Myten om frihandeln

Under de senaste åren har det blossat upp en internationell diskussion om frihandelns för- och nackdelar. Storkapitalister som Percy Barnevik har slagit på stora trumman med två artiklar i DN-debatt och Timbro, "det svenska näringslivets tankesmedja", har startat en speciell hemsida, www.frihandel.nu, för att försvara frihandeln.

Samtidigt har ledande personer i organisationen Attac fått mycket utrymme för sina idéer om en begränsning av världshandeln. Problemet är att argumentationen från båda håll är oerhört torftig, och ingendera erbjuder arbetarrörelsen en väg framåt.

"Ökad jämlikhet"

Låt oss börja med vad arbetsgivarna säger. De påstår att frihandel, marknadsekonomi och globalisering har lyft miljarder av människor ur fattigdom och ökat jämlikheten, speciellt under 90-talet då IMF fick igenom ett stort antal av sina planer.

På "frihandel.nu" tillbakavisar man FN- rapporten från 1999 som visar på ökade klyftor. I stället hänvisar man till en norsk UD-rapport från oktober 2001, som drar slutsatsen att den globala ojämlikheten har minskat mellan 60-talet och 1998 allt eftersom frihandeln har ökat.

Men har Timbro egentligen läst mer än inledningen av rapporten? För längre ner i rapporten står det också att om man bortser från Kina så har ojämlikheten varit ungefär konstant under denna period. Kina kan väl knappast klassas som liberalismens banerbärare? Dessutom har ojämlikheten ökat dramatiskt inom Kina, trots att landets BNP-nivå som helhet närmar sig de industrialiserade ländernas.

Ett fåtal u-länder utvecklas

Låt oss titta ännu närmare. Det visar sig nämligen att det är högst ett dussin länder som har utvecklats, medan merparten har fallit tillbaka. Percy Barnevik själv beklagar att "tolv stora u-länder tar 75% (av de utländska investeringarna) och 140 u-länder delar på 5 procent".

Med andra ord utvecklas ett fåtal u-länder ganska snabbt medan resten faller allt mer efter. Knappast den bild som Timbro målar upp!

Men låt oss använda ett ännu skarpare förstoringsglas och titta på ett av de länder som Percy Barnevik lyfter fram som ett exempel på hur det går till när man använder sig av "frihandel" och den "fria marknaden"; Sydkorea. Det är det enda u-land som har lyckats kvala in i den exklusiva klubben av rika länder, OECD. Men hur fri har marknaden varit där egentligen?

Exemplet Sydkorea

1961 tog militären makten i Sydkorea och startade The Economic Planning Board, vars uppgift var att genomföra en serie femårsplaner efter östeuropeiskt mönster. Bankerna förstatligades och 1970 kontrollerade regeringen hela 96.4% av alla finansiella tillgångar.

Visserligen sålde man ut sin del i de kommersiella bankerna 1983, men man fortsatte med en stark statlig styrning framförallt genom billiga statliga lån och exportkrediter. Man satsade på ett fåtal monopolföretag, "Chaebols". 1984 ansvarade de tio största "Chaebols" för 67.4% av BNP!

USA gav Sydkorea speciellt förmånliga exportvillkor, samtidigt som landet tilläts ha omfattande importrestriktioner. Dessutom gav man 13 miljarder dollar i bistånd till Sydkorea mellan 1948 och 1978, medan hela Afrika enbart fick 7 miljarder dollar under samma period.

Under 70-talet bestämde sig regimen att övergå från arbetskraftsintensiva till kapitalintensiva industrier. IMF motsatte sig förstås denna utveckling, som var det avgörande steget som Sydkorea behövde ta för att bli ett i-land. IMF hävdade att Sydkorea inte hade någon konkurrensfördel när det gällde att producera sådant som stål, bilar och skepp.

Men regimen var tillräckligt stark på grund av sina tidigare framgångar, så den körde helt enkelt över IMF.

Det har inte funnits många andra kapitalistiska u-länder som kunnat åtnjuta så stora möjligheter för en icke-liberal politik. Sydkorea stod i första ledet i USA:s kamp mot världskommunismen och fick därför omfattande privilegier. Andra (relativa) framgångshistorier som Taiwan, Indonesien, Malaysia och Israel har dock liknande historier att berätta.

Däremot har de länder, majoriteten, som helt eller delvis anpassat sig till IMF och liberalismen haft en helt annan utveckling. Titta på Argentina, Ryssland, Pakistan eller Zambia under 90-talet för att bara nämna några vid namn (eller Indonesien efter Asienkraschen då man helt vek sig för IMF).

IMF sänkte Zambia

IMF:s Structural Adjustment Plans (SAP) innebär framför allt att u-länder måste avskaffa importrestriktioner, avreglera ekonomin och privatisera.

Låt Zambia illustrera vad som händer när man genomför IMF:s planer. Zambia var ett relativt utvecklat land i Afrika, med skolor, sjukhus och en modern infrastruktur som hade byggts upp huvudsakligen genom inkomster från koppargruvorna.

Efter ett decennium av SAP:s hade den förväntade livslängden sänkts från 54.4 år 1991 till 42.6 år 1997. Läskunnigheten och tillgången till friskt vatten har sjunkit. Som ett direkt resultat av en höjning av sjukhusavgifterna, dör nu 203 spädbarn per 1000 födslar jämfört med 125 spädbarn 1991.

Trots allt detta påstår Percy Barnevik ändå att u-länderna behöver mer globalisering och frihandel för att utvecklas - inte mindre. Han menar att de avancerade kapitalistländerna måste avveckla sina handelshinder mot u-ländernas jordbruksprodukter så att u-länderna kan få fart på sin handel.

Visst är handelshindren orättfärdiga, men att plocka bort dem löser väldigt lite. U-länderna kan inte ens konkurrera med jordbruksprodukter. När frihandeln släpptes loss mellan USA och Mexiko var det inte USA:s majsbönder som drog det kortaste strået, utan Mexikos. Ett ton majs kostar många gånger mer att producera på Mexikos jordlappar än inom USA:s storskaliga, mekaniserade jordbruk. Följden blev att mexikansk majs låg och ruttnade bort. Fattigbönder tvingades till sist sälja sin jord. Därav Chiapasupproret.

Handelshinder ett hinder?

Visst borde förstås OECD-länderna plocka bort sina handelshinder mot u-länderna. Men att lyfta fram det som avgörande är att sprida ut en dimridå. För det är industrialisering som har låtit Sydkorea och ett fåtal andra länder avancera och inte en ökad försäljning av jordbruksprodukter.

Utan skyddande barriärer är det omöjligt för industrin att utvecklas i u-länderna. Hur kan u-länder annars konkurrera med företag som är många gånger större än hela deras ekonomi sammanlagt?

Ignacio Ramonet och Bernard Cassens som grundade Attac och är redaktörer för Le Monde Diplomatique vill genomdriva handelshinder för att få kontroll över spekulationen och för en mer rättvis värld.

Bernard Cassens föreslår i en artikel i Le Monde Diplomatique (februari 2000) ett system där varje land skulle få poäng utifrån hur mycket det respekterar mänskliga rättigheter. Företag i länder med diktaturer skulle tvingas betala höga avgifter vid export, och därför få svårt att sälja sina varor utanför den egna landet.

Straffar fattig befolkning

Det är ett fullständigt absurt krav, som framförallt skulle drabba de redan fattiga i u-länderna. De länder där de mänskliga rättigheterna respekteras minst är förstås de fattigaste länderna. Cassens påstår alltså på fullt allvar att man ska straffa befolkningen i fattiga länder för överklassens synder i dessa länder!

Lika ogenomtänkt var Ignacio Ramonets och Bernard Cassens förslag i ett TV-program i mars 1999 då de föreslog en hel serie skatter och tariffbarriärer med syfte att reducera handeln mellan olika regionala block som EU, Nordamerika, Latinamerika och Asien. Att införa restriktioner mot billiga importvaror som slår sönder den inhemska industrin i tredje världen är en sak, men att begränsa handeln mellan de avancerade kapitalistiska länderna är en helt annan sak.

Det var världshandelns dramatiska kollaps i början av 30-talet som förvandlade en kraftig konjunkturnedgång till en depression.

Tre block

Världen bryts allt mer upp i tre block kring stormakterna USA, Tyskland och Japan. Under en längre period har tariffbarriärerna tenderat att minska samtidigt som de dolda handelshindren blivit allt fler. Varför skulle man annars ha olika system för DVD och mobiltelefoner i USA och Europa?

Nu blir dock konflikterna allt öppnare och skarpare framförallt mellan blocken, men också inom blocken. USA har till exempel nyligen genomfört strafftullar på 19,3% mot kanadensiskt virke. Kanada är dess allra närmaste allierade!

Detta är en oundviklig del av den kapitalistiska utveckling som varken frihandelns förespråkare eller protektionismens påhejare kan påverka. Så länge det finns konkurrens så kommer storföretagen att använda sig av staten i det egna landet för att hjälpa till i konkurrensen och ju djupare krisen blir desto mer intensiv blir konflikterna.

Enad arbetarrörelse nödvändig

Arbetarrörelsens uppgift är inte att driva på denna utveckling. Om arbetarrörelsen kämpar för importrestriktioner i ett (utvecklat) land så innebär det att man försöker exportera sina problem till arbetare i andra länder, istället för att ta strid mot den egna överklassen. En splittring av arbetarrörelsen internationellt gagnar bara kapitalet.

Samtidigt kan man inte stoppa utvecklingen mot protektionism under kapitalismen. Allt större delar av kapitalistklassen internationellt kommer att förespråka den. Och så länge de äger produktionsmedlen kommer de att lyckas driva igenom sin politik.

Socialism för alla

Socialism innebär förstås arbetarklassens demokratiska ägande och kontroll av de största företagen. Men socialismen kan inte under någon längre period isoleras till ett land utan måste ganska snabbt övergå till att vara ett världssystem.

Då kommer världshandeln att öka dramatiskt, men inte "frihandeln" utan en demokratiskt planerad handel som gynnar alla världens folk. Därför försvarar vi varken frihandeln eller protektionism, utan kämpar för socialism.

Jonathan C

Från Socialisten nr 54, september 2001