Om Mona Sahlins uppgång och fall

MONA OCH JAG

Mona Sahlin och jag är bägge födda i mars 1957. Vi gick bägge med i SSU när vi var femton år. 1973 åkte vi bägge på klubbledarkurs på Bommersvik utanför Stockholm, fast olika veckor. Vi det laget satt vi bägge i distriktsstyrelser för SSU. Hon i Stockholm, jag i Norrbotten. Vi gifte oss med var sin politiskt aktiv kock! Hon har tre barn och jag väntar nu mitt tredje. Vi har alltså en hel del gemensamt, Mona och jag. Eller?

Jag har läst Mona Sahlins bok `Med mina ord'. Men det är inte våra likheter, utan alla olikheterna, som slår mig. Vår bakgrund, vårt förhållningssätt till politik, vår självuppfattning, våra åsikter, allt är så olika. Och inte minst våra karriärer inom socialdemokratin, förstås.

"Jag älskar partiet, det har jag sagt många gånger. Och många har påpekat att man inte kan älska ett parti. Möjligen idéerna bakom det. Men för mig var det inte så enkelt att skilja på det."

1982, det år som Mona kom in i riksdagen, hade jag som `trotskist' redan blivit utesluten från partiet och SSU. Och det som hade varit likt för oss, att vi bägge hade vad jag kallar SSU-hjärta, att vi rös när vi sjöng Internationalen och när fanorna smattrade på Första maj, hade för min del gått över. Av brutala och påtvingade skäl. När mina kompisar i SSU (liknande Mona S, som jag personligen inte konfronterades med) hade uteslutit mig och andra och dessutom slutat hälsa när man träffades på stan, fick såna känslor snabbt en knäck. Jag upptäckte långt innan Mona S att klimatet i arbetarrörelsen inte alltid är så roligt och sällan särskilt högt i tak.

Men Monas känslomässiga förhållande till socialdemokratin formade också hennes politik. Det slår mig gång efter gång under läsningen av boken hur emotionell och irrationell hennes syn på politiken är. Hon skriver flera gånger att hon blir verkligt intresserad av frågor först när de fått ett ansikte. Genom mötet med Rikard Wolff tog hon t ex till sig de homosexuellas problem. Ännu tydligare exempel på känslosamheten är hennes syn på EU-frågan. Hon skriver att hennes `lust' till EU kommer ur ett dåligt samvete, en känsla av skuld, för att Sverige stod utanför andra världskriget och därmed inte gjorde tillräckligt för att hindra judeutrotningen! Därför ska Sverige nu "ta sitt ansvar"!

Politisk broiler

Skälet till hennes beroende av personliga möten och känslor är naturligtvis att hon var och är en broiler, snabbuppfödd på en fattig politisk kost där Ernst Wigforss var den teoretiska höjdpunkten och utan en egen yrkesverklighet att relatera till. Inte ens hemifrån, eftersom hennes pappa var socialdemokratiskt kommunalråd i Nacka. Hon har aldrig arbetat med annat än politik. Ändå retar hon sig på att hon kallas broiler, och ser inte sambandet, när hon själv gång på gång i boken skriver om vad denna bakgrund fått för konsekvenser;

"Jag säger vi politiker och sen föräldrar eller människor. Som om det vore två sorters folk jag talade om. Så har det nog i stor utsträckning kommit att bli. Vi politiker talar ofta om människorna som om de vore en särskild och kanske utrotningshotad art som vi ska värna om."

Eller när hon erkänner att hennes politiska engagemang till att börja med mest handlade om Vietnam och tredje världen, att hon inte kunde uppfatta orättvisorna i Sverige! Likande som för många ur medelklassen växte radikalismen med avståndet.

De enda erfarenheter hon har utöver politiken är de `kvinnliga', som mamma, vilket förklarar den djupa betydelsen hon lägger vid dessa och att hon i boken visar ett, som det verkar, verkligt engagemang för jämställdheten och kvinnofrågorna. Det vill säga, så länge inte dessa frågor kommer i konflikt med hennes delvis självpåtagna huvuduppgift som politiker; Att förklara och försvara den socialdemokratiska krispolitiken.

Att döma av boken är hon oväntad politiskt naiv. Som om hon själv egentligen inte förstod varför åtstramningspolitiken var nödvändig för regeringen. Visst nämner hon budgetunderskottet och så vidare, men resonemanget är på en nivå som ligger under en vanlig riksdagsdebatt. Men hon tror på politiken och ser sin personliga styrka i att hon kan och vågar förklara `svåra beslut'. Man förstår under läsningen varför hon blev ett offer. Hon tog själv på sig rollen, genom sin beredvillighet att klä skott i massmedia och gentemot fackföreningsrörelsen, för det ena impopulära beslutet efter det andra. Och genom att hon utnyttjades av andra som en bricka i ett spel hon själv inte förstod reglerna för.

Saknar klasskänsla

Nu vill jag med detta inte säga att det är synd om Mona på något sätt, att hon egentligen var en hyvens tjej som hade otur. Det framgår med all önskvärd tydlighet att Mona Sahlin stödde besluten och har ett påtagligt borgerligt synsätt på samhället. Borgerligt inte minst i meningen att hon helt verkar sakna klasskänsla.

Hon skriver om sin beundran för småföretagare, "vår tids hjältar" (!) med sin entreprenörsanda. Om sin förtjusning i den svenska flaggan och nationalsången. Om sitt ogillande av kollektivanslutningen. Och LO:s oförmåga att förstå ekonomiska realiteter. Om förmyndarsamhället. Värst i boken:

"I starka, anonyma samhällen, där det offentliga helt och hållet har tagit över solidariteten, tror jag att det finns en stark grogrund för växande klassklyftor och utbredd egoism. `Varför ska jag bry mig?' Jag har ju betalt min skatt?"

Man frågar sig var hon får sånt ifrån? Vilket exempel har hon på detta? Det är ju precis tvärtom. I samhällen som haft ett relativt starkt skyddsnät, som t ex Sverige innan detta började raseras, var solidariteten oerhört mycket större än andra kapitalistiska länder som haft en liten offentlig sektor, t ex USA. Detta eftersom den stora majoriteten människor då fick möjligheten att upptäcka vilka fördelar det gav i form av trygghet och behovstillfredsställelse.

Mona S talar däremot ingenting om arbetslösa eller ensamstående mammor som har svårt att klara ekonomin trots att de arbetar. (De hon ömmar för är de som aldrig fått ett arbete, som aldrig kommit in i `systemen'. Detta för att motivera varför det inte är rätt att prioritera återställandet av t ex a-kassan). Hon nämner inte en enda gång ordet socialism, eller ger någon som helst vision av ett i grunden annat samhälle. Hon avskyr moderater, inte främst för politiken, utan för arrogansen, ansvarslösheten och deras uppblåsta självsäkerhet. Och talar om betydelsen av alla träffar med näringslivet, där politikerna får veta mer om företagarnas villkor, som det heter.

Vad jag menar är att Mona Sahlin och andra i den socialdemokratiska ledningen sitter på två stolar. De administrerar ett kapitalistiskt samhälle, men med mandat från arbetarrörelsen. Därför utsätts de hela tiden av press från två olika håll. I tider av kamp för arbetarklassen med strejker och demonstrationer är trycket starkast därifrån, i stiltjen är det starkast från borgerligheten, vars samhälle de hjälper till med att styra.

Sådan har situationen varit mer eller mindre i hela arbetarrörelsens historia, men det som hänt sen socialdemokratin fick akuta problem på 70-talet, är att det kommit fram ett ledarskikt som än mer än tidigare saknar förankring i arbetarklassen, som t ex Mona Sahlin, Göran Persson och Jan Nygren. Som genom sina brister på egna erfarenheter från livet utanför privatlivet och politiken, helt saknar eget försvar mot alla de borgerliga värderingar de möter. Och därför dessutom saknar en inbördes lojalitet. I stället utser dom syndabockar som vid tecken på första kris ska offras. Där finns grunden till Mona Sahlins fall.

Groteska massmedia

Det är svårt att inte känna obehag av Monas beskrivning av `Sahlinaffären'. Massmedias agerande var naturligtvis groteskt. De arbetade på att piska upp en stämning som saknade proportion till hennes kontokortsslarv. Jag avundas inte hennes tragikomiska erfarenheter som:
"Så där står jag och trycker febrilt på dörren för att komma ut. Och utanför står horden av journalister och trycker på och kräver att jag ska komma ut. Jag försöker ju! Och livvakterna kämpar som djur för att få upp dörren och ge mig några millimeter att andas på. Det är gräsligt och vansinnigt. Jag får skorna söndertrampade och kavajen söndersliten, jag får två blåmärken av mikrofoner som körs upp i ansiktet på mig och hela tiden slkriker alla hysteriskt fram sina frågor. Rapport direktsänder (!) kalabaliken. Och där hörs plötsligt K-G Bergstöm ropa: 'Jag faller, jag faller!' Kameran visar plötsligt bara taket i Rosenbads hall".

Men Mona Sahlins fall har väldigt lite att göra med kontokort, Toblerone eller dagisräkningar. Hon blev tvingad att avgå därför att så många var motståndare till regeringens högerpolitik och Mona var en symbol för denna. Man var rasande över fallskärmar och topplöner för etablissemanget, samtidigt som så många blivit avskedade och dessutom fått sin a-kassa neddragen. Tillspetsat så föll hon inte därför att hon hade glömt att betala p-böter, utan för att hon hade råd att ta så många p-böter och dessutom inte hålla koll på om hon betalt dem.

Fler fall följer

Jag tyckte att `Med egna ord' var intressant läsning. Det var kul att göra jämförelser med mitt eget liv, eftersom jag är generationskamrat till Mona. Vilket märks på våra liknande upplevelser om kvinnoförnedrande skämt i arbetarrörelsen till exempel.

Men Mona Sahlins bok är också en bekräftelse på att den politiska inriktning jag själv valde är den som kommer att hålla på lång sikt.

Mona Sahlins fall är bara det första exemplet. Fler i den socialidemokratiska ledningen kommer att falla de kommande åren, därför att deras politik är på katastrofkurs gentemot arbetarrörelsens grundläggande intressen.

Lena Clyne, Stockholm