gång på gång Jesu hårda
fördömanden av de rika:
"Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över
er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och
silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som
eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna
som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till
himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt
i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen."
(Jakobsbrevet 5:1-6)
I själva verket domineras Jakobsbrevet av två teman. Det första är det
konsekventa fördömandet av de rika, det andra är försäkringen att det
ingalunda räcker att tro - det behövs gärningar. Det sista irriterade
Luther så mycket att han ville ta bort brevet från Bibeln.
Den starkt samhällskritiska inställning som präglade de tidigaste
kristna, utmanades tidigt i kyrkan. För att bli accepterad i romarriket
synes Paulus ha gjort de mest långtgående eftergifter, åtminstone om
man utgår från de brev som tillskrivits honom. Det resulterade i
formuleringar i hans brev som sedan dess har använts av högerkristna
genom årtusendena för att motivera sitt stöd till de härskande.
Ett av de mest centrala ställena är här kanske Romarbrevets trettonde
kapitel: "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har
över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som
finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför
motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig
själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill
du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall
berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det
goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som
överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för
att vreden skall drabba den som gör det onda." (Romarbrevet 13: 1-4)
I övrigt kan man återfinna många exempel på att Paulus verkar göra sitt
bästa för att underkasta sig den samhälleliga hierarkin. Kvinnor ska
lyda sina män, barnen sina föräldrar, slavarna sina herrar och alla ska
lyda den överhet som är tillsatt till Gud. (Efesierbrevet 5-6; jfr de
än brutalare formuleringarna i Första Petrusbrevet 18-20.) Att det inte
går att hitta ett enda Jesuscitat av sådan karaktär antyder att det
fanns en avgörande skillnad mellan det ursprungliga budskapet och vad
sedan skulle bil en central del av den officiella "kristendomen".
Även om det hela tiden funnits "kätterska" grupper som velat bevara den
ursprungliga inställningen, var det synsättet i Paulusbreven som
segrade. Under årtusendena har de officiella kyrkorna vanligtvis
allierat sig med den härskande klassen.
I dag finns det dessutom starka, reaktionära fundamentalistiska kyrkor
som å ena sidan hävdar att man ska tolka evangelierna "bokstavligt", å
andra sidan skamlöst hyllar rikedom, makt och förtryck.
Det hela ter sig märkligt. Antingen betyder ordet "bokstavligt" något
annat i fundamentalisternas ordbok än det betyder för oss vanliga
dödliga, eller också har de, i likhet med Jesus i öknen, frestats av
den potentat de påstår sig vilja bekämpa, men i motsats till Jesus inte
förmått säga nej.
I vilket fall som helst kanske de skulle lyssna på den Jesus, som
enligt den nicenska trosbekännelsen är "född före all tid, Gud av Gud,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud": "Men den som förleder en av dessa
små som tror på mig, för honom vore det bättre om han fick en kvarnsten
om sin hals och sänktes i havets djup". (Matteus 18:6)
Rekommenderad litteratur
Albert Nolan, Jesus Before Christianity, Maryknoll, New York 1992
Publicerad i Socialisten juni 2004.