Musikalisk uppenbarelse i Huddinge
Vägen från Huddinges pendeltågsstation var minst sagt "höstig", regn blåst och mörker, somliga skulle kanske kalla det storm, föll över mig medans jag lunkade i stilla okunskap, vägbeskrivningen hade varit mer än vag. Efter att ha frågat några unga punkare i full mundering, kängor, nitar och favoritbandens loggor överlappandes på jackor och byxor: efter vägen, lyckades jag genomvåt komma fram till min destination, "Huset" i Huddinge.
Sjutton band skulle lira fram till elva på lördagskvällen, när jag kom dit hade många band avverkats och tur var det, kvaliteten på banden var välldigt låg och bristen på publik var påtaglig, jag började ångra att jag betalat femtio kronor i inträde.
När Soulseduction klev upp på scenen, hände det något. Helt plötsligt var jag i globen med femtusen gelikar ståendes hänförda. Trycket, stämmingen, allt förändrades när Eva-Mi Ringqvist tog ton. Hon levererade sång som skulle få Swartling att ramla av stolen och Kirsti att slå huvudet i golvet bedjandes till överheten i himmelen. Blodet började pumpa i takt med tamburinen, varje akord var som musik i sig själv. Helt plötsligt, utan förvarning, ställde sig de båda gitaristerna Teodor Larsson och Gustav Lindelöw mitt i mot varandra och rev av ett solo tillsammans med ett klös som den vildaste av vildaste vildkatterna skulle ha svårt att matcha.
Det var vackert, det var rock. Som vanligt höll sig trummisen Sebastian Erdös i bakgrunden men osviktligt lekte han och basisten Linus Rehnberg-Fritz sig igenom låtarna med glädje, kärlek till musiken och konsten att bara vara bäst.
När man står, fuktig efter regnet, lite förkyld och kommer på sig själv att man är välldigt nöjd med livet, då behövs inte något Idol eller sing a long, då har man betalat femtio kronor för total musikalisk lycka.