Moskvarättegångarna - del 2
Den första december 1934 mördades Sergej Kirov - ordförande i kommunistpartiets Leningradavdelning. Med det mordet som utgångspunkt skulle Stalins hemliga polis fabricera "bevis" som i slutändan kostade en miljon kommunister livet.
Här i artikelns andra del ska vi gå igenom mer detaljerat om själva rättegångarnas innehåll.Moskvarättegångarna tillhör en av de mest blodbesudlade perioderna i stalinismens historia. Detta brott kommer stalinismen aldrig att frikännas ifrån.
Kirov mördades av den unge parti- och Komsomolmedlemmen Leonid Nikolajev. Nikolajevs anknytning till Komsomol skulle utnyttjas för att göra omfattande utrensningar inom Komsomol. Nikolajev och fjorton Komsomolmedlemmar skulle avrättas direkt, utan domstol, som ansvariga för mordet. En vecka efter mordet avrättades totalt 104 personer som antogs vara delaktiga i komplotten bakom mordet! Troligtvis handlade Nikolajev på direkt order från Stalin. Kirov, som var en lojal, men ej okritisk, stalinist, var en mycket populär person. Han ansågs vara relativt liberal. Han lär under partikongressen på våren 1934 har presiderat över ett hemligt möte av delegater där man diskuterade möjligheten att avsätta Stalin som generalsekreterare.Stalin skulle med andra ord ha slagit två flugor i en smäll: dels blivit av med en farlig konkurrent bland sina egna och dels kunna lägga skulden på oppositionen.
1938 erkände chefen för GPU, Stalins högra hand Jagoda, att han beordrat mordet på Kirov och efteråt sett till att obehagliga vittnen likviderats.Det som gör det hela en smula tveksamt är att bekännelsen kom i en av Moskvarättegångarna (ödets ironi för Jagoda!). Men Krustjev hävdade dock att denna variant var mest trolig i sitt "avslöjande tal" 1956. I januari 1935 ställdes Zinovjev, Kamenev och 17 andra inför rätta som "moraliskt" ansvariga för mordet. Deras tidigare "illojala agerande" (d v s deras opposition) gentemot partiet skulle indirekt ha uppmuntrat till sådana här dåd. Zinovjev och Kamenev dömdes till 10 respektive 5 års fängelse. De övriga fick 5,8 eller 10 år.
Men Stalin hade ingen nytta av Zinovjev och Kamenev fängslade, utan han lät dem köpa sig fria från straffet genom at offentligt erkänna sin moraliska skuld och smutskasta oppositionen. Samtidigt hade centralkommittén skickat ett brev till alla partikommittéer. Brevets titel var "Lärdomar av händelserna i samband med det ondskefulla mordet på kamrat Kirov" och brevet avslutades med uppmaningen att spåra upp, utstöta och arrestera alla f d oppositionella som fanns kvar i partiet.Inom några månader hade 30-40 000 Leningradbor gripits. Under en period på ett år efter mordet uteslöts 10 000 partimedlemmar i Moskva, 7 000 i Leningrad - totalt 40 000 i hela landet. Hela bataljoner av Kirovmördare vällde fram i takt med att angiveriet och hysterin piskades upp. »Av de 10-20 000 "trotskister" som uteslutits de senaste månaderna är det bara ett tiotal eller kanske ett hundratal ... (som tillhör) den äldre generationen oppositionsanhängare från åren 1923-28. Flertalet är nya meningsfränder... Trots tretton år av enastående skändlig och grym hetsjakt, smutskastning och förföljelse, trots kapitulationer och avhopp som varit farligare än förföljelserna, har idag fjärde internationalen (då: internationell sammanslutning av trotskister/POs anm) med visshet sin starkaste, största och mest luttrade underavdelning i Sovjetunionen» (Trotskij i Oppositionsbulletinen 1936).
6. Första rättegången
Den 19 augusti 1936 inleddes den första i ordningen av Moskvarättegångarna. Åhörarna bestod av ett 30-tal utländska journalister och 150 tjänstemän från hemliga polisen. Åklagaren var nu som i fortsättningen den f d mensjeviken Vysjinskij.
Det var 16 anklagade; 10 politiska motståndare till Stalin och 6 helt okända som hade rollen som aktörer och skulle gripa in om de första 10 inte höll sig till manus. Om någon, A, inte bekände dom anklagelser Vysjinskij slungade mot honom fanns det alltid någon annan, B, som bekände att B tillsammans med A gjort något kriminellt. Med andra ord var läget för de 10 politiska motståndarna hopplöst. Vilka var de anklagade? För det första hade Stalin släpat dit Zinovjev och Kamenev som genom sitt tidigare agerande: försöken till kompromisser med Stalin, fullkomligt diskrediterat sig själva och hade ingen som helst bas inom partiet att mobilisera till sitt försvar.
Dessutom: Jevdokimov f d medlem i centralkommittén och organisationsbyrån; Bakajev, gammelbolsjevik, tidigare högt uppsatt i partiet; Smirnov, partimedlem sedan 1899, hjälte i inbördeskriget, f d medlem i centralkommittén och regeringen ; Mratkovskij, gammelbolsjevik och hjälte i inbördeskriget; Ter-Vanganjan, grundaren av Kominterns teoretiska tidskrift; Pikel, Zinovjevs sekreterare och de mindre betydelsefulla Dreitzer och Reingold.Samtliga hade dessa varit medlemmar i vänsteroppositionen på 20-talet. Samtliga hade också lämnat vänsteroppositionen. Alla hade mer eller mindre underordnat sig Stalins styre. Dom var alla utan perspektiv på möjligheten att krossa byråkratin. Dom var alla mycket, mycket trötta personligheter - många hade 20-30 år av konstant kamp bakom sig. Först mot tsaren och kapitalismen, sedan mot Stalin och byråkratin.
Stalin hade låtit "bearbeta" ett hundratal gammelbolsjeviker och f d oppositionsmän för att få fram de mest knäckta och mest desillusionerade kandidaterna till rättegången.Efter tortyr och under hotet om ens barns, frus, vänners, släktingars och eget liv, ställde dessa 10 upp på skådespelet. Vad anklagades dom för? Jo, nu var dom inte bara moraliskt skyldiga till Kirovs död - det var dom som hade planerat dådet! Dessutom: förräderi, konspiration, mordförsök mot Stalin, och terrorism i samarbete med Gestapo! Bekännelserna och självförnedringen under rättegången blev, trots sin tragiska inramning, smått löjliga. Här är ett exempel:
»Vysjinskij: Hur skall man bedöma de artiklar och deklarationer som ni skrev 1933 och i vilka ni gav uttryck åt er hängivenhet för partiet? Som bedrägeri?Kamenev: Nej. Värre än bedrägeri.
V: Trolöshet?
K: Värre.
V: Värre än bedrägeri, värre än trolöshet? Finn då ordet för det. Var det förräderi?
K: Ni har funnit det.
V: Anklagade Zinovjev, bekräftar ni det?
Zinovjev: Ja.
V: Förräderi, trolöshet, dubbelspel?
Z: Ja.»
Trotskijs son, Leon Sedov, har helt rätt när han skriver i sin "Rödbok om moskvaprocessema" att »De anklagade med sina självkritiska och grundlösa uttalanden, med sina ordagranna upprepningar av åklagarens framställningar och med sitt ihärdiga självförtal, egentligen sade till världen: "Tro inte på oss! Ser ni inte att detta är en lögn, en lögn från böljan till slut"».Förutom en serie faktafel gick rättegången programenligt. Dom anklagade som hade hoppats rädda sina liv genom dessa skådespelarinsatser under rättegången, hoppades fel. Dom sköts 24 timmar efter att domen hade fällts.Men detta var inte nog. Stalins syfte med rättegången var att skaffa en legal bas för en ännu värre klappjakt. En vecka efter det att Zinovjev och dom andra blivit avrättade gav Stalin order om att man skulle välja ut 5 000 oppositionella i de fångläger man låtit upprätta, och avrätta dem. Alla över 12 år var myndiga för dödsstraff.
7. Pjatakovrättegången
Den 23 januari 1937 började andra stora rättegången eller "rättegången mot de sjutton" som den också kallades. Anklagade var denna gång:
Pjatakov; partimedlem sedan 1910, medlem i centralkommittén sedan 1921, Radek; ledande inom Komintern, medlem i centralkommittén sedan 1919, Sokolnikov; aktiv redan under 1905 års revolution, en av Lenins närmaste medarbetare, medlem i centralkommittén sedan 1917; Serebratjov, sekreterare i centralkommittén; Muralov, aktiv sedan 1905, ansvarig för försvaret av Moskva under inbördeskriget; Drobnis, medlem sedan 1906, hjälte i inbördeskriget; Boguslavskij, f d ordförande i folkkommissariernas lilla råd. Till dessa lade man nio ekonomer och ingenjörer från Novosibirsk och Arnold, Molotovs chaufför!Brotten var spioneri för Tysklands och Japans räkning, omfattande industrisabotage och mordförsök på Molotov - därav anledningen till att man släpat dit stackars Arnold, hans chaufför. Arnold hade kört i diket en gång 1934 - ett mycket avancerat mordförsök med flera personer med i komplotten - Molotov klarade sig dock utan en skråma.
Spioneri för Tyskland och Japan var bara ett resultat av den då förda politiken. När Sovjet senare skulle närma sig Tyskland med siktet inställt på en pakt (som blev av 1939) ändrades spioneriet till att ha varit för Englands och Polens räkning.Det orimliga i anklagelsen om industrispionage ligger ju i blotta närvaron av Pjatakov. Han som var ledande i Sovjets industrialisering. Men bevisföringen? Var fanns bevisen? Sanningen är den att inte till en enda av Moskvarättegångarna lades det fram något dokument eller dylikt som bevis för anklagelserna. Allt grundades på de anklagades välvilliga bekännelser.Det slutade med att Pjatakov och Serebratjov dömdes till döden. De övriga fick 10 till 18 års fängelse. Man sparade några liv för att inge hopp för dom som stod på tur, d v s locka dom att spela med i teatern.
Även om man är full av respekt inför dessa gammelbolsjevikers martyrskap (och vi kräver otvetydigt: full återupprättelse för dem!) måste vi påpeka att de verkliga martyrerna aldrig ens fick en rättegång. Det var dom sex miljonerna i fånglägren, dom unga trotskisterna som inte kapitulerade utan kämpade vidare till och med i fånglägrena. Isaac Deutscher återger i sin bok "Den förvisade profeten" vad Ignaz Reiss, högt uppsatt inom säkerhetsstyrkorna, berättade när han hoppade av från Sovjet 1937:»Reiss beskrev den djävulska sadism och utpressning och de långa och hemska förhören som GPU använt för att pressa fram Moskvarättegångarnas bekännelser, och han berättade om den moraliska tortyr och den förvirring som gammelbolsjevikernas genomgick på sin väg mot förintelsen, men han talade också om de unga kommunisterna som vägrade ge sig och som fortfarande fyllde fängelsegårdarna och avrättningsplatserna med ropet: "Leve Trotskij"».
8. Anfall mot armén och högern
Pjatakovrättegången var den minst omfattande av de fyra. Den var mest för att "hålla grytan kokande". Pjatakovrättegångens personsammansättning innehöll det minst troliga alternativet till Stalin. Men under ytan fortsatte utrensningarna:
* 3 000 bort inom säkerhetstjänsten (för många visste för mycket - man var rädda för avhopp).
* 90% av alla lokala åklagare.
* Ingen av sekreterarna i partiets lokalkommittéer som hade valts 1936, återvaldes 1937!
Den 11 juni 1937 tillkännagavs att ledningen för Röda Armén arresterats för högförräderi och följande dag att de dömts och avrättats. Detta var den tredje stora "rättegången", om det nu går att kalla den rättegång. Förhandlingarna var hemliga, ingen fick veta något i förväg, och de hölls bakom lyckta dörrar.
I mars 1938 slog Stalin till mot högern och "de tjugoens rättegång" började. Bland de åtalade kan nämnas, förutom Bucharin, Rykov, före detta politbyråmedlem; Krestinskij, medlem sedan 1903, vice folkkommissarie för utrikes ärenden; Rakovskij, aktiv i den revolutionära rörelsen sedan 1890, ledande sovjetdiplomat.
Det är onödigt att återupprepa anklagelserna och lika onödigt att återupprepa svaren. Men efter det att Stalin krossat högern stod han som ensam Bonaparte.
Bara två procent av dem som var med på partikongressen 1934 fanns med på nästa kongress 1939. Hälften av 1934 års delegater hade rensats ut för "kontrarevolutionära brott".
Rättegången var kulmen på Stalins politiska kontrarevolution. Alla bolsjevismens ledare och ideal sköts ned. Man ville dra trotskismen ner i smutsen och göra den synonym med fascismen.
Den bästa hämnd vi kan ta på stalinismen är att bygga en världsomspännande demokratisk socialism.