Milton Friedman och myten om det chilenska undret
Milton Friedman, professor vid University of Chicago och sedermera mottagare av nobelpriset i ekonomi, tog åt sig äran för "chockterapin" som skapade det "chilenska undret". Goda chilenska viner och mindre bra äpplen har spridits över hela världen och har använts som bevis för undret. Storbritanniens premiärminister Margeret Thatcher och USA:s president Ronald Reagan inspirerades av Chiles ekonomiska framgångar. Thatcher blev även god vän med Chiles diktator Pinochet. Och vår egen Carl Bildt stödde också i praktiken Pinochet. Pinochet hade ju trots allt, tack vare Friedmans beska medicin, stoppat kommunismens frammarsch och fått ordning på ekonomin. Det märkvärdiga är att det finns ingen substans i det chilenska undret. Friedman är en bluff.
Ett annat land som brukar nämnas som ett ekonomiskt under är Kina. Under de senaste tjugofem åren har den kinesiska ekonomin vuxit med 10 procent per år. Chiles ekonomiska tillväxt under Pinochets 17 år vid makten var enbart 3.5 procent. En tredjedels under är inte mycket till under, speciellt om man ta in i beräkningen att priset för denna utveckling har varit en brutal militärdiktatur och en utarmning av stor del av befolkningen.
Även om Chile redan innan militärkuppen den 11 september 1973 var ett land med stora klyftor, så var det ändå en av Latinamerikas mest jämlika länder. Idag räknar FN Chile, jämsides med Kenya och Zimbabwe, som det sjunde mest ojämlika samhället i världen. Under Pinochets regeringsperiod ökade andelen fattiga i Chile från 20 procent till 44 procent. Pinochet själv tillhörde vinnarna. I ett nätverk av 125 hemliga utländska konton samlade han på sig 27 miljoner dollar. Världsbanken har beräknad att hela 19 miljarder dollar av de 35 miljarder som militärjuntan lånade återvände till utländska bankkonton.
Dagen efter militärkuppen lade the Chicago boys, Friedmans lärjungar, fram den så kallade tegelstenen, El Ladrillo, på den nya diktatorns skrivbord. Efter att ha varit marginaliserad i decennier började de se möjligheterna när ryktena började surra om en möjlig kupp. Med all hast slutförde de en tjock bok med alla sina recept på hur man skulle genomföra världens första nyliberala experiment.
Under sitt första år vid makten började Pinochet gradvis genomföra nyliberalismens idag helt uttjatade program: privatiseringar, avregleringar, nedskärningar av den offentliga sektorn, och lägre skatter. Men det gav inget vidare resultat, läget snarare förvärrades. Inflationen blev den högsta i världen, betydligt högre än under Allende. Då åkte Milton Friedman ned. Han mottogs som en hjälte och fick träffa Pinochet personligen. Problemet, förklarade han, var att programmet inte hade genomförts fullt ut.
Nu vart det fart på chockbehandlingen. Alla motståndare till Chicago-boysen arresterades eller försvann. Sergio de Castro, en av boysen, blev finansminister och han fyllde regeringen med sina meningsfränder. Priserna och valutan släpptes fria. Importbarriärer lyftes. Alla förmögenhetsskatter och skatter på de rika avskaffades, samtidigt som de fattiga fick betala en hög moms på sitt bröd. Arbetsrättslagstiftningen förändrades i grunden.
De offentliga utgifterna skars ned med 27 procent under bara 1975. Allt som kunde privatiserades snabbt. Till och med socialförsäkringen delades upp och överlämnades till sex olika företag som fick en lika stor del vardera. "Valfrihet" infördes i utbildningen och många andra "reformer" som idag är bekanta nyliberala besvärjelser. Bankerna privatiserades förstås också och hamnade snart i händerna på två spekulanter, Javier Vial och Manuel Cruzsat. De utnyttjade bankerna som säkerhet för att låna pengar internationellt, pengar som de sedan använde för att köpa upp den Chilenska industrin.
Och det blev fart på ekonomin under några år tills man körde rakt över ett stup. Den internationella konjunkturnedgången drabbade Chile exceptionellt hårt när den inhemska spekulativa pyramiden imploderade. BNP föll med 20 procent 1983 och 1983. Arbetslösheten nådde 30 procent (under Allende hade arbetslösheten pressats ned från åtta procent till drygt tre procent); stora delar av medelklassen förlorade sina besparningar; folk började i ren desperation trotsa den blodiga diktaturen och protestera.
Då fick Pinochet nog. Det var trots allt viktigare för honom att sitta kvar vid makten än att låta Friedman och hans pojkar leka. Han avskedade sin finansminister och skickade många andra ekonomer tillbaks till Chicago.
I rask takt genomförde han många åtgärder som var avskyvärda för alla nyliberaler. Staten initierade arbetsmarknadsåtgärder för att skapa en halv miljon jobb. Många statliga regleringar av ekonomin återinfördes. Han återförstatligade företag och bankerna, utan nämnvärd kompensation, och införde importkontroller som under decennier var de enda i Latinamerika. Det skämtades om att han hade infört "den chicagoanska vägen till socialism".
Chile var förstås fortfarande långt ifrån en blandekonomi och ännu längre ifrån en välfärdsstat. De fattiga fick knappt några förbättringar. Fackföreningar var fortfarande förbjudna. Men situationen blev åtminstone stabilare för medelklassen och BNP började ta fart.
En stor del av industrin kom dock aldrig att resa sig igen. Istället började staten att uppmuntra privata företag att utveckla Chiles naturresurser. Frukt-, fiske- och inte minst skogsindustrin växte med hjälp av CORFO, ett statligt verk som skapades redan 1939. Numera är skogsprodukter, näst efter koppar, Chiles största export. CORFO introducerade nya skogsvårdsprogram, lånade ut pengar och gav bidrag till skogsindustrin, finansierade projekt som utvecklade nya tekniker och utbildade arbetskraften. CORFO startade också Skogsinstitutet som genomförde en stor marknadsföringsplan för att stödja exporten, samtidigt som man planterade många träd och introducerade nya trädsorter. 1993, alltså strax efter Pinochets fall, beräknades att 13 av de 20 största privata exportföretagen hade skapats av CORFO.
Det är ett mysterium hur borgerliga politiker och ekonomer lyckas hylla Milton Friedmans teorier och ange Chile som ett praktiskt exempel på att Friedman hade rätt. Men vad som är värre är att de inte förstår svaret till den uruguanske författaren Eduardo Galeano fråga om konsekvenserna av chockterapin: "Hur ska en sådan ojämlikhet vidmakthållas om inte med elchocker?" Alltså, att följa Milton Friedmans väg fullt ut är bara möjligt i en blodig diktatur.