Mul- och klövsjukan

Följande artikel beskriver förhållandena i Storbritannien, vilka kan skilja sig på en del punkter från hur det ser ut i Sverige. De allmänna slutsatserna är dock giltiga även här.

Koncentrationen inom svenskt jordbruk har tagit ny fart sedan EU-inträdet. Småbruken slås ut i snabb takt medan de största jordbruken har växt. Antalet nötkreatur per jordbruksföretag har ökat med 20 procent sedan 1994 trots att det totala antalet minskat något. Antalet grisar och fjäderfä per företag har ökat med hela 80 procent utan att det totala antalet ökat. Nästan allt fjäderfä kommer från ett fåtal företag med över 5000 djur.

Ofta anklagas bönderna för de uppmärksammade missförhållandena i matproduktionen. Men bonden är bara en liten del av hela produktionskedjan. I artikeln nämns att ca 9 procent av det pris vi konsumenter går tillbaka till bonden, resten tas hand om av detaljhandel, grossister, slakterier och transportfirmor. Men av dessa 9 procent går ytterligare ca 90 procent till traktorfabrikanter, oljebolag, kemibolag och utsädesfirmor, banker och arrendeavgifter och så vidare.

Så vi har att kämpa mot en kapitalistisk storindustri, inte mot den majoritet av strävsamma småbönder som har svårt att få budgeten att gå ihop.

I USA förbrukar boskapen tio gånger mer antibiotika än människor. Många av våra epidemiska sjukdomar härstammar från boskapen, så risken finns att det uppstår en epidemi som antibiotika inte biter på. Är galna ko-sjukan bara en första varning? En varning om att vi inte kan fortsätta med ett kapitalistiskt jordbruk i längden.

Masslakt - kapitalismens enda medicin

EU-byråkraterna delade ut 330 miljarder kronor i jordbruksstöd förra året. Av dessa fick Storbritannien, som bara har 168 000 gårdar (Sverige har 80 500, ö.a.), 43 miljarder. Så bönderna borde ha det bra förspänt, eller?

I själva verket är det de rikaste tjugo procenten av bönderna som får åttio procent av stödet. Och det är sant att jordbruket är i kris. Snabbköpet betalar sjutton pence för en liter mjölk, men den kostar mjölkbonden 22 pence att producera. Och får säljs för så lite som ett pund per styck. De flesta bönder för en hård kamp, och tiotusentals har tvingats lägga stövlarna på hyllan.

För tio år sedan fanns 233 000 gårdar, idag finns bara 168 000 kvar. Sjuttio procent av dessa ger bara uppehälle för en person. Samtidigt finns det åkrar på bortåt 2000 hektar som brukas av dyra satellitnavigerade traktorer. Jordbruket är "big business", där småfolket går i väggen medan de stora företagen blomstrar. Det är här mul- och klövsjukan kommer in.

Den första reaktionen hos konsumenterna på nyheterna om sjukdomens utbrott var ungefär "Å nej, nu blir vi förgiftade av livsmedelsindustrin igen". Men det är inte sant. Människor drabbas inte av mul- och klövsjukan. Och de flesta djur med klövar och mular klarar sig. Sjukdomen liknar vår influensa. Om den skulle få ha sin gilla gång skulle omkring fem procent av de yngsta, äldsta och svagaste djuren duka under. De flesta skulle återhämta sig efter ett tag. Så vad är problemet?

Galna kostnadsjakten

Problemet är pengar. Pengar är skälet till att livsmedelsindustrin har förgiftat vår mat så många gånger tidigare. Det goda det fört med sig är att en ko nu producerar mycket mer mjölk än för tjugo år sedan. Det dåliga är att korna infekterats med galna ko-sjukan. För att öka mjölkproduktionen gjorde man korna till kannibaler genom att utfodra dem med döda kor och får.

Ett av symptomen på mul- och klövsjuka är bristande aptit. Köttdjur behandlas av det kapitalistiska intensivjordbruket som ätmaskiner tills det är dags för slakt. Det tar till exempel fem månader för att få en griskulting klar för marknaden. Om det skulle ta en månad till skulle grisuppfödningen bli olönsam.

Masslakten utförs av ett skäl - det är det mest profitabla sättet att agera. Matthew Fort säger i Observer (11 mars): "Kommersiell företagsamhet, dit lantbruket hör, är utformad för att ge vinst. Man kan inte förvänta sig att den ska sätta samhälleliga konsekvenser över profitbehovet mer än man kan förvänta sig att en vithaj ska bli vegetarian."

De flesta av oss blir illamående av att se den onödiga masslakten. Vilka tar dessa beslut åt oss? För industrin och jordbruksministeriet (MAFF) finns inget alternativ. Bönderna representeras i maktens korridorer av Nationella Bondeförbundet NFU (motsv. LRF, ö.a.). NFU representerar storjordbrukens intressen.

MAFF å sin sida är tänkt att representera konsumenternas intressen. Men i själva verket har ministeriet agerat enligt industrins intressen mot oss andra, och har inte tvekat att dölja de fatala konsekvenser som pressen för minskade kostnader fått. De ledde förtalskampanjen mot Richard Lacey, den mikrobiolog som redan 1988 varnade för att människor kunde får Creutzfeldt-Jacobs sjukdom genom att äta kött som kommer från BSE-smittade kor.

Det finns alternativ till att skjuta djuren och bränna dem. Ett alternativ är att låta sjukdomen ha sin gång. Vi vet inte när den första epidemin bröt ut. Före 1900-talet hade man inget annat val än att acceptera förlusten. Problemet är att mul- och klövsjukan är extremt smittsam. Den kan bäras av vinden långa sträckor, så det är troligt att alla djur i hela landet skulle drabbas.

Det andra alternativet är vaccinering. Vaccin kostar pengar, och bönderna måste betala för vaccinet. Om djuren däremot slaktas på regeringens order, får skattebetalarna stå för ersättningen. De brittiska storjordbrukens lobbyister har lyckats övertyga Europakommissionen om att säga nej till vaccination, eftersom det skulle göra det omöjligt att exportera till den gemensamma marknaden. Så den enda utvägen som är kvar är masslakt.

Under det senaste utbrottet 1967 slaktades 400 000 djur. Och de hårt pressade bönderna kommer att drabbas än hårdare. Nu börjar lammningssäsongen, och tackorna borde tas in inomhus för att föda. Men i de områden som satts i karantän får inte djuren flyttas, och många lamm överlever inte att födas utomhus. Bönderna får samla upp döda lamm runt om på sina ägor, trots att de inte är smittade.

Grymma transporter

Varför transporteras djur så långa sträckor? Den omfattande handeln stressar kreaturen, försämrar köttets kvalitet och ökar risken för smittspridning. Återigen är den kapitalistiska matindustrin boven. De flesta konsumenter är beredda att betala lite extra för lokalt producerad mat.

Men köttdjur får nytt medborgarskap så lätt att elitidrottare från öststaterna skulle bli avundsjuka. Ett får behöver bara vara två veckor i Frankrike för att bli ett franskt får.

Anledningen till detta är för att "engelsmännen" (dvs. MAFF och storbönderna) har drivit på avreglering och nyliberala åtgärder i EU. Får som fötts upp i England utsätts för långa traumatiska resor till Frankrike och andra länder på kontinenten. När de väl blivit franska medborgare stoppas varje försök från fårens sida att glädjas åt sin nya galliska identitet av ett nackskott.

EU har regler för att kunna spåra köttets ursprung, vilket visat sig vara behövligt i och med den senaste tidens händelser. Boskap som flyttas över gränser ska ha pass. Dessa regler motsatte sig "engelsmännen" (ni förstår vilka) av skälet att det var storebrorsstaten som förstörde den fria entreprenörsandan - med andra ord, de stora lantbruksföretagens rätt att förgifta oss. Europakommissionen krävde att Storbritannien skulle införa spårbarheten för två år sedan. Detta ignorerades av Labour-regeringen.

Ett skäl till de långa transporterna inom Storbritannien är att många små lokala slakterier har tvingats slå igen. De följer samma mönster som resten av livsmedelsindustrin - de stora företagen slukar de små.

Mul- och klövsjukan verkar ha börjat i Heddon-on-the-Wall utanför Newcastle. Denna gård var en upprörande slum med ruttnande griskroppar liggande bland de levande djuren. Den borde ha stängts av hälso- och säkerhetsskäl för länge sen. Gården var kopplad till ett slakteri i Essex långt därifrån. Grisar från gården såldes på en marknad i Carlisle till en bonde från Dartmoor, återigen många tiotals mil bort. Han beskrevs som en bonde men verkar mera ägna sig åt handel med boskap, beredd att åka över hela landet på jakt efter ett klipp.

Naturligtvis är resultatet av denna handel och alla transporter att sprida och förstärka varje lokalt sjukdomsutbrott till en nationell katastrof. Om vi fortfarande hade lokala slakterier skulle lokala infektioner kunna begränsas.

"Globalisering" inom matindustrin innebär att vi importerar nötkött från Namibia medan det som produceras inom landet exporteras över hela världen. För att tåla dessa långa transporter måste köttet behandlas med kemiska substanser. Och importerat kött kan sprida sjukdomar. Södra Afrika har haft fall av samma typ av mul- och klövsjuka nyligen.

Landsbygden drabbad

Detta är inte så mycket en kris för lantbruket som en kris för landsbygden. De flesta som bor på landet är inte bönder. De boende i drabbade områden är i praktiken satta i husarrest. De kan inte ens gå i kyrkan! Landsbygdsskolor har stängt på grund av epidemin. Vardagslivet står stilla.

Landsbygden är inte böndernas egendom. Den hör till oss alla. Miljoner stadsbor använder landsbygden varje helg för rekreation - vandring, cykling, ridning, sport och sightseeing. Bönderna är bara landsbygdens förvaltare. Men lantbruksindustrin har stängt dörren för oss. Så här långt har hotell, bed and breakfast, te-butiker och landsortspubar förlorat 100 miljoner pund i veckan. Det kan jämföras med de 30 miljoner som bönderna förlorat.

De smarta kommersiella bönderna har redan sträckt ut händerna efter kompensation. Men turistindustrin kommer aldrig få pengarna tillbaka. Landsbygdsturismen skapar faktiskt fem gånger så många jobb som lantbruket. När vi närmar oss påsk och de andra viktiga helgerna under våren ser det ut som om landsbygden fortfarande kommer att hålla stängt.

Innehavaren av Wasdale Head Inn beskriver problemen. Han har hittills förlorat 26 000 pund eftersom det finns 600 får i dalen, värda 30 pund per styck. "Till normalt marknadspris ... skulle jag kunna köpa vartenda kreatur i hela dalen och ändå få pengar över för att slå runt på stan. Jag kunde köpt alla fåren, slaktat dem och öppnat värdshuset för vandrare och klättrare igen." Detta är den logik som drivits fram av Nick Brown på uppdrag av storbönderna. Det är kapitalistisk logik!

Landsortsborna har drabbats av alla sorters problem som har förvärrats av den nuvarande krisen. Postkontoren stänger. Posten är en offentlig verksamhet, den borde stå till svars för allmänheten. Men dess chefer har fått order om att maximera vinsterna och minimera kostnaderna, som vilket privatföretag som helst. Det andra navet i bylivet är oftast puben. Fyra till fem landsortspubar i veckan tvingas stänga igen. Ofta förvandlas de till dyra bostadshus. Inflödet av högavlönade pendlare och välbeställda pensionärer driver upp huspriserna långt över vad de infödda har råd med. Labour har dessutom misslyckats med att leva upp till sitt löfte om att bevara busstrafiken på landet, en livlina för dem som inte har råd med bil.

Livsmedelsindustrin

Bönderna är bara en länk i livsmedelsproduktionen. Jämfört med snabbköpskedjorna är de småpotatis. Så snabbköpskedjorna har i och med sin ekonomiska styrka bönderna i ett järngrepp. För femtio år sedan fick bönderna tillbaka 50-60% av det konsumenterna betalade för maten. Idag får de bara 9%.

Förra året granskade Konkurrensverket snabbköpsjättarna. Det visade sig att det inte var lätt. Deras leverantörer (bönderna) var bara beredda att lämna uppgifter om de garanterades anonymitet. Verket talade om "ett misstänksamt klimat". "Rädsla" vore ett bättre valt ord. De hade så stor makt över bönderna att "en förfrågan sågs som samma sak som en order". I synnerhet anhöll de stora kedjorna om "retroaktiva rabatter". De krävde in pengar med hjälp av hotelser!

Bönderna svarar på pressen från distributörerna på det enda sätt de är mäktiga: genom att obarmhärtigt skära i sina kostnader. Det sker oundvikligen på bekostnad av djurens välfärd och matens hälsosamhet. En broilerkyckling som fötts upp för att säljas i snabbköpet tvingas leva på ett utrymme som inte är större än ett A4-papper. Det är inte att undra på att konsumenttidningen "Which" fann att 22% av allt kött från fjäderfä var infekterat.

Högt pris att betala

Vi har fått betala ett högt pris för livsmedelsindustrins krassa ekonomi. Men de bolag som snålar in står inte för fiolerna när det gäller sjukdomar och andra sociala kostnader. Irländare, tyskar och fransmän är också förståeligt nog ursinniga för att de tvingas slakta tusentals importerade djur för att "Europas smutsige man" återigen misslyckats upprätthålla ett minimum av kontroll över livsmedelsindustrins profithunger. De tvingas betala priset. Storbritannien fortfar att vara ett land där kapitalet är kung och där myndigheterna är genomsyrade av en Thatcheristisk, nyliberal attityd av likgiltighet inför allmänhetens välfärd. Detta efter fyra år av Labour-regering!

Vad krisen visar är konflikten mellan profitmotivet och det allmännare samhälleliga intresset. Det är lätt att skylla på bönderna, men de är bara en liten kugge i pengamaskineriet. Vi kan inte fortsätta så! Vi behöver en grundlig omstöpning av livsmedelsindustrin. Enstaka bönder kan inte göra mycket. De jagar desperat kostnader eftersom de inte har något alternativ. De bara svarar på marknadskrafternas krav.

Marknadskrafterna är inte ett uttryck för vad människor vill ha. Vi använder inte våra pengar till att "rösta" på att bli förgiftade. Marknadskrafterna är det sätt profitens styre tar makten över oss. Vi kan få hälsosam näringsriktig mat från djur som fötts upp under "humana" villkor. Eller så kan vi ha en kapitalistisk livsmedelsindustri. Men vi kan inte ha båda.

M Brooks, 13 mars 2001

Från Socialisten nr 53, april 2001