Mona skär ner som en hel karl
Socialdemokratiska partiet står i begrepp att välja sin första kvinnliga ordförande. Tyvärr är det ingen framgång för kvinnofrågan. Tvärtom är Mona Sahlin stark förknippad med den politik som har urholkat välfärdsreformerna vilket särskilt hårt har drabbat kvinnorna. Hon har deltagit i nedskärningarna som en hel karl.
Under de senaste tjugo åren har kvinnokampen varit i en period av bakslag. I takt med att de kommersiella krafterna fått fritt spelrum har porr, prostitution och våld mot kvinnor ökat. På många områden, när det gäller livsstil, kläder och musik har könsrollerna närmast stärkts.
En allt mer pressad arbetssituation, speciellt inom vård och omsorg, har lett till att många kvinnor drabbats av utmattningsdepression och att kvinnor är överrepresenterade i sjukstatistiken. De dubbla bördorna har ökat när dagis, fritids och äldreomsorgen rustat ner.
Samtidigt som vi har fått allt fler kvinnor i ledande ställning inom arbetarrörelsen har väldigt få framsteg gjorts, särskilt utifrån de förhoppningar som fanns tidigare. Kvinnors löner släpar fortfarande efter, ofrivillig deltid och osäkra anställningar förekommer mer bland kvinnor, arbetstiden har inte förkortats. Särskilt de tillfälliga anställningarna liksom de obekväma arbetstiderna har ökat explosionsartat bland LO-kvinnorna enligt en rapport från LO (Anställningsformer och arbetstider 2005).
Många kallar sig idag feminister men det räcker inte. Kvinnliga förebilder kan vara en inspirationskälla, men det som verkligen räknas är en politik som flyttar fram kvinnors positioner.
Ända sedan Socialdemokratiska partiet bildades har det pågått en kamp mellan högern och vänstern. Mona Sahlin har varit en av de ledande representanterna för partihögern som dominerade i slutet av åttio- och i början av nittiotalet. Mitt under det kvinnodominerade fackförbundet Kommunals avtalsrörelse 1990 var hon som nybliven arbetsmarknadsminister med och lade förslag om strejk- och lönestopp. Det var hon och Ingvar Carlsson som 1992 förhandlade med den borgerliga regeringen om ett krispaket för att försvara den svenska kronan. Det ledde till att man blev överens om att bland annat införa karensdagar i sjukförsäkringen. Under valrörelsen 1994 presenterade hon ett föreslag om karensdag vid vård av sjukt barn.
Sedan dess har vinden vänt. Socialdemokraterna har tagit försiktiga steg vänster ut. Företrädarna för kanslihushögern har avsatts eller avgått frivilligt. Att i det läget Mona Sahlin står som ensam kandidat till partiledarposten är ett uttryck för vänsterns svaghet. För den som är aktiv inom arbetarrörelsen står det klart att det var inte några Toblerone som stoppade Mona Sahlin som partiledare förra gången hon var på förslag utan motståndet mot den politik hon stod för.
Vänstern har inte organiserat sig och man har inget program. Enskilda vänsterpersoner som varit föreslagna har därför inte förmått stå emot trycket. Den ledande byråkratin hade uppenbarligen bestämt sig för att det skulle bli Mona den här gången och man ville absolut ha en enighet kring henne. De vågade inte riskera en offentlig strid mellan höger och vänster eftersom det skulle kunna utvecklas till en politisk strid där ett tydligt program formuleras och olika riktningar öppet ställs mot varandra.
Den enda som försökte lansera sig politiskt i samband med partiledarnomineringarna var Morgan Johansson. I debattartiklar och interpellationer har han visat en radikal profil genom sin kritik av regeringen och förslag om att försöka riva upp pensionssystemet.
Visst är många trötta på Göran Perssons ledarstil men det som verkligen krävs är en annan politik. Om vänstern inom arbetarrörelsen hade formulerat ett vänstersocialdemokratiskt program och lanserat en person som var beredd att ta strid för den politiken, hade entusiasmen säkert snabbt blivit överväldigande bland s-medlemmar och sympatisörer.
Få kommer att känna någon entusiasm över att Mona Sahlin väljs till partiledare. Motviljan mot henne på den posten kan snabbt ta fart på nytt om hon fortsätter hålla fast vid de uttalanden hon nyligen gjort i radio om att hon inte kan lova någon återställare i A-kassan.
Vi uppmanar alla ombud att föra en politisk debatt och se till att frågorna kommer upp under den kommande kongressen. Det är nödvändigt att lansera en bred politisk kampanj som flyttar fram arbetarklassens positioner, stärker kvinnors ställning och gör den borgerliga regeringen till en kort parentes.
En socialdemokratisk vänsterpolitik eller, ännu hellre, en renodlat socialistisk politik, är den väg som leder framåt.