Mordgåtan Olof Palme
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet.Den heter ”Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden” och är utgivenpå Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997ut boken ”Mörkläggning”, ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer,med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt merlättläst. Boken fokuserar framför allt på polisutredningen, inte alternativa”spår” som exempelvis ”polisspåret” eller ”Sydafrikaspåret”. Dessa tas förvissoupp, och läsaren får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställersig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utreddemordet. Den frågan blir än mer angelägen, när man ser vilka spår polisenverkligen följde och hur substanslösa de var.
Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av HolmérsPKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna sessom att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras avnågon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnadenästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att manmedvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något medPalmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet avboken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klartför mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbartatt det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, menändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick tillåtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgiftvar att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiskaobehagligheter för dem som har makten. Och PKK-spåret och Christer Petterssonhade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farligafrågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagruppsom stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Detenda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmesutpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande,som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse, att Lisbeth Palme i själva verketträngde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvisboken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bortär ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politiskt korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har någotminne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palmestrax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganskaså klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkadegå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägnaom att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligenvar för typ av utredning.
Somjag antytt – jag skulle gärna sett lite mer om alternativa ”spår”, i synnerhetpolisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar havarit att ta reda på någon form av ”sanning” utan att leta på garanteratofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis”polisspåret”, berodde faktiskt inte på att det låg mera substans imisstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hurspekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mersubstantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en ”konspiration” med dethelt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendethar ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Detförutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men detutesluter förstås inte heller möjligheten….