Moskvarättegångarna - del 1
Introduktion
Den här artikelserien skrevs ursprungligen 1986* med anledning av att det då var 50 år sedan de första Moskvarättegångarna inleddes. Den återpublicerades i förkortat skick i Socialisten nr 71 under rubriken "Vad gick snett i Sovjet?". Här återpubliceras hela artikeln.
Moskvarättegångarna - del 1
Det är i år 50 år sedan Moskvarättegångarna inleddes. 50 år sedan oktoberrevolutionens hjältar krossades under Stalinbyråkratins järnhäl. Det är ingen upplyftande uppgift att redogöra för denna tragedi. Men det måste ändå göras därför att Moskvarättegångarna är ett ganska okänt kapitel för de flesta inom arbetarrörelsen. Man måste också sätta rättegångarna i sitt sammanhang, annars finns det risk att de endast kommer att framstå som ett kaotiskt blodbad, istället för det logiska klimax på Stalins politiska kontrarevolution. Genom detta massmord likviderade man alla traditioner och band till oktoberrevolutionens ideal om arbetardemokrati och internationell socialism.
Moskvarättegångarna var slutet på en mycket lång process; en process av urartning och degenerering av den ryska revolutionen. Det är nödvändigt att redogöra för hela den perioden för att visa att, som Trotskij sa; »det går en hel flod av blod» mellan Stalins välde och bolsjevismen. Många historiker har kommenterat Moskvarättegångarna med utgångspunkt från att stalinismen är en "konsekvent och logisk" och i rakt nedstigande led arvtagare till bolsjevismen och oktoberrevolutionen. Och i princip sagt att de som föll offer för rättegångarna får skylla sig själva "man skapade ett monster man inte kunde kontrollera".
För att komma till en sådan slutsats krävs en stor portion cynism och total blindhet inför dom 20 år som föregick Moskvarättegångarna.
1. Urartningen
Ryssland 1917 var ett kraftigt underutvecklat land. Revolutionen förenklades tack vare den svaga borgerligheten, men socialismens uppbyggnad försvårades på grund av den låga nivån på ekonomin. Inbördeskriget som följde försvårade ytterligare försöken att bygga upp ekonomin. 1920 gick industrin för 30-40 % av sin faktiska kapacitet, järnvägsnätet var raserat och 60 % av lokomotiven gick inte att använda.
En utveckling av ekonomin är den absolut mest nödvändiga uppgiften efter revolutionen. Marx skrev 1846: »En utveckling av produktivkrafterna är den absolut nödvändiga praktiska premissen (för kommunismen), eftersom den förutan förallmänligas nöden, och med nöden börjar kampen och nödtorften igen, vilket betyder att den gamla smörjan kommer åter». Här träffar Marx mitt i prick. 71 år före revolutionen! Det var just det här problemet den unga sovjetstaten brottades med. Ryssland hade inte dom ekonomiska förutsättningarna för socialismen och då stod man inför två alternativ:
1) En internationell revolution. Framför allt en revolution i Tyskland. Tyskland 1917-23 pulserade av revolutionär glöd; revolutionen november 1918 - januari 1919 som störtade kejsaren, Sovjetrepubliken Bremen januari 1919 (varade fyra veckor) och bayerska sovjetrepubliken april - maj 1919. Händelserna 1921 och 1923 höll hela tiden hoppet levande om en allians mellan Sovjettyskland och Sovjetryssland. Tyskland med sin avancerade ekonomi, sin tekniskt högtstående industri skulle kunna dra upp Ryssland ur sin primitivitet. Eller:
2) »...att all den gamla smörjan kommer åter». En kontrarevolution helt enkelt. Ryssland förblev isolerat. Som vi vet slutade den tyska revolutionen i nederlag, liksom den finska, slovakiska, ungerska, bulgariska o s v i den här perioden. Kvar är alternativ två. Men utveckling mot kontrarevolution var och är ingen rak process. Under inbördeskriget hade Trotskijs Röda Armé slagit tillbaka dom vita styrkorna (med 21 utländska arméer som deltog aktivt på deras sida). Den nationella och internationella borgarklassens försök att återupprätta kapitalismen hade misslyckats. Den nationaliserade och planerade ekonomin kvarstod men den dåliga ekonomiska utvecklingen tvingade hela sovjetsamhället in i en kamp om nationalinkomsten, och som Trotskij påpekade: » ... kampen om nationalinkomsten blir nödvändigtvis en politisk kamp». Och även om kontrarevolutionen inte får sociala uttryck (omvälvningar av ekonomin) så söker den hela tiden politiska uttryck. Det politiska uttrycket fick den i den allt mer svällande administrationen och byråkratin inom sovjetstaten. Trotskij beskrev det så här: »Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande allamotallakampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma när helst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa, är det nödvändigt att sätta dit en polisman för att hålla ordningen. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt». Och när denna byråkrati ska fördela varorna glömmer den naturligtvis inte bort sig själv.
Lenin ger oss en vink om varför just sovjetadministrationen blev mest infekterad av den politiska reaktion som följde revolutionens isolering: »Vi övertog den gamla statsapparaten, och det var vår olycka. Statsapparaten arbetar ofta mot oss. Det blev så att efter 1917, efter maktövertagandet, så började statsapparaten sabotera oss. Vi blev då skrämda och bad dem: 'kom tillbaka till oss'. Och de kom alla tillbaka, och det var vår olycka».
Det byråkratiska skiktet som började resa sig över samhället representerar en småborgerlig reaktion mot oktoberrevolutionen. Människor som under tsartiden haft en välbeställd situation översvämmade sovjetstaten och även partiet på jakt efter privilegier, prestige och inkomster som de skulle kunna åtnjuta genom sitt maktmissbruk.
2. Maktkampen
När Lenin skulle möta byråkratiseringsfaran inom partiet var han helt på det klara med att byråkratin hade en klassnatur. Han föreslog därför en proletarisering av centralkommittén. Att utöka dess medlemstal till mellan 50 och 100 personer och »upptagningen av flera arbetare i centralkommittén kommer att hjälpa arbetarna att förbättra vår apparat, som är under all kritik». Vidare: »Jag tänker mig att om några tiotal arbetare tas in i centralkommittén så kan de bättre än någon annan gripa sig an med att pröva, förbättra och omskapa vår apparat». Och: »Enligt min mening bör de arbetare som tas in i CK huvudsakligen inte vara sådana... som under lång tid tjänstgjort i sovjetorgan, ty hos dessa arbetare har redan utformats vissa traditioner och vissa fördomar vilka just bör bekämpas».
Tyvärr skulle Lenins kamp mot byråkratin inte vara länge. I mars 1923 drabbas Lenin av ett slaganfall (det tredje på ett år) som tvingar honom att lämna den politiska arenan fram till hans död den 21 januari 1924. Stalin hade, sedan han utnämnts till generalsekreterare i centralkommittén i april 1922, samlat på sig en enorm administrativ makt. Stalin var den ende i partiledningen som hade valts till sina poster på rent administrativa meriter och ingen hade tänkt på att han skulle kunna använda det politiskt. Stalin som enligt Lenin led av "administreringsmani", hade i skymundan försett sig med lojala undersåtar inom byråkratin. Stalins styrka låg helt på det administrativa planet - Stalin behövde byråkratin och byråkratin behövde Stalin - en först omedveten och sedan medveten process. Stalins ledarskap startade en antitrotskistisk kampanj. Först i förtäckta ordalag, antydningar och skvaller inom kommunistpartiet, sedan i öppna kampanjer mot Trotskijs person, mot den permanenta revolutionen. Kampen mot trotskismen vann genklang hos den stora grå massan av okultiverade byråkrater. Som Trotskijs själv förklarade var den byråkratins sätt att protestera mot marxismens teoretiska krav och mot revolutionens fordringar. Faktum är att även en kampanj mot den nu döde Lenin också började. Syftet var att man skulle ge intrycket att Lenin stod i motsatsställning till Trotskij. Genom direkta lögner, förfalskad historieskrivning och citatakrobatik skulle man bevisa att Lenin och Trotskij var de mest bittra fiender.
Trotskij berättar om det så här: »Man upphörde att betrakta Lenin som revolutionens ledare och förvandlade honom till överstepräst för en hierarki. Trots mina protester lät man på Röda torget uppföra ett mausoleum, motbjudande och ovärdigt för ett revolutionärt medvetande. De officiella böcker, som publicerades om Lenin blev även de mausoléer. Hans tänkande blev sönderhackat i citat, som lämpade sig för lögnpropaganda». Inom hela apparaten började nu en kraftig skiktning att ta fart. Trotskij och hans medhjälpare degraderades, Man avsattes från sina poster och ersattes av lojala stalinister. Trotskij själv avsattes i början av 1925 från sin post som folkkommissarie för armén och flottan, och därmed avsatt från sin styrkeposition. Röda Armén hade Trotskij byggt upp från grunden, och naturligtvis fanns det också en mycket stor skara officerare (på alla nivåer) som var sympatiskt inställda till Trotskij. Stalinfraktionen såg detta som ett väldigt hot. Hade Trotskij varit samma despot som Stalin, skulle han med hela Röda Armén bakom sig, lätt kunnat krossa Stalins fraktion genom en palatskupp. Man tanken låg inte i Trotskijs natur. Man kan tänka så här efteråt att vilken utveckling som helst (förutom kapitalismens återupprättande, naturligtvis) hade varit bättre än den utveckling som skedde på 20-talet i Sovjet, inkluderat en palatskupp av Trotskij. Men det är en ynklig tanke. Det måste påpekas igen: det var inte frågan om två olika personers vilja. Byråkratin var en "masskraft" och var tvungen å att bemötas av en masskraft, med andra ord Trotskijs vänsteropposition.
En palatskupp skulle inte ha inneburit någon fundamental skillnad. Dessutom innebar Trotskijs politiska opposition att marxismens grundläggande idéer hölls levande, ett oersättligt bidrag till arbetarklassen och historien.
Den position Trotskij nu befann sig i blev nu svår. Han hade utnämnts till chef för den elektrotekniska förvaltningen och ordförande i styrelsen för industrins vetenskapliga och tekniska förvaltning. Han överöstes med administrativa göromål, och som han själv påpekade, isolerades från partiet. Det var Stalins plan.
Under 1925 utbröt en kris i partiet. En kris som i sin tur reflekterade krisen i landets ekonomi. Landet led av "varusvält". Industrin gick mycket dåligt. Hur skulle man bemöta den här krisen? Partiet splittrades i tre fraktioner:
1) Högeroppositionen. Ledaren för fraktionen var Bucharin som förespråkade en mer liberal ekonomi, mera kapitalistiska inslag framför allt inom jordbruket. Bucharins smått historiska slagord "Bönder - berika er!" och "Mot socialismen med snigelfart!" talar nästan för sig själva. Men problemet var att Bucharins omtanke och välvilja var missriktad. Största problemet låg inte inom jordbruket utan inom industrin. Bristen på industrivaror att konsumera gjorde att bönderna inte såg någon anledning att producera mycket och att ackumulera kapital för investeringar i jordbruksmaskiner o s v. Faktum var att det t o m fanns en tendens tillbaka till självhushållning inom jordbruket. Problemen på landsbygden kunde alltså härledas ur den underutvecklade industrin, något som Bucharin förbisåg.
2) Centrumfraktionen. Stalins fraktion. Fungerade i realiteten som ett komplement till högeroppositionen, men Stalin ville säkerställa sin möjlighet till manövrer. Centrumfraktionen uttryckte i hög grad byråkratins självständighet och dess målsättning att erövra makten inom partiet. Även om centrumfraktionen var inne på högeroppositionens linje så betydde det bara att Stalin ville, eller snarare var tvungen att, slå mot vänstern först och högern sen, innan man stod som herren på täppan.
3) Vänsteroppositionen, som leddes av Trotskij. Vänsteroppositionen skulle i början av 1926 få ett överraskande tillskott av både Zinovjev och Kamenev som nu hade beslutat sig för att lämna Stalin. Det var en kombination av två saker som tvingade dom till detta tvära kast. För det första att dom var Lenins lärjungar, teoretiskt och politiskt mycket högre stående än Stalin och naturligtvis inte kunde acceptera Stalins hejdlösa revision av bolsjevismen. För det andra att de förstått att det var Stalin som utnyttjat dom istället för som dom hoppats, tvärtom. Dom var, trots deras dåliga karaktär (intrigmakare o s v) ändå medvetna om allvaret i brytningen med Stalin. Zinovjev skrev efter brytningen i ett brev till Kamenev: »Du skall veta att om vi hastigt avlider har Stalin sitt finger med i spelet». Trotskij, Zinovjev och Kamenev blev ledare för vad som skulle kallas den förenade vänsteroppositionen,
3. Förenade vänsteroppositionen
Vilket var deras program? Det bästa man kan läsa på svenska är Trotskijs »Det verkliga läget i Ryssland». Vänsteroppositionens program gick i väsentlig grad ut på att stärka arbetarklassens ställning i sovjetstaten. Man sa:
1) Ryck upp varje antydan till förlängning av åttatimmarsdagen med roten.
2) Höj lönerna i samma takt som produktiviteten ökar.
3) Bygg ut industrin, dels för att motsvara behoven på industrivaror, dels för att suga upp den växande skaran arbetslösa. 1927 gick två miljoner arbetslösa.
4) Förbättra levnadsvillkoren för arbetarna. Den genomsnittliga bostadsytan per person i en industriarbetarfamilj var cirka 5,4 kvadratmeter. Höga hyror tvingade in flera familjer i samma lägenhet.
5) Nej till individuella ackord.
6) Ungdomen, kvinnornas och lantarbetarnas ställning måste höjas. 1923 hade ungdomar 47,1% av en arbetarlön, 1927 39,5%. Kvinnornas löner pendlade mellan 50 och 80% av männens löner. 1927 tjänade lantarbetarna bara 63% av vad dom tjänade 1914.
Under NEP-perioden hade arbetarnas materiella villkor halkat efter till förmån för kulaker, NEP-män och byråkratin. Man måste så att säga återupprätta arbetarklassen. Men inte bara materiellt, utan även politiskt. Och detta inom både fackföreningar, sovjeter och parti. För fackföreningarna gäller demokratisering, proletarisering och oavhängighet gentemot stat och parti om dom skulle vara förmögna att försvara arbetarnas ekonomiska och kulturella intressen. Trotskij: »I vilken riktning utveckling sovjetstatens apparat sedan några år? I riktning mot förenkling och minskandet av omkostnaderna? Mot proletarisering? Närmar den sig den arbetande massan i stad och landsbygd? Minskar den avgrunden mellan de härskande och de behärskande? Hur går det med genomförandet av större likhet i levnadsvillkoren? Gör vi framsteg på dessa områden? Det är alldeles klart, att man icke kan ge ett jakande svar på någon av dessa frågor.»
Sovjeterna - statens grundorganisationer - hade förvandlats från att vara organ för arbetardemokrati till institutioner för tjänstemannadiktatur. Stalinisten Molotov svarade oppositionens kritik med formeln: arbetarna behöver inte närma sig staten och staten behöver inte närma sig arbetarna för den är ju redan i sig en arbetarstat. Det finns ingen som kan försvara byråkratin så bra som en sann byråkrat. Sovjeterna är ju de organ som arbetarklassen, i fullständig demokrati, skall regera igenom och inte, så som hände, att byråkratin inom sovjeterna kom att resa sig över arbetarklassen och öppna dörrarna för främmande klassintressen. Stalin flirtade ju som bekant med kulakerna och NEP-borgerligheten. Trotskij påpekade dessutom att bristen på arbetardemokrati och Stalins högerkurs ledde till att dessa kulaker och NEP-män kunde, även om man berövade dom rösträtten, vara i stånd att utöva inflytande över sovjeterna och framför allt sovjeter på lägre nivå. Sovjeterna på landsbygden kunde i vissa fall helt domineras av kulakerna på grund av deras starka ställning och makt. Stalins politik äventyrade hela sovjetstaten och oktoberrevolutionens landvinningar.
Partiets sociala sammansättning var mycket dålig. I förenade vänsteroppositionens program visade man på den skiktning som hade skett inom partiet och att man hade fler tjänstemän än arbetare inom partiet. Trotskij påpekade också att partiet bestod av en tredjedel industriarbetare, men att de bara utgjorde en tiondel av partiets högre organ. 38-40% av de ansvariga och ledande personerna inom bolsjevikernas press kom från andra partier. Cirka 25% av de som befann sig inom partiets ledande organ var före detta mensjeviker och socialrevolutionärer. Med andra ord: en hel våg av antibolsjeviker hade sköljt över partiet. Personer som var beredda att klä sig i en bolsjevikisk kostym om det bara betydde en säker karriär. Dessa personer blev snart Stalins lojala hantlangare. Vänsteroppositionens program var att partiet skulle vända sig, återigen, till arbetarna. Bolsjevikerna var ju ett arbetarparti, och inte ett tjänstemannaparti.
Hand i hand med vändningen mot arbetarna skulle man ta död på karriärismen inom partiet genom: 1) fullständigt fri diskussion inom partiet, 2) alla på ansvariga poster skulle kunna väljas eller avsättas beroende på vad majoriteten ansåg, 3) Avlägsna alla privilegier för personer inom högre organ så att moroten för karriärism försvinner. Så att vad man finner i vänsteroppositionens program är en elementär tanke: arbetarklassens roll. Bara en aktiv, kämpande arbetarklass, inom fackföreningarna, inom sovjeterna, inom partiet, skulle kunna motverka dom byråkratiska tendenserna.
Men vi ska vara lika klara, som Trotskij var, på att detta endast skulle fördröja Sovjetunionens urartning. Sovjets öde var helt sammanknutet med den internationella arbetarklassens öde. Världsrevolutionen var ingen fras för vänsteroppositionen, utan en nödvändighet för att rädda arbetardemokratin i Sovjetunionen. Det var också därför kampen inom partiet ställdes på sin spets efter brittiska generalstrejkens nederlag 1926 och kinesiska revolutionens krossande 1927. Båda nederlagen hade Stalin på sitt samvete. Båda nederlagen ökade massornas misstro och uppgivenhet mot den internationella revolutionen. Trotskij påpekar mycket riktigt att denna misstro var det psykologiska underlaget för Stalins nationalreformistiska politik och att byråkratin stärktes av nederlagen. Den internationella arbetarklassens nederlag blev Stalinbyråkratins framgång.
Varje stalinist borde studera den kinesiska revolutionen och se med vilken idiotisk dumhet som Stalin vägledde de kinesiska kommunisterna, på gränsen till medvetet förräderi. Så sent som i april 1927 försvarade Stalin koalitionspolitiken mellan kommunisterna och det borgerliga Kuomintang, som var under ledning av Cheing Kai Shek. En vecka efter Stalins vackra ord dränkte Chiang Shanghais arbetare och kommunister i deras eget blod. Stalin satt nu i en hopplös ställning. Hans enda alternativ var nu att följa upp massakern i Shanghai med en hänsynslös terror och klappjakt på vänsteroppositionens medlemmar, som var i ständigt växande numerär. Trots terrorn fanns det en önskan inom partiet att lyssna till vänsteroppositionens ståndpunkter och dess program. Man anordnade en serie hemliga möten, framför allt i Leningrad och Moskva, där vänsteroppositionens män talade. Sammanlagt deltog omkring 20 000 människor i vänsteroppositionens mötesserie hösten 1927, som en upptakt inför femtonde partikongressen i december 1927. Det avslutande mötet hölls vid Sovjets tekniska högskola där mellan 2 000 och 3 000 oppositionella hade infunnit sig. Trotskij och Kamenev hann tala i två timmar innan GPU (hemliga polisen) förstod vad som försiggick och bröt upp mötet.
Nästa steg i vänsteroppositionens kampanj var demonstrationerna till 10-årsminnet av oktoberrevolutionen. Vänsteroppositionen beslöt att delta i de officiella demonstrationerna men med egna avdelningar, egna plakat och egna slagord. Slagorden och plakaten var inte riktade mot partiet: »Kamp mot högern, mot kulakerna, NEP-männen och byråkraterna», »Fullfölj Lenins testamente», »Mot opportunismen, mot splittringen, för det leninistiska partiets enhet». Detta var riktat mot Stalin-klicken och de borgerliga element som byråkratin var allierade med. Trotskij anförde vänsteroppositionens styrkor i Moskva och Zinovjev i Leningrad. Denna massiva uppvisning ledde till upplopp och slagsmål på grund av stalinistiska provokatörer och i Moskva öppnade militär eld mot demonstranterna. Trotskij och Zinovjev var redan utslängda från både politbyrån och centralkommittén, och blev nu omedelbart uteslutna ur partiet.
På partiets 15:e kongress antog man en resolution som löd: » ... anslutning till oppositionen och propaganda för dess åsikter är oförenliga med medlemskap i partiet». Kamenev och Rakovskij skulle försvara oppositionen på kongressen, men deras ansträngningar var förgäves. Stalin hade redan säkrat sin majoritet. Kongressen uteslöt direkt 75 ledande personer inom vänsteroppositionen (förutom de många som redan var utstötta eller fängslade) och krävde att dom skulle fördöma och avsvära sig sina åsikter - detta som villkor för fortsatt medlemskap i partiet. Trotskij förvisades till Alma-Ata (nära kinesiska gränsen) i början av 1928 och landsförvisades 1929.
Zinovjev och Kamenev gjorde det som krävdes av dem för att behålla medlemskapet, d v s avbön, smutskasta sig själv o s v, något som från och med nu skulle bli en vanlig ritual bland demoraliserade, f d oppositionella. 2 500 (mest zinovjevister) gjorde avbön efter den 15:e partikongressen. 1 500 vägrade avbön och uteslöts. Ledande trotskister som Rakovskij, Pjatakov och Preobrasjenskij förvisades till Sibirien. Dock, vänsteroppositionen var en massrörelse - man hade kunnat ändra utvecklingen. Det tragiska var att den uppstod för sent. Den 15:e partikongressen får bli symbolen för Stalins seger över vänsteroppositionen.
4. Kominterns förfall
»Konsekvensen av förändringarna i politiken och personerna i ledningen är alltför välkända. Från början av 1923 har Kommunistiska Internationalen bara lidit nederlag: i Tyskland, Bulgarien, Storbritannien och Kina. I andra länder har, dock ej så dramatiskt, tillbakagångarna varit allvarliga. Den opportunistiska blindheten hos ledarskapet var den omedelbara orsaken överallt. Det mest allvarliga nederlaget är det som Stalin förbereder i Sovjetrepubliken. Man kan tro att Stalin satt som mål att gå till historien som den störste organisatören av nederlag.» (Trotskij 1929).
Det Trotskij syftar på när han talar om »det mest allvarliga nederlaget» är likvideringen av vänsteroppositionen - »militanterna för den leninistiska Kommunistiska Internationalen». Det ryska kommunist partiets dominans inom Komintern gjorde att dess utveckling nästan blev synonymt med Kominterns egen. Efter Kominterns bildande 1919 följde fyra kongresser som kan kallas "leninistisk" därför att dom stod under Lenins och Trotskijs ledning. Lenin och Trotskij skrev dom viktigaste dokumenten och resolutionerna för internationalen under denna period. Under Lenins och Trotskijs ledning blomstrade internationalen, både organisatoriskt och politiskt (dom fyra första kongresserna är en massiv ansamling av politiska mästerverk).
Men för Stalin var Komintern en börda.
Efter att ha tagit makten efter Lenins död var en av Stalins huvuduppgifter att tämja detta den internationella revolutionens världsparti. Redan 1924, då Stalin lanserade "teorin" om socialism i ett land, så var det en signal från den ryska byråkratin att den ville befria den sovjetiska utrikespolitiken från den internationella revolutionens program. Komintern skulle tvingas att anpassa sig till den ena eller andra kommersiella, diplomatiska eller militära överenskommelsen mellan den sovjetiska regeringen och den eller den imperialistiska regeringen. Från 'världsrevolution' till 'status quo', som Trotskij karakteriserade det,
5. Mordet på Kirov
Detta är bakgrunden till utvecklingen i Sovjet på 30-talet. Moskvarättegångarna var en ursinnig kamp från byråkratins sida, ett ensidigt inbördeskrig mot marxismen, bolsjevikpartiet, sovjeterna, vänsteroppositionen, oktoberrevolutionen, arbetardemokrati, världsrevolutionen - allt som stod i motsättning till byråkratin. Det vill säga, allt som stod för arbetarklassens historiska uppgifter om en fulländad socialism.
Byråkratin var därmed tvungen att fysiskt likvidera allt som kunde representera en alternativ ledning, en alternativ kurs, en alternativ politik till Stalins byråkrati. Framför allt var man tvungen att radera ut vänsteroppositionen som mest konsekvent representerade arbetarklassens historiska uppgifter. Trotskijs förutsåg denna utveckling med lysande exakthet. Han skriver i ryska vänsteroppositionens bulletin vad Stalin är tvungen att göra för att krossa oppositionen är att en gång för alla: »... länka samman oppositionen med mordförsök, förberedelser till väpnat uppror e t c... den vanmäktiga manöver- och undanflyktspolitiken inför de växande ekonomiska problemen och partiets förlorade tro på ledningen har gjort det nödvändigt för Stalin att bedöva partiet genom att iscensätta ett drama i stor skala. Det krävs ett dråpslag, en chock, en katastrof... Detta, och bara detta , är något som Stalin kommer att tänka igenom noga.»
Stalin smed sina planer. Den första december 1934 skulle Kirov - ordförande i kommunistpartiets Leningradavdelning - mördas. Mördaren var den unge parti- och komsomolmedlemmen Leonid Nikolajev. Detta var sannerligen århundradets brott. Med det mordet som utgångspunkt skulle Stalins hemliga polis, GPU, fabricera bevis som i slutändan skulle leda till att över en miljon kommunister skulle få sätta livet till.