Mona Sahlin avgår
Så avgick Mona Sahlin söndagen den 14 november, knappt två månader efter valdagen. Redan när hon valdes som partiledare 2007 fanns ett starkt och brett missnöje med henne, speciellt i fackliga kretsar. Som minister på nittiotalet var hon en av dem som personifierade partiets högervändning. Tillsammans med Ingvar Carlsson var hon också med och gjorde upp om krispaketet med regeringen Bildt vilket gav LO-medlemmarna karensdag i sjukförsäkringen, minskad semester och andra nedskärningar.
Inför årets valrörelse tvingade medlemsopinionen Mona Sahlin att ta med Vänsterpartiet i samarbetet med Miljöpartiet.
En seger i valet hade möjligtvis gjort att hon kunnat sitta säker i sadeln några år framåt, men med ett historiskt dåligt resultat fanns inget som kunde rädda henne.
Inte ens den sympati vi kan känna för henne på ett mänskligt plan, när hon gång på gång attackerats i massmedia, eller ilskan inför det faktum att många gubbar fört krypskytte mot henne, av ett enda skäl - att hon inte är man. Men missnöjet med den politik hon står för är långt mycket starkare än sympatierna för henne som person.
Vad händer nu? I DN spekuleras till och med om att Socialdemokratiska partiet skulle spricka. Det tror vi inte är något som står för dörren.
Ledningen för Socialdemokraterna, nationellt och lokalt, är uppdelad i en vänster- och en högerbyråkrati. Ingendera falangen har något att vinna på en splittring, tvärt om skulle många av dem riskera att förlora sina politiska uppdrag. Istället kommer vi att få se en förhandlingslösning. Visst är det bra att hålla ihop partiet, men i sin förlängning kan tyvärr den typen av uppgörelser innebära att allt görs upp bakom stängda dörrar, ungefär som i Vatikanen, när konklaven låser in sig, röstar med valsedlar som sedan, när de eldas upp, med sin vita rök förkunnar att en ny påve är vald.
Vänstern i partiet är som vanligt i underläge, trots alla stridigheter har den konsekvent vägrat organisera sig. Allt som finns är lokala kotterier som för fram "sina" kandidater.
Vänstern har heller inte lyckats formulera en alternativ politik, deras åsikter är många gånger förvirrande lika högerns. De saknar ideologiskt förankring, vilket innebär att de oftast blir opportunister. Även om en vänsterkandidat blir partiordförande, kommer den personen pressas åt höger, om den inte har stöd av en verklig rörelse i partiet, facket eller i samhället.
Högern är den falang som traditionellt är starkast inom byråkratin, så risken är stor att vi får se en mitten- eller högerkandidat vinna striden. Det som är allra mest tragiskt med det, är att vi kanske inte får se slutet för alliansregeringen 2014. En fortsatt högerlinje i S är inget annat än en blek kopia av den borgerliga politiken.
På sikt kommer en sådan utveckling att leda till att Socialdemokraterna i Sverige, precis som partierna exempelvis i Tyskland och Belgien, kommer att få se sitt stöd i väljarkåren reduceras till runt 20 procent.
Alternativet finns väster ut, i Norge. Där samarbetet mellan de rödgröna och LO ledde till en stark vänsterseger i valet 2005 och Europas radikalaste regeringsförklaring. Trots att regeringens politik långt ifrån fullföljdes blev det åter en rödgrön majoritet 2009.
Precis som LO gjorde i Norge, borde den svenska arbetarrörelsen gå ut och fråga människor vilken politik man vill ha, och sedan ta strid för den.
Socialdemokratin har förvandlats till en maktmaskin som ger en välbetald partielit inflytelserika positioner. Nu måste vi åter bli en massrörelse som ger vanliga människor makten över sina liv.