När arbetarklassen träder in på arenan

Allt tyder i dagsläget på att USA:s ledning kommer att bomba Afghanistan för att hämnas terrorattackerna. De vill få Usama bin Ladin utlämnad eller dödad, men antagligen ingår det också i deras planer att få en mer foglig regim i Kabul.

Det kommer de att misslyckas med, precis som de gjorde när de bombade Irak och Jugoslavien.

Istället drabbar bombningarna civilbefolkningen och driver dem i armarna på diktatorerna. Vem ska annars kunna skydda dem mot USA:s aggression? Hur ska vanliga människor kunna skilja mellan bomber som skickas som vedergällning mot ”ondskan” och bomber som skickas för att terrorisera dem själva?

Än har inte bomberna slutat regna över Irak, men kort tid efter att bombningarna upphörde i Jugoslavien tog landets arbetarklass, med stöd från andra samhällsskikt, saken i egna händer. I princip över en natt tvingade de Milosevic att fly med svansen mellan benen. Visserligen är arbetarklassen i Afghanistan oerhört liten eftersom landet i stor utsträckning återgått till medeltida eller för-medeltida förhållanden. Men Afghanistans öde är intimt sammanknippat med Pakistans, Irans och flera av de före detta sovjetiska republikernas. Miljontals afghanska flyktingar bor där.

Om arbetarklassen i regionen gemensamt tog kamp skulle de snabbt kunna befria Afghanistan och lägga grunden till en helt annan utveckling. Ögonvittnesskildringen som vi återger nedan berättar exakt hur det gick till när arbetarklassen i Jugoslavien agerade. Här finns många lärdomar att dra.

Bakgrunden till konflikten

Under hela 90-talet ville västmakterna få den serbiske diktatorn Milosevic avsatt. Det berodde knappast på hans brutala behandling av den jugoslaviska befolkningen. Han hade helt enkelt varit lite för självständig, lite för långsam att anpassa sig till västmakternas intressen och hade lutat sig lite för mycket mot Ryssland.

Till slut tappade USA tålamodet och försökte tvinga fram ett avgörande. Det framgår tydligt av de krav Nato ställde för att inte bomba under förhandlingarna i Rambouillet. Det föreslagna avtalet skulle ha inneburit Natos ockupation, inte bara av Kosovo utan av hela Jugoslavien. Nato-trupper skulle ha fått tillgång till hela landet, utan lagliga begränsningar. Nato-personal skulle stå över lagen och inte kunna dras inför domstol. Nato skulle ha tillgång till all telekommunikation, inklusive TV-utsändningar, kostnadsfritt. Och slutligen, i artikel 11, sägs: ”Kosovos ekonomi ska fungera i enlighet med marknadsekonomins principer”.

När Milosevic inte godtog dessa krav förstörde Nato stora delar av Jugoslavien, bombade Kosovoalbanska flyktingar som man sa att man skulle skydda och orsakade ett stort lidande för befolkningen.

De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Karin Wegestål och Bengt Silfverstrand besökte strax efter bombstoppet det krigshärjade landet. De skriver i SvD 12/7:

”Vi har sett fullständigt sönderbombade industrier, utblåsta oljedepåer, förstörda vägar, järnvägar och broar. Vi har talat med ingenjörer, som beskrivit försöken att hålla igång Belgrads elförsörjning efter alla bombfällningar. Vi har talat med småbarnsföräldrar om hur de försökt hålla borta barnens skräck under bombanfallen.”

”Vi har i Nis sett resterna av det bombade universitetet, resultatet av splitterbomber(!) mot en akutmottagning på stadens sjukhus, det grönsakstorg som bombades på ljusan dag, en bombad tobaksfabrik, en bombad oljedepå o.s.v. o.s.v. Ungefär 40 000 arbetsplatser hade helt förintats i denna enda stad.”

Ändå lyckades Nato inte avsätta Milosevic. Tvärtom drev man snarare in befolkningen i Milosevics famn. Oppositionen som tidigare varit mycket aktiv slöt upp bakom honom, eller tystades. En serbisk journalist, Dejan Lukic, uttryckte det så här i The Guardian i april:

”Vi står alla bakom Milosevic nu, oavsett vad ni tycker. Tack vare era bomber har han blivit en nationalhjälte, också för oppositionen.”

Konsekvensen av detta blev att Natos propagandamaskineri framställde hela det serbiska folket som monster. I krigets slutskede insåg Nato att man inte skulle vinna och bombningen urartade till en slags bombterror mot befolkningen. Syftet var att bestraffa befolkningen för dess bristande vilja att lyda Nato och göra sig av med Milosevic.

Enligt The Observer har ”de verkliga vinnarna varit gangsters och polare till presidenten, ofta i en och samma person. Handelssanktioner från Väst innebär storaffärer och accelererar kriminaliseringstakten i den serbiska ekonomin.” Så lyckat var Natos försök att bomba bort en hatad diktator.

Först när arbetarklassen tog saken i egna händer avsattes Milosevic raskt. Vi återger här en översättning av en ögonvittnesskildring av de dramatiska händelserna, skriven 9 oktober 2000:

Dagen då folket tog över

Från tidig morgon kunde vi höra ljudet från en mängd tutande bilar, lastbilar och bussar som rullade in i centrala Belgrad från alla motorvägar. Registreringsplåtarna avslöjade att folk hade samlats från hela landet. Förutom nationella symboler och slagord mot Milosevic hade många tagit med sig sina fackliga banderoller. På gatan sades det att många hade kommit till huvudstaden för att avsluta det som hade påbörjats några dagar tidigare när de flesta fabriker i Serbien stängdes och en generalstrejk utlystes.

Invånarna stod i fönstren och på balkongerna och hälsade fordonen. Ungefär vid denna tidpunkt började stora mängder människor komma till fots från diverse förorter och grannskap. Staden Belgrad visade inte upp sin bästa sida när den välkomnade dem, för de flesta vaktmästare och sopgubbar hade varit ute i strejk i flera dagar och de flesta affärer var också stängda.

När jag kom till centrum, ungefär vid tolvtiden, var stadens gator proppfulla och stämningen var elektrisk. Människor delade ut mat och dryck ur sina väskor. De sa att de var beredda att campa på gatorna så länge det behövdes, och att de inte tänkte gå hem förrän ”mannen” hade avgått. Några kom beväpnade med rör och påkar. Det var tydligt att Milosevic inte var beredd att ge upp makten hur enkelt som helst, åtminstone inte utan att ta strid.

Den viktigaste samlingsplatsen organiserades av oppositionsledningen framför parlamentet. Massprotester på Belgrads gator är ingen nyhet, men författaren till dessa rader hade aldrig sett en sådan stor och heterogen folkmassa. Studenter, lärare, olika fackförbund, alla marscherade de åtskilda genom staden för att sedan sammanstråla framför parlamentet.

Varje torg var fyllt av människor och man kunde se tunga lastbilar, bussar och även bulldozrar parkerade runt omkring som perfekta vägspärrar. ”Det är nu eller aldrig” var frasen som ofta upprepades i den livliga massan eller ”nu löper vi hela linan ut!”. Detta var den allmänna känslan denna eftermiddag.

Ingen vågar ge en officiell uppskattning av antalet människor närvarande i centrum, men det var definitivt mer än en halv miljon.

Men jag kunde ha börjat den här historien med vad som hände dagen innan, för den första barriären bröts inte i Belgrad, utan några mil längre bort i gruvområdet Kolubara.

Protestsamlingar i hela landet och i Belgrad började en vecka tidigare så fort de tvivelaktiga valresultaten publicerades, men på många sätt var detta en deja-vu-upplevelse. Redan 1996 (då etablissemanget blev tvunget att erkänna oppositionens seger i lokalvalen) hade människor strömmat till torgen i alla de större städerna. De krävde rättvisa och allmän civil olydnad.

Men den gången var uppropet begränsat till vissa sociala skikt. Medelklass, yrkesmänniskor och studentrörelsen utgjorde traditionellt den rörelsens kärna. Småföretagare, biografer, teatrar, skolor och universitet svarade på oppositionens upprop och strejkade omedelbart, men industrin var oberörd.

Den här gången gick det längre, mycket längre. Strejkvågen blev mer omfattande än någon hade kunnat tänka sig. En halv vecka efter det att valresultaten redovisades var arbetet igång på färre än 100 fabriker. Det startade med kollektivtrafiken och sophämtarna och kulminerade i landets viktigaste kolgruva i Kolubara-distriktet.

Strejken hotade att lämna halva landet utan elektricitet. Polisen omringade gruvan och en fruktansvärd propaganda riktades mot gruvarbetarna; de hotades med avsked. Trots alla påtryckningar gav arbetarna sig inte, de vägrade förhandla och krävde att en oppositionsledare personligen skulle tala med dem.

På onsdagen lyckades en buss med en oppositionstalesman bryta sig igenom polisens vägspärr och gå in i gruvan, och på torsdagsmorgonen var gruvarbetarna på väg mot Belgrad för att sätta sista spiken i Milosevics kista. Kolubaras gruvarbetare var det mest anmärkningsvärda exemplet, men mönstret upprepades av arbetare i hela landet. Som jag noterade tidigare var Belgrad fyllt av tunga arbetsmaskiner och människor var fyllda med tillförsikt och fast beslutna att ”löpa hela linan ut”.

Det är svårt att förklara vad som hände denna kaotiska eftermiddag (då Milosevic störtades). För en tillfällig observatör så skulle det framstå som om folket hade ”blivit galet” och många människor kommer att säga till dig att de bevittnade ”anarki”. Men som Trotskij påpekade för länge sedan: ”För en konservativ person framstår revolution som ett slags kollektiv galenskap bara för att den upphöjer de normala sociala motsättningarnas vanvett till sin högsta spänning.” Det är precis tack vare den ”vansinniga majoriteten” som historien fortsätter att röra sig framåt.

Hur som helst, jag ska försöka beskriva vad jag såg (eller vad som kunde ses genom molnen av tårgas).

Vid tvåtiden hade hundratusentals människor samlats i området kring parlamentet. Oppositionsledare höll tal och beslöt att ge Milosevic 60 minuter att avgå. Men det största misstaget vore att tro att organisatörerna hade någon slags absolut inflytande, makt eller kontroll över folkmassan.

Allt som hände denna dag växte ur den allmänna stämningen, och initiativet kom från folket. Oppositionsledarna ”togs på sängen” och var ganska tveksamma och hamnade på efterkälken i början. Massorna tvingade dem antagligen att gå längre än de hade tänkt sig ens i sina vildaste fantasier.

Ungefär vid tretiden tappade folkmassan tålamodet. Förvånansvärt nog så var polisens vägspärr framför parlamentet inte så massiv. Detta uppmuntrade folkmassan och den första vågen ockuperade trappan. Efter en kort strid med polisen hade man erövrat trappan.

Denna symboliska handling utlöste stöd- och hurrarop från massorna. Folk klättrade upp på trappan och började fira, kraftigt viftande med sina fanor och ropande slagord. Men detta visade sig vara en fälla. Plötsligt började tårgasbomber falla på trappan och på folkmassan från alla håll.

Då bröt helvetet lös. Så mycket tårgas släpptes att man från andra delar av staden kunde se ett jättemoln resa sig. Människor grät och hostade över hela Belgrad. Folkmassan jagades bort från trappan och folk kände sig grovt kränkta. Man kunde höra folk ropa ”De försöker kväva oss alla!”

Om folkmassan hade varit arg tidigare, så blev den nu urförbannad . En andra våg tog vid. Ingenting kunde stoppa människohavet. Polisbilar tändes på och nu stod inget mellan de protesterande och parlamentet. Man kunde se individer som klättrade och gick in i parlamentet genom krossade fönster.

Medan en del av de protesterande gick in i byggnaden organiserade sig en annan del omedelbart. De beväpnade sig med polisutrustningen som de hade tagit från polisen, och också med påkar och sköldar som de gjorde av parlamentets möbler, många ropade ”RTS, RTS!” (Radio och Television Serbien, den mycket hatade nationella TV-stationen som kontrollerades av Milosevic). Detta signalerade nästa mål. Hela tiden regnade rökbomber ned.

Från och med nu organiserade sig folk spontant och tog över alla viktiga byggnader. De flesta ”privata” TV-stationer och tidningar som också kontrollerades av regimen befriades utan större besvär. Lokala apparatchiks och ”programdirektörer” började ”lämna skeppet” som råttor. Den nationella TV-stationen var under en kort tid bevakad av poliser, men de skingrade sig snabbt. Många tog av sig uniformerna och anslöt sig till massorna, andra försökte desperat att stoppa folkmassan med tårgas och gummikulor (verklig skottlossning rapporterades också).

Med hjälp av en bulldozer tryckte man upp ingången till TV-studiorna och snart stod hela byggnaden i lågor. Parlamentet tändes också på och folk kom hela tiden ut med ”souvenirer”. Folk satte sig i ”ministrarnas soffor” som de ställde ut på gatan och njöt av att läsa hemliga dokument och papper med det parlamentariska sigillet på.

”Upplopp” och ”plundring” rapporterades överallt, men målen var uppenbarligen inte valda utifrån var man kunde tjäna mest materiellt. Bara vissa affärer plundrades. Utländska observatörer kanske inte förstod detta, men varje objekt som revs ned hade något slags symboliskt värde. Till exempel plundrades en exklusiv parfymaffär i stadens mitt för att man trodde den tillhörde Milosevic son.

Parlamentet representerade det politiska förtrycket, Nationella TV-bolaget representerade medias propaganda och lögner på vilka systemet var grundat. Båda brändes ned till grunden. Naturligtvis skonade man inte den lokala polisstationen. Ett okänt antal vapen togs från denna station innan man tände på.

När kvällen kom hade de flesta slagen redan vunnits. ”Belgrad tillhör oss” kunde höras från tusentals röster. Ilska förvandlades långsamt till glädje och upplopp till firande. Återigen samlades folk från alla håll och kanter utanför det ”befriade parlamentet” och två lastbilar med gigantiska högtalare tog sig igenom folkmassan som sjöng och dansade till musiken. Den vid det här laget legendariska bulldozern visades upp för folket, och brandkåren släpptes igenom för att släcka det brinnande parlamentet.

Folk började redan debattera och organisera sig själva spontant. Några tog saker ur parlamentet och TV-byggnaden och fortsatte att förstöra det som återstod; andra hävdade att sakerna borde samlas ihop på en plats för att allt är ”våra saker” och vi kommer att behöva dem i framtiden.

Men ingen kunde vara helt avspänd. Folk kastade inte bort sina ”vapen” på en gång, eftersom en motattack från armén förväntades. Ett rykte började sprida sig att pansarvagnar redan var på väg mot Belgrad.

Till slut anlände oppositionens organisatörer och politiker och började hålla tal för att ”lugna massorna”. Vojislav Kostunica (oppositionens presidentkandidat) annonserades som ”landets nya president” och folk hälsade honom med hurrarop. Under hans tal började det spontant att ropas i folkmassan ”Låt oss gå till Dedinje!” (”Dedinje” är ett bostadsområde där de flesta högre tjänstemän och armégeneraler bor, inklusive Milosevic). Folk kände att man borde ta tillfället i akt och ”löpa linan ut” innan fienden hunnit hämta andan.

Kostunica försäkrade massan att allt var över; att det inte behövdes mera kamp och att polisen inte skulle intervenera. Samtidigt kom nyheten att pansarvagnarna hade stoppats och att armén inte skulle gå mot ”sitt eget folk”. Festen hade börjat.

Medan jag skriver detta är firandet ännu inte över. Folk är fortfarande ute på gatorna tutande och fotograferande det nedbrända parlamentet. Tv-kanalerna har börjat sända igen, men med ocensurerade nyheter och tidigare svartlistade artister. Massor av utländska journalister minglade med folket på gatorna.

I morse bad en fransk reporter om min kommentar. Hon frågade mig: ”Vad kan EU göra nu?” Jag svarade: ”Lämna oss ifred och låt oss fortsätta med vad vi påbörjade igår.” Den förvirrade journalisten trodde att jag hade missförstått henne och förklarade att hon menade lån och investeringar. Jag började förklara att detta inte hade medfört något gott för folk i Östeuropa och Ryssland, men hon sa till kameramannen att bryta och gick vidare för att hitta en lämpligare kommentar.

Oppositionsalliansen organiserade en konsert för folket och höll tal idag. Gruvarbetarna från Kolubara nämndes och folkmassan gav dem en jätteapplåd, men istället för att ge mikrofonen till gruvarbetarna gav man den till någon från den lokala kyrkan som höll en kollektiv bön!

Men Kolubara-facket har publicerat ett upprop som kommer att nå folket, trots oppositionens försök att tysta dem nu när de ”inte längre behövs”. Strejken är inte över än. De kräver att den nya regeringen avsätter den fortfarande aktiva ministern för energi och gruvor annars kommer elen till Belgrad återigen att stängas av. Det visar tydligt att man har dragit värdefulla lärdomar. Arbetarklassen har återfått sitt självförtroende.”

Kraft och disciplin under ytan

Denna ögonvittnesskildring visar tydligt allt som sker när arbetarklassen träder in på den politiska scenen. Visst är det stundtals kaotiskt. Rörelser av denna storlek ruskar onekligen om samhället i grunden och alla möjliga element släpps loss. Men under ytan finns en märklig kraft och disciplin. En kraft och disciplin som har hamrats fram på arbetsplatserna och inte på studenternas caféer.

Och det var arbetarnas beslutsamhet som på några dagar, eller till och med timmar, gjorde det som västmakterna hade varit oförmögna att göra på ett decennium trots i princip obegränsade militära resurser och miljarder i mutförsök: de avsatte Milosevic. Om detta tiger media. Istället förmedlar de den officiella bilden av ”EU:s viktiga roll” i Jugoslavien.

Dessa dagar i Belgrad visar också någonting annat. De visar hur några oppositionspolitiker kidnappar en rörelse som de knappt hade någon del i, och som de själva var rädda för. Och deras första uppgift blir att försöka få bort arbetarklassen från den historiska scenen, och att rädda det gamla systemets substans efter det att arbetarklassen hade förstört dess symboler.

Hur annorlunda hade inte situationen varit om det hade funnits ett stort arbetarparti med verkliga rötter i arbetarklassen som istället hade uppmanat arbetarklassen att slutföra jobbet och ta kontroll över hela samhället själva? Tänk om man hade sagt: ”Stanna på scenen, det är bara tillsammans som vi kan skapa fred och bygga ett nytt samhälle.” Detta hade varit början till en verklig socialism inte bara i Jugoslavien, utan i hela Europa. Istället står vi nu återigen på randen till ett krig i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien.

Men detta gäller inte bara Jugoslavien, utan också i alla högsta grad regionen som Afghanistan är en del av. I dagens läge försvåras kampen av hotet från USA, men förr eller senare kommer arbetarkampen igång igen. Frågan är vad den svenska arbetarrörelsens ledning har gjort under tiden? Stött USA eller stött bygget av ett verkligt och varaktigt alternativ?

2001-09-21 Jonathan C