Varför vi kräver att Miron Cozma friges

Den 15 februari 1999 åtalades den rumänske gruvarbetarledaren Miron Cozma i sin frånvaro av Högsta Domstolen i Rumänien och dömdes till 18 års fängelse. Två dagar senare arresterades han av den särskilda anti-terroristpolisen då han ledde en marsch med omkring 5 000 anhängare i bussar och bilar från Jiu-dalen till Bukarest för att protestera mot domen. Gruvarbetarprotesten stoppades våldsamt av en tusenhövdad polisstyrka.

Gruvarbetarna har gång på gång visat att de utgör den mest kraftfulla oppositionen mot Rumäniens rörelse mot kapitalism. Det är därför regeringen i Bukarest, påhejad av sina uppbackare i väst, har beslutat sig för att krossa dem. De räknar med att de om de först krossar gruvarbetarna kan de sedan ta hand om andra arbetargrupper en i taget.

De vapen som den rumänska borgarklassen använder i kriget mot arbetarklassen är en kombination av bedrägeri och statsterrorism. Nedläggningar och avskedanden drivs igenom, ibland med hjälp av falska löften om alternativ sysselsättning som inte existerar, ibland med tvång. Det sker alltid med stöd av de regeringskontrollerade och korrupta massmedia, som demoniserar och förtalar regeringens motståndare.

Det enda sätt på vilket gruvarbetarna och andra arbetare kan göra motstånd mot denna massaker på deras jobb och levnadsstandard är att mobilisera sina krafter i strejker och demonstrationer. Gruvarbetarna har genomfört marscher mot Bukarest vid fem olika tillfällen sedan 1990. Före det visade de prov på stort mod genom att organisera strejker under Ceaucescus diktaturregim (1977).

Förtalskampanj

För detta har de dragit på sig ett särskilt hat från de pro-kapitalistiska elementen i Rumänien och deras allierade i väst. De har framställts som "djur", "barbarer", "mördare" och allt möjligt annat i media, både i Rumänien och i väst. Den fula förtalskampanjen nådde nyligen en kulmen i den senaste gruvarbetarmarschem mot Bukarest. Hur långt de är beredda att gå i denna förtalskampanj är i sig själv en indikation på att klasskampen i Rumänien har gått in i ett kritiskt skede.

Borgarklassens företrädare inser att det är "reformprogrammet" självt som står på spel. De måste likvidera gruvarbetarnas motstånd till varje pris. Sålunda följdes de skenbara eftergifter som gjordes som ett resultat av gruvarbetarmarschen senast omedelbart av åtalet mot Cozma och andra gruvarbetarledare. Förtrycket kommer att trappas upp. En talesman för inrikesministeriet har varnat att "i framtida oroligheter kommer skarp ammunition att användas" (The Guardian, 99-02-18). Rättegången mot gruvarbetarledarna kommer att vara förspelet till nya attacker och nedläggningar. Det är den verkliga betydelsen av arresteringen av Miron Cozma och hans kamrater.

Miron Cozma

Den 47-årige Miron Cozma har varit den mest framstående av gruvarbetarledarna under nästan ett årtionde. Som ung vikarierande bergsingenjör valdes han först till facklig ledare för gruvarbetarna i Jiu-dalen 1990. Efter att Ceaucescu störtats sparkade arbetarna överallt ut de gamla cheferna och byråkraterna och valde folk de litade på. Många av dem var ingenjörer som Cozma. Miron Cozma ledde marschen till Bukarest 1991 som ledde till att regeringen Petre Roman. Roman hade lämnat Nationella Räddningsfronten och tagit ställning för marknadsekonomi. Romans så kallade socialdemokrater deltar nu i den högerinriktade samlingsregeringen som är fast besluten att ta hämnd genom att slakta kolindustrin och förfölja Cozma.

Miron Cozmas politiska utveckling är svårbedömd. Han är en av dessa folkliga ledargestalter som har lätt att förena sig med arbetarna och ge luft åt deras åsikter, men utan något klart perspektiv eller program. Sådana gestalter förekommer gång på gång i arbetarrörelsens historia. Det kan tyckas vara ett tillfälligheternas spel, men i själva verket uttrycker de det första trevande uppvaknandet hos den stora massan av arbetare som söker en revolutionär väg.

I januari 1905 leddes de ryska arbetarna av en präst, Fader Gapon, en man med monarkistiska sympatier och kontakter med de tsaristiska myndigheterna. Han gick så småningom ät vänster och närmade sig bolsjevikerna innan han blev mördad. Man kunde säga att det var olyckligt att de ryska arbetarna följde en sådan ledare i början av revolutionen. Detta speglade utan tvivel den låga politiska nivån vid det stadiet, arbetarnas förvirring, brist på erfarenhet och den marxistiska rörelsens svaghet. Men sånt är livet. Överallt och i alla tider lär sig arbetarna av sina erfarenheter. Under såna förhållanden leds ofta rörelsen av alla slags tillfälliga personer. Detta är ett oundvikligt stadium. Men arbetarna lär sig av erfarenheterna, och om marxisterna förvaltar sitt pund kan de finna en väg till den stora massan av arbetare. Men vi måste ta rörelsen som den är och inte som vi skulle önska att den vore.

Personligt mod

Cozmas personliga mod och dedikation för gruvarbetarnas sak står utom allt tvivel. Annars skulle han ha köpts för länge sedan. Korruption och förräderi har alltid varit den rumänska borgarklassens specialitet. I stället har han stått emot ständiga attacker, förtal och förföljelser. Cozma fänsgslades för "attacker på statliga institutioner" (1997-98). Omedelbart efter att han frigavs 1998 återvaldes han till ledare för gruvarbetarfacket i den militanta Jiu-dalen.

Dessvärre har inte Miron Cozmas personliga mod matchats av politisk klarhet och konsekvens. Han har aldrig utgivit sig för att vara vänstersympatisör eller socialist. Han har försvarat idén att fackföreningar ska vara "opolitiska". Inför de senaste valen rådde han gruvarbetarna att rösta på högerkoalitionen (Rumäniens Demokratiska Konvent). Efter att ha lämnat fängelset anslöt han sig till Romania Mare (Storrumänska Partiet), ett nationalistiskt parti på högerkanten som är i opposition till den nuvarande regeringen. Sedan lämnade han detta för att bli oberoende. Hans medlemskap i Romania Mare varade bara i två månader. Nyligen uttalade partiet offentligt att de inte vill ha honom tillbaka.

Den högerinriktade koalitionsregeringens tillträde 1996 var en katastrof för arbetarklassen. En av dess första åtgärder var att fängsla Cozma för hans del i händelserna 1991. Victor Ciorbeas regering började en avindustrialiseringspolitik. Till att börja med stängde den griskötts- och kyckligfabrikerna med motiveringen att de inte var lönsamma (1997). Sedan försökte den muta gruvarbetarna med erbjudandet att förvandla dem till rika affärsmän. Varje gruvarbetare fick omkring 2000 dollar för att acceptera avskedanden under 1997-98. Naturligtvis var det en fälla. När gruvarbetarna insåg att de hade förråtts, kokade deras ilska över. De bestämde sig för att göra motstånd mot nedläggning av gruvorna.

Marsch mot Bukarest

Detta ledde till en marsch mot Bukarest i januari. Det har varit en ihållande kampanj i massmedia som påstår att Cozma var inblandad i en konspiration som vill störta regeringen. Dessa anklagelser bygger på de inflammerade tal som hölls av C.V. Tudor, partiledare för Romania Mare, där han yrkade på att den "anti-folkliga regeringen" skulle störtas. Men för det första hade Cozma redan då distanserat sig från Romania Mare. För det andra var det uppenbart att Tudors upprorsappeller hade en rent demagogisk karaktär. Det fanns ingen plan, ingen strategi och inga perspektiv på att kunna ta över makten. Tudors var tal enbart oansvariga och gav Vasile en ursäkt för att attackera och förtala gruvarbetarna. Det är sant att det fanns en konspiration. Men det var regeringens konspiration för att provocera gruvarbetarna till att agera för att sedan kunna krossa dem.

Argumentet att Cozma planerade ett uppror är helt enkelt nonsens. Tvärtom försökte han förhandla med regeringen för att bevisa att Barbeni-gruvan med 2000 anställda var lönsam. Gruvarbetarna kommer inte att acceptera nedläggning utan motstånd. Cozma försökte förgäves tala med minister Berceanu, vilken svarade att han inte tänkte tala med en fredlös. I december varnade Cozma för att kolgruvearbetarna skulle gå i strejk den 4 januari om regeringen försökte driva igenom sina nedläggningsplaner. De så kallade Socialdemokraterna provocerade uppenbarligen gruvarbetarna. De vägrade tala med Cozma, de skulle stänga gruvorna eftersom de påstod att de gick med förlust, de sa till och med åt gruvarbetarna att det gott kunde strejka, det skulle spara pengar åt regeringen.

Statens agerande har karaktäriserats av stenhård brutalitet. Den artonåriga fängelsedomen är extremt hård och motiveras tydligt av hämndlystnad och klasshat. Den är också avsedd som en varning till de rumänska arbetarna. Rättegången var en fars. Enligt källor inom polisen skadades 70 personer och en gruvarbetare dödades under den demostration där Cozma arresterades. Det verkar som om de inblandade polisstyrkorna var speciella antiterrorist-enheter. Cozma flögs med polishelikopter till Bukarest för förhör och har hållits isolerad i likhet med de andra gruvarbetarledarna sedan dess. Det förekommer rykten (sannolikt sanna) om att han misshandlats. Det skulle förklara varför han inte visats upp i teve. Hans advokat, Viorel Dumitrescu, har sagt att han tänker klaga hos Internationella domstolen i Haag. Men det bästa försvaret för de fängslade arbetarledarna är solidaritetshandlingar från den internationella arbetarklassen.

Klasståndpunkt nödvändig

Inom politiken är det nödvändigt att skilja mellan det väsentliga och det sekundära. Vi protesterar mot att den rumänska regeringen dömer en gruvarbetarledare till 18 års fängelse. Detta är inte en fråga om individer utan en klassfråga. Om vi inte motsätter oss detta kommer nya repressiva åtgärder mot arbetarna i morgon. Det innebär inte att vi tar ansvar för Miron Cozmas politiska ställningstaganden. Det är en helt annan fråga. Den rumänska regeringen har inte handlat som den gjort på grund av Cozmas politiska idéer eller förbindelser. Det är ett slag mot gruvarbetarna och mot arbetarrörelsen i allmänhet. Om vi inte gör motstånd, kommer de att förbereda nya attacker.

Regeringen i Bukarest har organiserat en riggad skenrättegång och förbereder nu fler. Den har skickligt utnyttjat Romania Mares demagogi för att förbereda opinionen för en attack på de demokratiska rättigheterna. Detta är logiskt. Kapitalism och demokrati i Rumänien är oförenliga. I syfte att göra Rumänien "säkert" för den internationella kapitalismen ser regeringen det som nödvändigt att bryta ned arbetarklassens motstånd, med början med gruvarbetarna. Avlägsnandet av C.V. Tudors paralmentariska immunitet är det första steget mot nya skenrättegångar. Men Tudor är inte huvudmålet, det är i stället Ion Iliescu. Högerregeringen vet att den kommer att förlora nästa val och vill därför avlägsna alla rivaler. Det är det som de kallar att "försvara demokratin" i dagens Rumänien.

Samtidigt är de verkliga offren de rumänska arbetarna och bönderna som har en mardröm framför sig om den så kallade marknadsreformen tillåts fortsätta. Alla dessa attacker syftar till att bryta ner arbetarklassens opposition. Under dessa förhållanden är det viktigt att anta en fast klasståndpunkt. Kan vi låta vår opposition mot regeringens förtryckaråtgärder villkoras av frågan om Miron Cozmas politiska ställningstaganden? Vi anser att det skulle vara fel. De rumänska gruvarbetarna utser själva sina ledare. De kan ta felaktiga beslut, och vi förbehåller oss rätten att kritisera dessa. Men när rörelsen befinner sig i kamp mot arbetsgivarna, regeringen och staten måste vi välja sida. I detta fall stödjer vi villkorslöst gruvarbetarna. Marxister i Rumänien kommer att arbeta för en verklig arbetarledning och motsätta sig försök från reaktionära och nationalistiska personer och grupper att skapa sig en bas i fackföreningarna. Men det första villkoret för framgång är kamp mot huvudfienden - kapitalismen och dess hejdukar i regeringen och staten. Bara genom en klar klasståndpunkt i varje steg kan marken beredas för en socialistisk samhällsomvandling i Rumänien och i hela världen.

24/2 1999