Mexico i våldsam förvandling

På natten från ett flygplan som sveper ned för bergen, där denna gigantiska stad är förlagd, ser metropolen Mexiko City med närmare 20 miljoner invånare ut som en glittrande nöjespark. Men jag bedrar mig, det är bara de absolut nödvändiga ljusen som är tända, för det är dyrt med el. Överhuvud taget har det blivit dyrt att leva för de flesta mexikaner. Unna sig något extra kommer inte på tal, i alla fall inte för familjen Gonzalez. En vanlig arbetarfamilj i ett av de bättre kvarteren i Mexiko City. Med bättre kvarter menas att de inte är riktigt lika farliga som de allra sämsta kvarteren, som t.ex. Doctores och Buenos Aires, vilka mest liknar amerikanska getton. Fast i den här staden kan du inte känna dig riktigt säker någonstans. Det krävs inte mycket tankeförmåga för att förstå att för en vanlig mexikan med 4050 pesos (ungefär som svenska kronor) om dagen måste frestelsen vara mycket stor att råna bleka gringos med fulla semesterkassor.

Mexiko City är därtill troligen den mest överbefolkade, övertäta och mest nedsmutsade staden i världen. Trots det hittar du här de gästvänligaste människorna som du kan tänka dig. Mexiko, och Mexiko City, är verkligen paradoxernas land.

De håller ihop så gott det går, familjen Gonzalez, de nio som lever i det lilla fönstergallrade huset. Här råder ingen individuell egoism, här bidrar du solidariskt till hushållet, för någon annan utväg finns det inte. Pappan, som en av familjeförsörjarna, arbetar 1214 timmar om dagen sex dagar i veckan och på söndagarna unnar han sig en välförtjänt flaska tequila. För att gå ned i varv, kanske för att drömma sig iväg en stund. Som så många andra mexikaner är det en ödmjuk, generös och mycket stolt man. Han säger: "Jag är beredd att göra allt för mitt folk t.o.m. att ge mitt liv för det, men jag vill inte dö i onödan".

Jag förstår att de långa arbetsdagarna är en pina för honom. Jag tänker att det inte borde vara så. Att det kunde ha varit annorlunda. Dock inte i ett skriande klassamhälle som det mexikanska, och definitivt inte i ett samhälle som sedan 80talet successivt avreglerats för att passa den amerikanska imperialismens intressen; styrt av de nykolonialistiska diktaten i "fri"handelsavtalet NAFTA. Imperialism och nykolonialism kallas nu inte så, det heter omdaning, nydaning, modernisering, framåtskridande och andra förskönande omskrivningar för kapitalets syn på en intensifierad utsugning av arbetarklassen. Denna ideologi brukar kallas för nyliberalism, eller gammelliberalism som den egentligen borde heta. Misärens och dödens ideologi; och det flotta jetset-livets.

Det började med indianerna och den följande slakten av dessa. Aztekerna var ett utvalt folk, de var Solens barn. De sökte efter ett förlovat land, enligt sina legender skulle de börja bygga sitt imperium där en örn, med en orm i näbben, satt högst upp i en kaktus. Örnen är idag Mexikos officiella emblem och återfinns på nationsflaggan. Aztekernas örn hittades på en ö i sjön Texcoco. Från denna ö, som bara kunde nås med hjälp av kanot, kunde aztekerna anlägga effektiva bevattningssystem, driva byteshandel och börja underlägga sig grannstammar. Aztekerna lät bygga en stad med hjälp av sina krigsfångar. Tenochtitlán hette staden som restes år 1325. Den kom senare att bli grunden för Mexiko City. Det sägs att Tenochtitlán hade mer än 100 000 innevånare alldeles innan spanjorerna kom.

Aztekerna var hänsynslösa krigare, för dem gav allt blod som spilldes nytt liv åt deras gud, Solen. Prästen tog ut offrets hjärta, som fortfarande slog, och med blod smetade han in avbilden av den gud som skulle tillbedjas. Mayaindianerna i södra Mexiko offrade också människor på liknande sätt.

Så kom då den lömske och slipade Hernán Cortés och hans mördargäng av konkvistadorer med rostiga bröstplåtar och musköter för att erövra och förstöra de gamla kulturerna. Bärandes på en sjukdom som bara kunde botas med guld enligt Cortés själv. Han kom med 653 män, några hästar och lite artilleri. Alltså långt ifrån en arme som kunde betvinga de mäktiga aztekkrigarna. Men aztekerna hade nu skaffat sig fiender bland de närliggande indianfolken tlaxcala och texcoco. För att inte gå under, gjorde dessa folk gemensam sak med Hernan Cortés, och år 1521 var aztekerna besegrade. I Guds namn härjade spanjorerna hänsynslöst i Mexiko. Präster hängdes, avgudabilder förstördes och bilder av Jungfru Maria sattes upp i templen. Med hjälp av requerimiento, krav om formell underkastelse och övergång till den sanna tron, kristnades indianerna.

Indianerna dog som flugor av slavarbete i gruvorna eller av gula febern, malaria, smittkoppor som spanjorerna tog med sig till det Nya Spanien som Mexiko nu kallades. Å andra sidan moderniserade spanjorerna infrastrukturen genom att bygga upp kyrkor, skolor och sjukhus. Aztek- och mayaindianer gifte in sig i spanska familjer och befolkningen övergick mer och mer till att bestå av mestiser, avkomlingar till indian och vit. Indianernas svåra situation reducerade ursprungsbefolkningen till en bråkdel av vad den varit. Idag är den troligen mellan fem och tio miljoner av Mexikos cirka hundramiljonhövdade befolkning.

Den vita kreolska överklassen roade sig dock furstligt på indianernas bekostnad; med tjurfäktning, glittrande baler, med jakt och uppfödning av rashästar på de stora haciendajordarna på slottsäten omringade av fästningsliknande murar.

Kreolerna hamnade dock snabbt i konflikt med moderlandet Spanien. Den nya överklassen motsatte sig att administrativa poster gavs till spanjorer, och att kung Karl I avskaffade slaveriet och övergav frihandeln. Av rädsla för kolonins kommande självständiga makt beslutades att ingenting som kom från Nya Spanien fick konkurrera med varor från moderlandet. Import av ylle och siden, vin och olivolja begränsades eller förbjöds. Det konspirerades och konspirationsgruppen slogs våldsamt ner av den rådgörande församlingen (Audiencia) som var makten bakom vicekonungens tron.

Den 16 december 1810 ringde Fader Hidalgo i kyrkklockorna för självständighet, med det berömda stridsropet El Grito de Dolores (som kan betyda sorgernas klagoskri eller stridsropet från Dolores), i den lilla staden Dolores i Guanajato. Frihetskriget har det kallats, det krig som nu följde. Nu blev inte detta uppror vad överklasskreolerna hade räknat med. För Hidalgos här, som bar på tusentals färggranna baner av bl.a. den heliga Jungfrun av Guadualupe, bestod främst av förbittrade lant- och gruvarbetare, som förband ropet på självständighet med krav på social rättvisa. Från Guanajuato drog sig armen söderut mot Mexiko City och tog över stad efter stad efter vägen. Nu var det klasskampen som stod i fokus, mer än frigörelsen från Spanien. Åttio tusen revolutionärer stod att möta sju tusen regeringssoldater, ett slag följde och soldaterna retirerade. Men i ett ögonblick av tvekan, lät inte Hidalgo sina mannar inta Mexiko City. Revolutionshären drog sig tillbaka den också, kampen fortsatte endast i bergen vid Acapulco och i skogarna vid Veracruz.

Striden mellan klasserna stod nu och vägde fram och tillbaka. Den mexikanska ekonomin var på fallrepet. Papperspengar trycktes, inflationen galopperade och, värst av allt, soldaterna fick inga löner. Den kreolske officeren Agustín de Iturbide red med sin armé genom Mexiko City och lät utropa sig till kejsare år 1822. Upproret fortsatte och bara två år efter inrättandet som kejsare, blev Iturbide arkebuserad. General Santa Anna och Guadalupe Victoria förklarade Mexiko som republik, fri från banden med Spanien, med Guadalupe Victoria som landets förste president under Santa Annas överinseende.

Mexiko var nu djupt skuldsatt, och ingen direkt kontroll rådde över det nyligen självständiga landet. Spanjorerna såg möjligheten att återerövra sin forna koloni. De sände en styrka som besegrades av den mexikanska armen år 1829 i Tampico vid Mexikanska Golfen.

Sedan var det fransmännens tur, det följande kriget har fått namnet "Bakelsekriget", efter en händelse där en fransk konditors restaurang skadats, vilket Frankrike använde som förevändning att anfalla Mexiko. Emellertid slogs fransmännens flottstyrka ned i hamnstaden Veracruz 1838.

År 1819 skildes det gigantiska området Florida från Mexiko. Det köptes av den amerikanska regeringen för en mycket ringa penning. I det s k. Floridaavtalet avstod USA från alla krav på Texas som en del i köpet av Florida. Däremot tilläts amerikanska emigranter, in i området. Nybyggarna kom i tusental med idéer om självständighet och frihet från den lyckade amerikanska revolutionen 1776. De ville inte knäböja för några främmande lagar. En mexikansk arme sändes in i Texas 1836 för att kväsa de upproriska, den led ett avgörande nederlag mot amerikanerna vid Lynchburg Ferry två år senare. Även Texas, som förvandlades till en självständig stat, var förlorat för Mexiko. Idag finns det dock områden i Texas och på andra håll som är helt och hållet spansktalande p g a alla (illegala) fattiga emigranter, som försöker skapa sig ett nytt och bättre liv på andra sidan gränsen. Andra når inte gränsen, utan blir motade av den för sin brutalitets skull hatade gränspolisen.

Mexiko erkände inte "The Lone Star Republic", vilket USA, Storbritannien och Frankrike hade gjort. Mexiko bröt därför de diplomatiska förbindelserna med USA. Den amerikanska presidenten Polk förklarade därefter Mexiko krig. Detta krig förlorades av Mexiko. I fredsfördraget som följde, och som signerades 1848, avsade sig Mexiko alla krav på Texas norr om Rio Grande och avstod ett jättelikt område som helt eller delvis utgör de nuvarande staterna Kalifornien, Nevada, Wyoming, Colorado, Utah, Arizona och New Mexico, hälften av ursprungliga territorium. Förenta staterna betalade en symbolisk summa på femton miljoner dollar för all denna mark. Onödigt att säga, en bråkdel av dess verkliga värde.

Efter att fred slutits med USA 1848, gick Mexiko genom en kort period av relativt lugn.

Benito Pablo Juarez var zapotekindian och övertygad liberal. Inspirerad av den franska och amerikanska revolutionens segrar, betraktade han kyrkans oerhörda rikedomar och dess skattefrihet, samt att prästerna stod utanför den civila lagen, som den största orättvisa. Under en liberal regering blev han justitieminister. År 1857 skrev han en lag som skulle begränsa kyrkans och armens privilegier. Den skulle syfta till att tvinga kyrkan att sälja sin fasta egendom. Kyrkan protesterade våldsamt. Den bannlyste varje ämbetsman som följde lagen och de som vågade köpa kyrkans egendom fick inte bikta sig eller ta emot nattvarden. Ett blodigt reformkrig utbröt, där USA stödde Juarez, medan de konservativa katolikerna fick det mesta av sitt stöd av de europeiska staterna. Reformkriget upphörde den 7 januari 1861, och lämnade Mexiko utfattigt, ännu en gång.

Benito Juarez blev president med en fortsatt orubblig tro på de liberala idéerna och en antiklerikal (antikyrklig) politik. Alla byggnader som tillhörde kyrkan, utom kyrkor där mässor hölls, konfiskerades av staten.

Det var först under den liberal-konservative presidenten Salinas de Gortari i början av 1990-talet, en man som flydde till Dublin med mexikanska skattemiljoner, som den kyrkofientliga politiken upphörde. Kyrkan utvidgar nu på nytt sin makt över mexikanskt samhällsliv.

Men Benito Juarez regering var svag. England, Frankrike och Spanien utövade kraftiga påtryckningar för att få Mexiko att betala sina enorma utlandsskulder. Med katolskt stöd invaderades Veracruz av de tre staterna år 1862. Fransmännen ville löpa linan ut och erövra hela Mexiko, och tillsätta den habsburgske ärkehertigen Ferdinand Maximilian vid tronen. De mötte starkt motstånd vid slaget i staden Puebla. Slaget ägde rum den femte maj, vilket är Mexikos nationaldag idag. Men fransmännen återkom, och segrade. Maximilian och hans gemål inrättade sig i ett flott slott i Mexiko City, där de gav påkostade baler, banketter och luncher medan vanliga mexikaner dog i kamp mot hans trupper. Men det varade inte länge, de mexikanska trupperna drog segerrikt fram och Maximilian överlämnade sig åt Juarez, som genast ställde honom inför en exekutionspluton, efter att det kommit fram att han undertecknat en order om att mexikanska krigsfångar skulle skjutas. Juarez blev åter president och är hågkommen som en stor personlighet av det mexikanska folket.

När Benito Juarez dog blev hans efterföljare Porfirio Díaz. Han tillträdde 1876 och inledde en ny epok av industrialisering av vissa näringssektorer i Mexiko. Porfirio Díaz började som en liberal i Juarez anda och lovade verklig rösträtt för alla och inget återval av presidenten. Detta var ett löfte han inte kunde hålla. Han blev under det hårda trycket från massan underifrån och från det antagonistiska kapitalet, vad marxister brukar kalla en bonapartistisk diktator (en caudillo, ungefär militärledare på spanska), efter hans föregångare Napoleon III, brorson till Napoleon Bonaparte I. Den bonapartistiske diktatorn kan komma till makten i ett dödläge mellan fientliga klasser, då diktatorn till synes lyfter sig över de vardagspolitiska angelägenheterna och intar en ställning ovanför klasserna.

Emellertid är den bonapartistiske diktatorn och således även Porfirio Díaz en makthavare som sitter vid sin position för att försvara de härskandes intressen. Det var de som tillät hans upplyftande till president och diktator. Hans regering slog således ned på arbetarklassen; gynnade finans- och industrikapital, genom att utåt föreställa sig vara en obunden neutral statsman, ungefär som de gamla europeiska monarkerna. För nationens bästa, skulle Díaz och överklassen säga, lät han sig väljas till president åtta gånger under sin regeringstid.

Mycket hände nu i Mexiko. Grunden till den mexikanska industrin byggdes upp mellan 1880 och 1910. Med hjälp av utländska rådgivare utvecklades ett effektivt bankväsende. Industrier växte upp som svampar ur jorden. Gruvindustrin återuppväcktes, mineralexporten ökade sexfalt. Elektrisk kraft och elljus, telefon och telegraf, dränering och vattenledningar, jordbruk och fastigheter, all sorts industri, både lätt och tung, utvecklades. Järnvägar förenade norra och södra, östra och västra delarna av landet med varandra. Under amerikanskt finanskapital utvecklades de enorma oljekällorna i Veracruz och Tabasco.

Denna del tillhörde det progressiva i det bonapartistiska bygget. Men överskottet gick inte ned i det nya egendomslösa proletariatets fickor. Varje protest slogs ned hänsynslöst. En strejk i kopparstaden Cananea slogs ned brutalt och flera strejkande miste livet. När textilarbetare reste sig mot miserabla förhållanden och löner i fabriker vid Orizaba, nära Veracruz, kallades trupper in och tvåhundra arbetare miste livet. För landsbygdsarbetaren, peonen, var livet mycket hårt. Maten var usel, bostäderna primitiva, ingen utbildning erbjöds och kroppsaga (piskning) var ett mycket vanligt bestraffningssätt. De kommunala landområden, ejidos, som länge hade tillhört indianerna erövrades nu med våld av de stora landägarnas, latifundistas, hejdukar.

Porfirio Díaz diktatur hade dock ett stort problem. Latifundisterna var inte mexikaner, de vistades inte ens på sin egendom, och de var inte intresserade av att återinvestera sitt kapital i jordbruket. Det imperialistiska finans- och industrikapitalet återförde, å sin sida, också hem vinsterna av sin utsugning av det mexikanska folket. De ställde dessutom hårda krav på att den mexikanska regeringen skulle betala hög ränta på sina lån samt att ge stora koncessioner för eventuella utländska investeringar i landet. Detta var ohållbar situation och ledde till en revolution, som fortfarande är ofullbordad. (För en diskussion om de borgerliga revolutionerna, se den bifogade artikeln.)

Den rike landägaren Fransisco I. Madero utmanade Díaz i valet 1910. Han blev fängslad, och flydde senare till San Antonio, Texas, där han satte upp ett revolutionsråd. En revolution hade inletts, vars huvudrollsinnehavare skulle bli Pancho Villa, Emiliano Zapata och Pascual Orozco. Den sistes här stormade staden Ciudad Juárez och intog den. I södra Mexiko, i täten av en arme av bönder, erövrade Emiliano Zapata bergsstaden Cuautla i delstaten Morelos. Samtidigt demonstrerade en stor folkmassa i Mexiko City utanför Nationalpalatset och krävde Díaz avgång. Han vägrade och beordrade militären att skjuta rakt in i folkmassan. Tvåhundra demonstranter mejades ned och Díaz såg sig tvungen att fly till Paris. Modero blev president. Men Pancho Villas och Emiliano Zapatas armeer fortsatte striderna. Båda förlorade livet under revolutionen och båda räknas som martyrer för det moderna Mexiko. Det var Emiliano Zapata som var den främste politiske tänkaren av de två. Hans Ayala-plan, krävde att regeringen skulle återlämna ursprungsbefolkningens land till folket. På grund av det döptes den folkliga indiangerillan i Chiapas, vid nyåret 1994, till Zapatistagerillan. Så Zapata och revolutionen lever och kampen följer som bönderna brukar skandera på sina otaliga demonstrationer idag i Mexiko.

År 1920 blev den rike haciendaägaren Alvaro Obregón president i Mexiko. En del eftergifter gjordes till folket. Symbolisk utdelning av ejidoland, kommunala landområden, ägde rum. Fackföreningar fick tillstånd att verka. Upproret fick ny fart 1923. Då ingrep USA med vapen och flygplan, för att kväsa revolutionen i grannlandet. Det fanns även planer bland amerikanska politiker att annektera hela Mexiko, men dessa planer fick aldrig tillräckligt stöd för att genomföras. Upproret slogs i alla fall ned med hjälp av moderna amerikanska vapenslag. Sex år senare mördades Obregón, den siste caudillon hade blivit mördad.

Hans efterträdare Plutarco Elias Calles grundade det politiska parti som styr Mexiko idag. PRI (Partido Révolucionario Institucional). Det har styrt Mexiko sedan 1929 och har aldrig förlorat makten; det kan därför titulera sig som det parti som haft makten längst i världshistorien. Det är alltså inget vanligt parti. Partiet är för det första ovanligt korrupt och maktbenäget. Det har vuxit sig in i den statliga kroppen och smittat organen med den mycket svårbotade sjukdomen maktkorruption. Ett exempel är Hank González, som basade över Secretario de Haciendo y Credito Publico, ett departement som bl.a. ansvarar för statliga inköp och kreditgivning. Han som så många andra politiskt utnämnda använde sig medvetet av sin position för att roffa åt sig så mycket som möjligt innan han lämnade politiken. Genom att bojkotta privata företag som var beroende av den offentliga konsumtionen, kunde han sedan lägga ett billigt bud på dem för att på så sätt erövra dem. På detta maner kunde han förtjänstfullt skrapa åt sig miljoninkomster.

Medlemskap i PRI, är eller åtminstone var, överhuvud taget, obligatoriskt för alla som vill ha ett ämbete av någon betydelse. Generaler, domare och fackföreningsledare tillhör självklart partiet. Fackföreningarna är kollektivanslutna till PRI. Genom att lyssna på viktiga affärsmän, tidningsägare och televisionschefer väljer presidenten sedan sin efterträdare. Traditionellt sett har det eviga regeringspartiet knutit upp politiskt viktiga individer med hjälp av mutor; en summa pengar eller kanske genom att skänka lite mat till personen i fråga. I mycket fattiga områden, i s k. ciudades perdidas, i de förlorade städerna, kan en lagd röst på PRI, bytas mot att de fattiga får "stjäla" elektricitet och vatten från kommunens nätverk av ledningar för att föra till sina slagg- och plåtburksbostäder. Valfusk till PRI:s fördel är mycket vanligt. Dessutom är oppositionspartierna beroende av kampanjmedel från regeringen.

De mexikanska muralmålarna är ett kapitel för sig i mexikansk historia. Det är en fröjd för ögat att betrakta Diego Riveras gigantiska muralmålning över Mexikos historia i Nationalpalatset. Med starka färger och karaktärsmålningar ges en inblick av den blodiga erövringen av Mexiko av konkvistadorerna till arbetarklassens inträde på den politiska arenan med en tydlig vägvisning av Karl Marx i slutet av målningen. Här hånas de rika, och de upproriska fattiga hyllas. På en annan målning i Utbildningsministeriet skildras Emiliano Zapata närmast som en jesussymbol för de fattiga och förtryckta.

Diego Rivera var marxist och umgicks med Leo Trotskij under den ryske revolutionärens sista landsflykt till Mexiko. Det är en paradox att målningar som dessa visas upp i Nationalpalatset och i Utbildningsministeriet där kostymprydda medelålders män spatserar förbi dem varje dag. Förklaringen finns att hitta i arvet från den mexikanska revolutionen. Det var de tre muralmålarna Rivera, Orozco och Siqueiros som skulle hjälpa nationen att forma en nationell oberoende identitet i ett land som fortfarande slets av klassmotsättningar. Skillnaden mellan målarna består främst av olika konstnärsteknik. Siqueiros var en öppen stalinist, och var delaktig i ett av de misslyckade mordförsöken på anti-stalinisten Trotskij, därefter flydde han till Chile.

PRI:s ledning bestod i början av militärer som var allierade till revolutionen och det mexikanska borgerskapet. Lazaro Cárdenas var president under perioden 1934-40. Han drev en populistisk politik för att få stöd från bönder och arbetare. Cárdenas lät nationalisera alla oljetillgångar i bolaget Pemex. Han genomförde också en enorm jordutdelning av ejido-gårdar. Det finns cirka tjugoåttatusen av dessa gårdar i Mexiko. Korporativismen utvecklades, då fackföreningar och bondeorganisationer knöts närmare till PRI-regeringen.

Under 1950- och 60-talen drev PRI-regeringen en expansiv ekonomisk politik med höga tullar. En s k. importsubstitutionspolitik, för att i lugn och ro bygga upp en egen konkurrenskraftig industri. I en värld som just skakats av ett världskrig, och som hade behov av en kraftig upprustning på alla områden, blev Mexikos ekonomiska politik relativt framgångsrik. Den ekonomiska tillväxten var tillräcklig för att en tid undvika skarpa klasskonflikter. Mexiko sågs för övrigt som ett föregångsland för många populistiska politiker i Sydamerika, eftersom det kunde bevara en nationell oavhängighet mot framför allt den store jätten i norr. Löner höjdes, skolor och vägar byggdes. Det möjliggjordes framför allt genom de stora inkomsterna som utgick från den nationaliserade oljeindustrin.

Under 1960-talet radikaliserades ungdomen med studenterna i spetsen. De protesterade mot den korrupta regimen, de kämpade för en utvidgad statlig och social utbildning som även skulle inbegripa arbetarklassens barn och de slogs mot regeringsledda provokatörer, s.k. porros, vars enda syfte som så kallade studenter, med förbehåll att de överhuvud taget inte studerar, var och är, att störa och misshandla studentaktivister. Aktivister arresterades och fängslades. Det hela slutade i ett blodbad den 2 oktober 1968. En mycket svart dag i mexikansk nutidshistoria. Ett datum som myndigheterna inte vill minnas, för inga rättsliga åtgärder har följt, endast några svaga rop på uppgörelse från borgerliga media.

Inför de olympiska spelen i Mexiko som skulle hållas 1968, bestämde makthavarna att inga oroligheter fick solka ned Mexikos anständiga rykte. Den 2 oktober hölls en demonstration vid La Plaza de Tres Culturas, plötsligt ryckte militären fram och började beskjuta studenterna. Ingen vet hur många som mördades, bara att det var hundratals. En taxichaufför som var ögonvittne till massakern talade om för mig att ungdomar bad om nåd, för att stunden därpå kallblodigt skjutas ned och fraktas iväg på lastbilar och dumpas.

Den folkliga radikaliseringen kom av sig och följdes av en flora av gerillagrupperingar på 70-talet, varav de flesta gick ett tragiskt öde till mötes. När oljeprisstegringarna genomfördes av OPEC på 70-talet, gav det ett rejält tillskott till den mexikanska statskassan. Men som i så många andra u-länder under denna tid, sköt även upplåningsgraden upp i höjden, när de stora utländska bankerna ställde kapital till förfogande. Statsskulden ökade katastrofalt. Detta skedde under en tid när världskapitalismen gick in en ny epok av stadig nedgång i nationalinkomsttillväxten (BNP). Det följande 80-talet kom att präglas av liten eller ingen tillväxt alls i den mexikanska ekonomin.

När Mexiko gick in i 80-talet fanns det en falang som hade tagit intryck av den nyliberale politiken under Margaret Thatcher och av den amerikanske presidenten Ronald Reagan, som båda skördade politiska framgångar i sina respektive hemländer. Den nyliberale ekonomiska politiken går i korthet ut på att liberalisera och avreglera marknader. Falangen av nyliberale i Mexiko, teknokraterna som de brukar kallas, lutade sig mot det internationella kapitalet och dess beroendekällor i hemlandet. Den andra falangen, som består av de s k. dinosaurierna, är de mer populistiskt och nationellt inriktade parti- och statsbyråkraterna. Dessa ser sina privilegierade positioner hotade av en öppning mot amerikanska, japanska och europeiska intressen. Därför har de på sistone motsatt sig förslag på privatisering av statsägda företag, som t.ex. oljebolaget Pemex. 1997 års föreslagna restriktiva PRI-budget gavs inte godkänt av denna falang. Anledningen till detta ställningstagande är att "dinosaurierna" är rädda för att en alltför stötande högerpolitik kan skada deras inkomstkällor som består av löner och privilegier från de korrupta och nepotistiskt styrda statliga bolagen.

Under början av 80-talet fanns där också en vänsterfalang som kände sig allt mer åsidosatt i partiet. Den nyliberale falangen tog kommandot från och med 1982. Den traditionella keynesianska politiken som bidrog till den betungande statsskulden, och fick hög inflation som resultat, byttes emot en traditionellt konservativ ekonomisk politik, som ensidigt gynnade de besuttna. Denna politik skulle framdeles bidra till att de samhälleliga klassmotsättningarna fördjupades.

Salinas de Gortari, teknokrat, utbildad på det anrika Harvarduniversitetet, angrep landvinningarna från den mexikanska revolutionen, då han sålde ut ejido-land till rika haciendaägare och utländska bolag. Hundratals stora statsföretag såldes ut under 80- talet och i början av 90-talet. Telefon, bank, socker, järnvägar och transport och distribution av naturgas utrangerades ur statlig ägo. Under början av 1990-talet visade Mexiko en tilltagande ekonomisk tillväxt, som bestod av tillfälliga redovisningsförbättringar i form av vinster från statliga utförsäljningar samt ett ökat spekulativt kapitalinflöde.

Fyra år in på 90-talet kom dock den stora smällen. Genom en väldig spekulation mot den mexikanska peson fick PRI-regeringen se sig tvingad att devalvera, d.v.s. sänka priset på den inhemska valutan. Den mexikanska peson devalverades med hela 50%! Det vill säga om det gick 8 pesos på en amerikansk dollar innan krisen, behövde du 16 pesos för att byta till dig en amerikansk dollar efter krisen. Det beräknas att den finansiella krisen har skurit bort två miljoner arbeten; ungefär 80% av alla arbetstillfällen som skapades 1988-94. Hur många som egentligen är arbetslösa idag finns inget tillförlitligt underlag på.

Vad som slår dig som besökare är i alla fall det över allt förekommande tiggeriet och det eviga handelsslåendet och schackrandet på gatorna. Allt det där som brukar karakterisera ett u-lands dilemma, där befolkningen tvingas förnedra sig med att sälja tuggummi och cigaretter på bussar och vid tunnelbanor, därför att det inhemska landets kapital är för svagt för att bygga upp en egen industriell bas som kan försörja befolkningen. Under tiden växer ungdomsligorna som återfinns i de flesta bostadskvarteren, försörjande sig på småstölder och knarklangning. Denna utveckling har definitivt förvärrats under de senaste åren. Byråkraterna inom CTM, den centrala fackföreningen, har i sin tur bara svarat med att backa inför regeringens och arbetsgivarnas krav på låga löneökningar. De följande löneavtalen har resulterat i att arbetarklassens reala köpkraft har minskat med 50 % de senaste åren, medan de 15 rikaste familjerna ökat sin förmögenhet från 16,4 miljarder dollar till 25,6 miljarder dollar; en summa som motsvarar 24 miljoner minimilöner i Mexiko.

Efter att devalveringen genomfördes dröjde det till 1995, tills de inhemska företagen fick känna av sviterna av den relativa prisförändringen. Sedan dess har den inhemska marknaden i praktiken stagnerat. Även 1997 var i grunden ett dåligt år för detaljhandlarna; försäljningen för stormarknaderna föll med 22 procent. Det är först under det senaste kvartalet en vändning uppåt av den privata konsumtionen kunnat anas. Denna ökning har motsvarats av ett inflöde av importvaror, som försämrar den redan negativa bytesbalansen. Bytesbalansen är ett mått på vad en stat förmår exportera och importera i form av varor och tjänster. Den negativa bytesbalansen betyder att Mexiko importerar mer än vad det exporterar.

Det har dessutom kommit upp två orosmoln på himlen för de mexikanska exportföretagen, de enda egentliga vinnarna av devalveringen, tillsammans med valutaspekulanterna. Först och främst finns det tecken på en minskad efterfrågan på den extremt viktiga amerikanska hemmamarknaden. För det andra måste de mexikanska exportföretagen vara rejält nervösa inför den senaste utvecklingen i Ostasien. En devalvering i ett eller flera av dessa länder skulle mycket väl kunna hota den marknad där de mexikanska marknadsandelarna vuxit sig som starkast efter 1994 års devalvering.

Det har dock skett en viss återhämtning sedan 1994, devalveringen har givit bättre förutsättningar för exportsektorn och Mexiko är för tillfället i en uppåtgående trend i de normala ekonomiska konjunktursvängningarna. Investeringarna har ökat med 5,6 procent sedan förra året. De så viktiga direktinvesteringarna, t.ex. i fastigheter och industrier, har ökat på grund av främst två viktiga faktorer: först och främst den ovanstående devalveringen sammankopplad med de redan låga lönerna och det faktum att Mexiko ligger i frihandelsområdet NAFTA (North American Free Trade Agreement) med USA:s enorma marknad som granne _ det största frihandelsområdet i världen; för det andra genom utförsäljningar av statsegendom till reducerade priser. Under 1997 köpte utländska företag Mexikos största bryggeri, dess största detaljhandlare och dess största cigarettfabrikant.

Men lejonparten av investeringarna från den penningstinna, överlikvida världsekonomin består av spekulativa portföljinvesteringar på den mexikanska börsen. Portföljinvesteringarna, investeringar från internationella företag för att sprida och reducera de finansiella riskerna, har drivit Mexiko in i ett drivhusklimat av spekulation som skapar förutsättningar för en ännu större kommande finansiell kris. De mexikanska aktiekurserna ligger idag 20-30 procent högre än för konkurrerande företag i Sydamerika.

Utöver detta dras Mexiko fortfarande med ett växande underskott i bytesbalansen. Importen är större än exporten, trots devalveringen som gynnade exportföretagen. Inflationen är fortfarande för hög, 52 % strax efter krisen år 1995 till dagens nivå på runt 17 %. Till detta läggs att trots en eventuell uppgång i den mexikanska ekonomin, ett envist budgetunderskott med som följeslagare, vilket medför att det saknas en statsfinansiell "kudde" vid den kommande nedgången i ekonomin. Därför kan den mexikanska ekonomin lätt råka illa ut vid externa chocker, som t.ex. en spekulation mot peson, likt den som framtvingade devalveringen 1994. Statsskulden som växte så lavinartat under 70-talet, fortsätter att växa med det årliga budgetunderskottet. Inom borgerlig press har det blåsts fanfarer för nyöppningen av den mexikanska ekonomin. Men kapitalet har inte blidkats. Under 1997 har den mexikanska peson deprecierats, d.v.s. valutan har minskat i relativt värde till utländsk valuta, med 6 procentenheter. Så trots alla liberaliseringar och avregleringar, har det internationella kapitalet fällt sin dom över den mexikanska peson och den mexikanska ekonomin. Det har inget förtroende för detta land. Mexiko är i fundamental obalans, det är en stat som står i tillväxthämmande beroende av den stora imperialistiska kraften i norr, och både USA och Mexiko verkar i ett senkapitalistiskt system som befinner sig i en epok av världsekonomisk kris med låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Resultatet av den nyliberala politiken börjar nu också bli tydlig. 85% av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. 10% äger hälften av landets rikedomar. Detta i ett land där 60-70% av landets befolkning är under 30 år, vilket skapar goda förutsättningar för obehagliga överraskningar för de som har stått bakom denna omvända Robin Hood-politik.

NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, skapades för att ge de stora amerikanska företagen bättre möjligheter att få tillgång till den mexikanska, förvisso krympande, marknaden, samt att lättare kunna dra fördel av de låga lönekostnaderna för att kunna lokalisera arbetsintensiv reservdelsindustri i Mexiko. Det faktum att en amerikansk majsjordbrukare är sju gånger så produktiv som en mexikansk dito, att det går en och en halv traktor per producent i USA, medan det motsvarande i Mexiko är en traktor på var tionde producent, samt att subventionerna vanligtvis är större i USA än i Mexiko, säger mycket om den ojämna konkurrensen mellan de olika länderna. Lägg därtill att USA:s handelspolitik är diskriminerande mot Mexiko, trots de stora orden i avtalet om ovillkorlig fri handel mellan staterna. Gränsen är t.ex. stängd för mexikansk trafik under förevändning att de amerikanska myndigheterna vill stoppa narkotika. USA accepterar inte heller mexikanska avocados, skaldjur och cement. De håller inte en tillräckligt hög miljömässig standard enligt amerikanerna. Listan kunde göras mycket lång över olika sorters diskrimineringar mot mexikansk exportsektor, där USA utnyttjar sin överlägsna ekonomiska och politiska tyngd för att roffa åt sig det mesta av det som serveras, medan mexikanerna får nöja sig med brödsmulorna.

Även på det kyrkliga området har det skett förändringar under de senaste åren. De rigida antiklerikala lagarna upplöstes under president Salinas period. Är 1991 ändrade kongressen författningen så att kyrkliga dignitärer åter igen fick rösträtt, fick bära sina dräkter offentligt och gavs möjlighet att driva religiösa skolor. Konservativa fraktioner av den katolska kyrkan har gjort allt större intrång i det som tidigare har setts som den icke- religiösa statliga sfären. Framför allt har kyrkan gjort tydliga framskjutningar på utbildningsområdet.

Mexiko plågas av ett fenomen som är utspritt bland de flesta av Sydamerikas länder. Det är de bankruttas (los deudores) dilemma, vi talar om. Det är ett gigantiskt samhällsproblem i Mexiko, där åtta miljoner familjer har drabbats, vilket bör inbegripa ungefär 30 miljoner mexikaner med familjemedlemmarna inräknade. Räntehöjningen till en räntesats på 100-150% under krisen 1994 slog blint mot bönder, ranchägare, köpmän och små butiksägare, d.v.s. de skikt som brukar nämnas som medelklassen. De har slagit ihop sig i mäktiga intresseorganisationer, som blandar ett legalt försvar i rätten med demonstrationer, ockupationer och opinionsbildning. I November 1996 arrangerades en demonstration med över 70 000 bankrutta i Mexiko City, och detta är bara ett av ett flertal exempel på deras kampvilja mot bankerna, som vill lägga beslag på deras surt förvärvade egendom. Bankerna som nu framträder i sin rätta dager, som den mexikanska ekonomins verkliga exekutiva (verkställande) makt. Ett annat exempel på den desperata situationen är att det på sistone har uppstått en (medelklass-) gerilla, ERIP, som består av bankrutta köpmän och småbönder. Det finns egentligen bara ett sätt att lösa detta problem, och det är att skuldbördan avskrivs för de bankrutta.

Bland studenterna och ungdomen rör det sig också. Den s k. Barnes-planen föreslår hårdare krav på studenterna att avsluta sin utbildning tidigare. Planen föreslår också att de för närvarande kostnadsfria utbildningarna i högre grad bör kostnadsfinansieras på de statliga universiteten, samt strömlinjeformas mer efter den offentliga verksamhetens och näringslivets behov genom att utradera eller åtminstone reducera "onödiga" delar av utbildningen. Syftet med detta förslag är att minska utbildningskostnaderna, utbildningssidan i budgeten har minskat från 4 % till 2 %, dessutom att utbilda fogligare studenter, en framtida samhällselit, som anpassar sig efter de rådande omständigheterna. Attackerna från regeringens sida har framför allt riktat in sig på de statliga universiteten. Hälften av studenterna på dessa universitet är tvungna att finna deltidssysselsättning, t.ex. som butiksbiträden eller som gatuförsäljare på helgerna, för att finansiera studierna. Dessa, de "fattigaste" studenterna skulle lätt pressas ut ur systemet, om Barnesplanen genomfördes. Det är också så att miljoner ungdomar inte får en möjlighet att läsa på universitetet, på grund av att det saknas utbildningsplatser för dem. För lyckosamma studenter, som saknar utbildningsmeriter, men har rika föräldrar, är alltid sista utvägen att "smörja" en byråkrat med en tjock bunt pesos för att få en utbildningsplats på ett privat eller offentligt universitet.

Kampkommitten på det Polytekniska institutet samt flera andra studentorganisationer kallade till kamp mot dessa förslag. Även gymnasieskolan var involverad, då det kom på förslag att den bör separeras från universitetet. Mer än 300 000 studenter hörsammade studentorganisationernas apeller, och deltog i demonstrationer som framgångsrikt slog tillbaka hotet för den här gången. Framgångar har tidvis blandats med motgångar. Yttrandefriheten har begränsats på gymnasieskolorna. Bland annat har 20 frispråkiga studentorganisatörer relegerats från en gymnasieskola.

Den 2 oktober arrangeras årligen en studentdemonstration till minnet av de studenter som så vidrigt slaktades av militären 1968. Detta år, 29-årsminnet av massakern, flödade studenterna in från alla håll till samlingsplatsen vid La Plaza de tres Culturas. Ovanför surrade helikoptrarna, i gathörnen stod polisen med pumpgevären och bland dessa samlades 20-30 000 studenter för att visa sin avsky för de statligt sanktionerade morden. Många av studenterna hade säkert nära familjeband med de som deltog då, vid den tragiska dagen för 29 år sedan. Den militanta kampstämningen var hög, ramsor som "Död åt president Zedillo" hördes. Samtidigt fanns det något livsberusande över det hela. Många av dem log och skrattade, att samlas så många och att slåss tillsammans för något som är så rätt och så allvarligt, ger livsglädje för stunden.

Marschen rullade på, utan några som helst incidenter från de demonstrerandes sida. Det fanns bara en sak som störde bilden och det var det, fick jag lära mig, vanliga inslaget av s.k. porros, regeringsledda studentprovokatörer som rånar och misshandlar studentaktivister; speciellt verkar det som de inriktade sig på tidningsförsäljarna denna dag. Något hundratal av dem kapade en buss och skrek ut förolämpningar mot studenterna och de förbipasserande. Ingen gjorde någonting åt dem. Inte polisen, inte ens studenterna själva, som inte är tillräckligt förberedda att slå tillbaka. Mot detta slödder måste studenterna använda eller hota med våld för att sjasa iväg dem, men det är med risk för eget liv, för porros är kända för att ha skjutvapen i bakfickan. Troligtvis var det någon modig demonstrant som fick nog under denna marsch, gjorde motstånd och blev skjuten och mördad på fläcken. På de flesta av studentdemonstrationerna var det någon student som miste livet. Inget åtal, inget straff väntar provokatören. På TV samma kväll, koncentrerade reportrarna sig på att förfasa sig över att en juvelerarbutik hade blivit rånad under demonstrationen. En inte alltför gissning är att den rånats av provokatörerna själva. Förslag har nu uppstått på regeringsnivå och från det vänsterorienterade oppositionspartiet PRD, för första gången på 29 år, att en utredning ska tillsättas för att granska vad som egentligen hände vid massakern 1968.

Högerkrokarna mot arbetarklassen gick inte osett förbi. 80- och 90-talen har inneburit en större kamp från arbetarklassens sida.

Vi har fått se stora strejker från hamnarbetarna de senaste åren. Bilarbetare på Fordfabriker i USA och i Mexiko samarbetade i gemensam kamp mot en icke-önskad ledning för Fordfabriken i Mexiko. Bilarbetarna förstod att ledningen spelade ut de nationella arbetarklasserna mot varandra, den ena med hög arbetslöshet, den andra med låga löner. I samband med föreslagna privatiseringar för oljeindustrin har det förekommit starka protester från fackledningen och strejker sattes igång från arbetarnas sida. Förslaget har nyligen blivit nedröstat i kongressen. Privatiseringarna av lokaltrafiken i Mexiko City genomfördes först efter stora masstrejker bland chaufförerna, där bl.a. universitetsstudenterna gav sitt aktiva stöd.

Stora förändringar har även skett i fackföreningarna, som så länge var korporativistiskt knutna till regeringspartiet PRI och staten. Den fackliga centralorganisationen CTM (Confederacion de Trabajadores de Mexico) har miljoner arbetare under sin regi och är tätt sammanbunden med PRI. I samband med PRI:s arbetarfientliga politik har CTM skakats av interna motsättningar av en styrka som inte upplevts tidigare. En av de gamla fackföreningsbyråkraterna (charro), Fidel Velazquez, facklig ledare i över femtio år, dog nyligen och skapade ett tomrum efter sig. En mild opposition har skapats inom CTM, lett av Foristas som främst företräder statsanställda. De fackligt aktiva i Foristas önskar friare val och en ny mer demokratisk centralorganisation. En del av arbetarna orienterar sig mot PRD. Många önskar sig dock en självständig centralorganisation, med tanke på de tidigare dåliga erfarenheterna av samarbetet med PRI. Utöver detta har CROC, ett bondefack med över tre miljoner medlemmar, hotat med att lämna PRI.

Det är tydligt att PRI just nu plågas av interna splittringar från topp till tå. Andra partier har vuxit sig starkare på dess bekostnad.

När Cuauhtemoc Cárdenas, son till den nämnde legendariske presidenten Lazaro Cárdenas, förnekades möjligheten att ställa upp som presidentkandidat för PRI inför valet 1988, bildade han gemensamt med en del andra vänsterfraktioner ett block som kallades för FDN (Frente Démocratico Nácional). Det fick ett enormt stöd, men genom valfusk blev PRI-kandidaten Salinas de Gortari vald som president, vilket satte igång en svallvåg av protester. Mexiko stod inför en revolution. Men det var inte vad ledningen för FDN önskade. Cárdenas backade. Ur denna våg av arbetarprotester växte det fram ett nytt parti som döptes till PRD (Partido Révolucionario Démocratico) 1989. Dess program är traditionellt populistiskt, med ursprung i Lazaro Cárdenas framgångsrika presidentperiod (1933-1940). Med en omfördelning av rikedom inom det rådande kapitalistiska systemet, genom en ökad utbildning, högre löner och bättre arbetsförhållanden kan den mexikanska krisen lösas, och krisen har sitt ursprung i avsaknaden av demokrati och i den allenarådande korruptionen i statsapparaten, menar PRD:s offentliga strateger. PRD:s styrka återfinns geografiskt främst i Mexiko City, i bland arbetarklassen och ungdomen, och i några isolerade delar av landet. Många aktiva PRD-medlemmar är utsatta för hårda påtryckningar från råskinn anlitade av det tillbakapressade stats- och regeringspartiet PRI. Cirka 200 PRD-aktivister har mördats sedan grundandet 1989.

Förra året hölls det första valet till borgmästarposten i det federala distriktet av Mexiko City. PRD vann och Cuauhtemoc Cárdenas blev den förste valde borgmästaren genom tiderna i huvudstaden. Det finns mycket stora förhoppningar om vad Cárdenas skall kunna åstadkomma. Efter att valresultatet publicerats, firade tiotusentals arbetare segern på Zocalon i centrala Mexiko City. PRD-väljarna räknar med att tusentals offentliga arbeten skall skapas, samt att utbildningsplatserna på universiteten skall utökas. Korruptionen måste minska inom förvaltningen. Dessa är vallöftena, om de infrias återstår att se. PRD räknar också med att sparka en del av den överdimensionerade tjuvaktiga poliskåren.

Under 30-talet bildades det lilla reaktionära partiet PAN, som en matkraft mot Lazaro Cárdenas radikala reformpolitik. Partiet bestod främst av stora skrämda tandägare. Fram till och med valet 1988 har det stått till höger om PRI. Idag liknar partiernas program varandra i stor utsträckning. Under PRI:s tidigare valkampanjer fick PAN utgöra hotet för arbetarna och småbönderna: "om ni inte röstar på oss, så kan det bara bli värre". PAN var ju i realiteten det enda verkliga oppositionspartiet, när vänstern arbetade inom PRI. Det är de klasskikt inom mexikanskt samhällsliv, bland småborgerligheten och den utbildade medelklassen, som inte direkt drabbats av PRI:s nyliberale politik som har vänt sig till det mer renodlade liberalkonservativa högerpartiet PAN. Partiet lovar också hårda tag mot brottsligheten, som drabbar var och en idag, framför allt i de riktigt stora städerna. PAN är mycket välorganiserat och innehar många borgmästarposter i en rad mexikanska stater kring den norra gränsen, somi t.ex.i Jalisco ochi Michoacan. Det är mycket vänligt inställt till amerikansk inblandning i mexikanska angelägenheter. Ett av de senaste förslagen från partiet var att Mexiko borde skänka olja gratis till USA. Trots att PAN utåt sett håller en liberal framsida, kan det inte motstå frestelsen att censurera mot sex i en del av staterna där de styr. I delstaten Guadalajara tillåts inte kvinnliga kommunalarbetare att bära minikjol. Svordomar på offentliga platser har också förbjudits.

Mexiko är rikt på naturtillgångar och delstaten Chiapas är rikt på mineralet och olja, men Chiapas är idag troligen mest känt för sin gerilla: Zapatistagerillan, i alla fall ur ett internationellt perspektiv. Döpt efter Emilano Zapata, en av de stora folkhjältarna från mexikanska revolutionen, slåss gerillan för den förtryckta indianbefolkningens kulturella rättigheter och för en rättvis jordfördelning. I den zapatistadominerade staden San Cristóbal de las Casas tillbringade jag en tid i en mexikansk mestisfamilj. De hade två indianflickor som husbetjänter och två andra indianpojkar som springpojkar i slakteriet nedanför som de ägde. De behandlades som oönskade hundar. Jag tror heller inte någon av dem var läs- eller skrivkunniga. Om los indígeneses inte arbetar för mestisfamiljer, försörjer de sig på att sälja textilier och prydnader åt turister. De är Mexikos allra mest förtryckta grupp; underklass åt en annan underklass.

President Salinas sade inför nyåret 1994 att nu var Mexiko äntligen på väg in i den ombonade rikemansklubben av i-länder. Den 1 januari 1994 förklarade Zapatistagerillan, EZLN, att den låg i krig med regeringen. Armen gick in i Chiapas för att krossa upproret. Men upproret hade väckt enorm entusiasm bland arbetare och ungdomar. Många identifierade sig med zapatisterna som trotsare av den officiella propagandan. Den 12 januari samma år demonstrerade 150 000 människor i huvudstaden. Armen tvingades att stoppa sin offensiv och fick retirera. Faktum är att än så länge har Zapatistagerillan endast varit i öppet krig med regeringen i tolv dagar. Efter tillbakadragandet av trupperna, började samtal mellan regeringen och zapatistaledarna med den tidigare filosofiläraren, el subcommandante (i folkmun bara El Sub) Marcos, som den mest framträdande ledaren för zapatisterna. Kraven från zapatistaledarna har varit begränsade till demokratiska reformer. De vill ha ett mer jämlikt samhälle, men de har en felaktig beskrivning av verkligheten, som gör att de framhäver främst dialogen för att nå framåtskridande, istället för social kamp, eller mer precist, klasskamp. De säger att de sociala skillnaderna mellan rika och fattiga kan utraderas genom samarbete mellan småbönder, arbetare och de inhemska kapitalisterna, medan det utländska imperialistiska kapitalet anses vara av ondo. Denna syn delas inte av arbetarklassen, och idag ser de flesta El Sub mer som en idealistisk symbol, om än en viktig sådan, än som ett seriöst politiskt alternativ. För som PRD-aktivisten Ruben Rivera säger: "För att kunna ge land till bönderna måste vi nationalisera de stora jordägarnas land, och för att kunna ge bönderna möjlighet att odla jorden måste du nationalisera bankerna för att kunna ge bönderna billiga krediter. Att nationalisera bankerna betyder att attackera storborgerlighetens intressen. Och detta betyder kampen för att förändra samhället, kampen för socialismen". Zapatistagerillan har fått ett inte obetydligt stöd från olika solidaritetsgrupper världen över, samt från en rad europeiska och amerikanska intellektuella, som bland annat har fängslats av Marcos politiskt-poetiska skapelser, vilka tryckts i stora internationella tidningar.

Den 22 december gick en paramilitär anti-zapatista-grupp, guardias blancas, direkt knuten till de stora jordägarna och PRI, in i den lilla staden Chenalhó i Chiapas och mördade 45 oskyldiga människor av Tzotzilstammen, de flesta av dem kvinnor och barn. Det bestialiska dådet fördömdes både i Mexiko och i utlandet. Det är bara ett av raden av politiska mord i Chiapas. Över 350 människor av ursprungsbefolkningen har mördats i politiska och landrelaterade händelser bara de senaste två åren. Man räknar med ungefär två politiska mord om dagen i Mexiko. Giriga jordägare är beredda att använda sig av alla till buds stående medel för att annektera den jord, som den flyende ursprungsbefolkningen lämnar efter sig. De politiska morden på zapatister skall ses mot bakgrund av att gerillagruppen suttit i förhandlingar och knappt avlöst ett enda skott de senaste åren. Subcommandante Marcos, som är ansvarig för dialogpolitiken, säger om den senaste tragedin: "Detta var ingen konfrontation, det var helt enkelt en ren och rak avrättning".

President Ernesto Zedillo, som gjort sitt bästa för att blockera zapatistarörelsen från media har sett sig tvungen att agera. Han avskedade inrikesministern i kabinettet och PRI-guvernören i Chiapas, som anklagas för att ha försett den paramilitära gruppen med vapen och uniformer, guvernören har t.o.m. i ett utslag av övermod antecknat morden i sin anteckningsbok, i tro att han gick säker från efterföljder, vilket säger ganska mycket om det rättsliga systemet i Chiapas.

Emellertid förekommer den hårda repressionen inte endast i Chiapas. Till exempel kan nämnas att i den fattigaste och mest befolkade zonen i Mexiko City, Iztapalapa, med närmare två miljoner innevånare är polisen i själva verket militärer. Regeringen är rädd för att fattiga från förorten skall strömma in till city och bryta sig in i butikerna, i en s.k. caracaso, efter mönster från Venezuela nyligen.

Kanske kan de senaste morden öppna ögonen på ledningen för den cirka 10 000 man starka zapatistaarmén. Marcos måste nu använda sig av andra politiska metoder än att sitta vid förhandlingsbordet med politiker som är beredda att stöta dolken i honom när han vänder ryggen åt. Det krävs nu andra medel än lyriska utspel i stora internationella och inhemska tidningar. Inga som helst möjligheter finns för zapatisterna att vare sig förhandla sig till demokrati och social rättvisa, eller att skapa en autonom stat för ursprungsbefolkningen eller för den delen att garantera de kulturella rättigheterna för ursprungsbefolkningen. Det är och förblir en illusion, då de politiska makthavarna vet att händelseutvecklingen i Chiapas kan avgöra situationen i Mexiko som helhet. Oljan i Chiapas är dessutom oumbärlig både för den mexikanska och amerikanska ekonomin.

Den enda vägen framåt nu för de radikala krafterna i Mexiko är en allians mellan PRD, fackföreningar, zapatister, de bankrutts och ungdomen på ett socialistiskt program, som förlitar sig på miljoner arbetares egna styrka att förändra sin egen vardag och därmed förändra samhället i riktning mot en ljusare framtid. Dessa går samman genom en grundlig förståelse av var och ens praktiska kamperfarenheter, som är ett bevis för att de enskilt inte kan nå sina mål, utan måste enas på ett program som är en sammanjämkning och förverkligande av alla parters aspirationer. Endast ett heltäckande demokratiskt-socialistiskt program är en garant för detta. Detta är inte bara en from önskan, utan ett måste för den mexikanska vänstern. Storbolagen, godsen och de multinationella företagen måste nationaliseras för att ställas under arbetarklassens demokratiska styre och förvaltning. Endast då kan PRD genomföra sitt politiska program, först då kan fackföreningarna bli verkligt demokratiska, ursprungsbefolkningen bli garanterad sitt land och sina kulturella rättigheter, de bankrutta få sina skulder avskrivna och fler ungdomar få chansen att studera under omständigheter där yttrande- och föreningsfrihet är självklara inslag. Viktigast av allt, en demokratiskt planerad ekonomi, i en socialistisk federation av Amerikas stater, kommer att kunna lösa alla de brister som den nuvarande mexikanska senkapitalismen visar upp i den amerikanska imperialismens hägn.

Vi måste bidra till en sådan utveckling, för vad som händer i Mexiko de närmaste åren kommer onekligen att få konsekvenser för den svenska utvecklingen. Om reaktionen och högerkrafterna får än mer makt, om Mexiko går mot någon form av militärdiktatur, kommer de mörka krafterna få råg i ryggen världen över. Om däremot arbetarklassen får det stöd den förtjänar i sin kamp, kan det sprida positiva ringar på vattnet till sina klassbröder/systrar i de sydamerikanska länderna främst, men också till de andra kontinenterna och däribland Europa och Sverige. Situationen är formligen kaotisk i Mexiko idag, det påminner om ett förrevolutionärt läge, så när som på att den verkliga sociala explosionen inte utlösts än. Att behålla de nuvarande ekonomisk-politiska maktstrukturerna är ohållbart i Mexiko. Det måste ta den ena eller andra riktningen förr eller senare. Europa är skyldigt till mycket oförtjänt i Mexiko. Skall vi låta det fortgå?

Vi ger de progressiva krafterna i Mexiko vårt politiska stöd, och vårt ekonomiska stöd till kampkommittén vid det Polytekniska institutet i Mexiko City.

Stöd kampen för:

• Arbete, en dräglig levnadsstandard och sociala reformer!

• Rätt till en kostnadsfri och icke religiös utbildning i allmän regi! _ Att slå tillbaka statens och PRI:s angrepp mot PRD, de oberoende fackföreningarna och studentorganisationerna!

• Frihet för alla politiska fångar!

• Jorden till de som brukar den _ avskrivning av skuldbördan för de bankrutts!

• Den indianska ursprungsbefolkningens kulturella rättigheter!

• Att störta den korrupta PRI-regeringen!

• En socialistisk PRD-regering som bryter bankernas, storbolagens, godsens och de multinationella företagens makt över Mexiko!

RS, januari 1998