Mellanöstern:

Motsättningarna ökar

Osloavtalet löste inte problemen

Osloavtalet mellan Israel och palestiniernas organisation PLO för tre år sedan, väckte förhoppningar om att en permanent fred i området var möjlig, trots fem regelrätta krig och oräkneliga andra konflikter sedan 1947, då staten Israel bildades. Men de oroligheter som inträffat i höst har visat att freden hänger på en ytterst skör tråd. Området är en krutdurk som när som helst kan explodera. Varför?

En del skyller på ledarnas personligheter, andra på att det är en fråga om rasism, ytterligare andra menar att terroristerna eller fundamentalisterna på bägge sidor är ansvariga.

Socialisten ska här försöka ge en förklaring som går på djupet. Bara då kan man upptäcka att många av de problem som är olösta i fallet Israel, är liknande dem som många andra länder i den så kallade tredje världen konfronteras med. Att Israel bara är ett exempel på den mardröm som kapitalism och imperialism skapat i den koloniala världen.

En blick på en karta över Mellanöstern ger början till en förklaring. Till skillnad från gränserna i Europa finns det ovanligt många raka linjer! Länderna är mer en produkt av imperialismens (de kapitalistiska stormakternas) uppdelning av världen, än en produkt av en nationell utveckling över sekler, som var fallet i t ex Europa.

Efter det att världen delades upp av stormakterna var kolonierna utan chans. Den inhemska industrin slogs sönder. Och inte heller senare, sen de uppnått formell självständighet, har det varit möjligt med en verklig industriell utveckling. De kan inte konkurrera med storföretagen från de imperialistiska länderna, ifall de inte först får bygga upp sin industri bakom skyddsmurar i form av tullar eller importkontroller, och med några få undantag har inte imperialistmakterna tillåtit detta. De har genomdrivit den frihandel som för dem innebär frihet från konkurrens från u-länderna, inom industrivaruproduktionen. Och för de flesta länder i den koloniala världen betytt frihet att fortsätta med råvaruproduktion till allt sämre bytesförhållanden med i-länderna. Med konsekvenser i form av ökad fattigdom som helhet. För utan en inhemsk industri finns ingen möjlighet till verklig ekonomisk utveckling och därmed ingen självständig borgarklass och ingen riktig nationalstat.

Därför blir nationerna i större delen av den tredje världen inte mycket mer än administrativa enheter (och i flera fall, till exempel Somalia, Liberia eller Afghanistan, inte ens det). Regimerna blir beroende av stormakterna, som förser dem med bistånd och vapen, för att behålla sin ställning. Samtidigt kan stormakterna inte alltid helt kontrollera de ibland oberäkneliga ledarfigurerna, (till exempel Saddam Hussein), som de oftast tidigare har placerat dit eller åtminstone stött. Och i andra fall tappar de delvis kontrollen över konflikter som de själva skapat, som i fallet Israel.

Arabiskt folk

Det har länge funnits ett arabiskt folk med ett gemensamt språk, historia, religion och kultur, vars område sträckte sig från det som nu är Irak i öst, till Marocko i väst. Detta hade kunnat blir grunden till en nation. Under 1900-talet utvecklades en arabisk nationell medvetenhet. Trycket underifrån har drivit flera regimer att försöka åstadkomma en sammanslagning, men rivaliteten dem emellan har inneburit att detta har stannat vid deklarationer.

De brittiska och franska imperialisterna var väl medvetna om att den arabiska nationalismen riskerade att slänga ut dem från Mellanöstern. Därför konstruerade de länder som Irak, Syrien, Kuwait, Jordanien , Bahrein, Quatar etc, med en oftast importerad monark som de kontrollerade, för att bryta upp den arabiska nationalismen. För att ytterligare skapa motsättningar etablerade Frankrike en maronitisk kristen stat i Libanon och britterna uppmuntrade sionister att etablera sig i Palestina, så att de kunde få "ett lojalt litet judiskt Ulster (Nordirland)" som en brittisk administratör cyniskt uttryckte det. De brittiska imperialisterna har en lång tradition av att 'söndra och härska'. Den brittiska armén var liten, jämfört med de andra europeiska staternas, även om flottan var stor. Utan att söndra och härska hade de inte kunnat kontrollera ett 'imperium där solen aldrig gick ned'.

De fanns också utspridd i området en grupp judar. De hade sitt ursprung i Spanien, varifrån de fördrivits vid slutet av medeltiden, och levde i relativ harmoni i arabvärlden. Feodalismen var relativt orörd, trots eller kanske just på grund av den imperialistiska ockupationen, och judarna fortsatte med det liv de hade haft där i nästan 1000 år, med en kultur som var mer eller mindre arabisk. Först efter skapandet av staten Israel och kriget med arabstaterna fördrevs dessa judar ifrån arabländerna.

Sionismen

Sionismen, strävan bland en del judar att forma en judisk nation, föddes som en produkt av de ryska pogromerna 1882 och den sk Dreyfuss-affären i Frankrike, som blev början till den våg av antisemitism i Västeuropa som slutade i förintelsen under Hitler. Den sönderfallande feodalismen orsakade samtidigt judepogromer i öst, vilket tvingade miljoner judar att flytta till väst. Antisemitismen i väst var ett resultat av ett kapitalistiskt system med problem, som behövde skylla problemen på någon annan. Judarna blev alltså både i väst och öst offer för ekonomiska förändringar. Många drogs till socialismen, men Sovjetunionens urartning till en stalinistisk diktatur gjorde att många i stället såg sionismen och en egen judisk stat som ett alternativ.

Sedan staten Israel etablerades som ett resultat av ett FN-beslut efter andra världskriget, har den haft en relativt stark ekonomisk tillväxt om man jämför med andra länder i tredje världen, men detta är inte för att man har kunnat bygga upp en självständigt fungerande kapitalistisk ekonomi, liknande dem i de avancerade kapitalistiska länderna. Tvärtom är Israel helt beroende av utländskt stöd. Man har varje år mottagit de högsta bidragen för civila ändamål per capita från USA. Man har fått motsvarande 17 gånger per capita vad andra länder fick i Marshall-hjälp för återuppbyggnaden efter andra världskriget. Som Begin uttryckte det när han var premiärminister: "Idag är vi beroende av utländska bidrag till och med för våran frukost." Utöver detta skickar judar utanför Israel årligen miljardbelopp dit. Man har stora handelsrestriktioner på sin import och har samtidigt gynnats av förmånliga villkor för exporten till framförallt USA, den största handelspartnern. Israel har inte heller haft någon större privat kapitalistisk ekonomi fram till för ca 10 år sedan då man började privatisera industrin. Innan detta ägdes ungefär en fjärdedel av industrin av staten, en fjärdedel av fackföreningsorganisationen Histradut och en fjärdedel av Kibbutzer (ungefär kollektivbyar).

USA:s allierade

Israel har fått privilegiet att utvecklas från ett u-land till det som nu börjar likna ett i-land, för att USA behövde Israel som en pålitlig allierad i Mellanöstern. En utpost mot Syrien, Nassers Egypten, Irak och Libyen, som alla flirtade med Sovjetunionen. På liknade sätt stödde USA Sydkorea, Taiwan och i viss utsträckning Thailand för att bekämpa kommunismen i Östasien. Den amerikanske ekonomen Milton Friedman, som i övriga sammanhang är känd för att vara emot alla former av statliga bidrag, sa att amerikanskt bistånd till Israel har sitt värde för att "genom detta fick USA en fästning i mellanöstern". Inte för inte så kommer ca 40% av den amerikanska oljeförbrukningen från mellanöstern. Exemplet Israel bevisar alltså inte att det går att skapa en nation och ta sig ur den koloniala tvångströjan på kapitalistisk grund och med egen kraft, utan tvärtom.

Israel är inte bara beroende av USA för sin välfärd, utan också av en underbetald och helt rättslös underklass som gör de sämsta jobben. Före ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 var det sephardim, de orientaliska judarna och de palestinier (araber) som hade israeliskt medborgarskap (idag ca 18% av Israels befolkning) som utförde dessa arbeten. Det var otänkbart att en azhgenazim, en jude med europeiskt ursprung, skulle gifta sig med en sephardim, än mindre med en palestinier. De palestinier som bor i Israel har inte samma villkor som judarna. Ett kibbutz som jag besökte med 500 medlemmar får lika mycket i statliga bidrag som en näraliggande arabisk by med 10 000 invånare. Kibbutzen har alla moderniteter, medan byn inte ens har ett avloppssystem, dessutom finns det mängder med restriktioner på vad man får och inte får bygga, vart man kan flytta osv.

Sedan ockupationen som startade efter 6-dagarskriget 1967 av den sk västbanken och i Gazaremsan har sephardim integrerats allt mer i det israeliska samhället. I stället reser varje dag cirka 120 000 palestinier från de ockuperade områdena in i Israel för att arbeta där. Efter det att Intifadan (det palestinska upproret mot ockupationen) började 1987, har Israel försökt ersätta palestinierna med ännu billigare arbetskraft från bl a Thailand, Rumänien och Ungern. De kommer dit på sex månaders kontrakt, fråntas sitt pass och blir hänvisade till baracker att bo i. Dagens Nyheter har redovisat hur rumäner tvingas skriva på kontrakt i vilket de sätter sitt hus i Rumänien i pant. Om de inte sköter jobbet, förlorar de sitt hus. 150 000 av dessa "gästarbetare" beräknas nu finnas i Israel, förutom kanske uppåt 70 000 illegala invandrare.

Ungefär 30% av de palestinska familjerna i de ockuperade områdena är beroende av arbete i Israel. Alla som arbetar i Israel måste köa för att komma in och ut ur Israel varje dag, jobbar många timmar och kan när som helst bli av med jobben.

Villkoren för de palestinier som inte jobbar i Israel är om möjligt ännu sämre. Arbetslösheten ligger på omkring 40% och fattigdomen är fruktansvärd. Enligt FN är hälften av alla gravida kvinnor undernärda i de ockuperade områdena.

Förtryck och misär

Alla palestinier, förutom ett smalt borgerligt skikt, lever i misär i de ockuperade områdena. Inte utan anledning kallade den israeliska tidningen Jerusalem Post Gazaremsan för: " Ett helvete, skräddarsytt för terrorism." Miljoner bor kvar i jättelika flyktingläger som skapades dels efter kriget 1948, men också efter kriget 1967. De som inte bor i flyktingläger, har det oftast inte bättre, utan bor i förfallna hus utan avlopp.

Ovanpå detta kommer en total rättslöshet och ett brutalt militärt förtryck: Konfiskering av palestiniernas land (30% av Gaza och 50% av Västbanken). Förstörelse av hus som tillhör misstänkta "terroristers" familjer. Arresteringar utan rättegång i upp till 12 månader. In- och utreseförbud. Perioder av utegångsförbud på upp till 40 dagar. Och dessutom finansieras förtrycket av palestinierna själva. Två och en halv gånger mer har sugits ut i skatter, än vad som återförts till de ockuperade områdena i form av offentliga satsningar. Skattemyndigheterna driver in skatt under militär eskort.

Som om inte allt detta räckte pågår det systematiskt misshandel och tortyr. Amnesty skriver i sin senaste rapport. "Israeliska sjukvårdsanställda som arbetar med GSS, den delen av säkerhetspolisen som är mest involverad i att förhöra arresterade palestinier, är en del av ett system i vilket de arresterade är torterade, misshandlade och förnedrade på sätt som ställer den nuvarande medicinska vården i fängelserna i konflikt med medicinsk etik." Detta är t o m sanktionerat i lag, nånting som är unikt för de som brukar betecknas som demokratiska länder. Sedan 1987 är det tillåtet att använda "fysiska och psykiska påtryckningar mot arresterade palestinier".

Enligt en rapport om situationen för palestinska barn av Ann Nixon, vars utgivning stötts av svenska Rädda Barnen, behövde cirka närmare 30 000 barn medicinsk vård på grund av misshandel under intifadans två första år. 159 barn hade dödats av den israeliska armén. Genomsnittsåldern för barn som dödats var 10 år. Och av dem mellan 3 och 15 år hade mer än hälften skjutits i övre delen av kroppen, inklusive huvudet. En fjärdedel avled på grund av tårgasbesprutning. I enbart två av 93 undersökta fall fick de döende eller sårade barnen hjälp av den israeliska armén, oftast förhindrade armén att de fick nödvändig medicinskt vård i tid.

Arabländerna

Men förtrycket kommer inte bara från Israels sida. De diktatoriska arabiska länderna har vägrat att integrera de som flydde dit. De har fått bo kvar i stinkande flyktingläger utan rättigheter under decennier. Regimerna har utnyttjat palestinierna som billig arbetskraft och för att rikta missnöjet mot Israel. Varken arabstaterna eller Sovjetunionen, som tidigare stödde PLO, var intresserade av palestiniernas välfärd. För dem är palestinierna bara en del av ett större spel, trots att de liksom PLO talar om en arabisk kamp mot Israel. Jordanien slängde ut PLO i början av 70-talet, när det passade dem, Syrien bekämpade PLO i Libanon senare och Egypten slöt fred med Israel 1979 utan att bry sig om palestinierna. Arabstaterna har dödat fler i PLO:s väpnade styrkor(dock inte civila) än Israel. Men på liknande sätt som judarna strävade efter en judisk nation när de kom i kläm mellan två olika system, så har en palestinsk nationell medvetenhet växt fram ur misären, förtrycket och kampen.

Före 1948 ansåg sig de araber som bodde i Palestina mer som en del av den arabiska nationen än specifikt palestinier. Intifadan blev genombrottet för den palestinska nationella medvetenheten. Intifadan var en genuin folklig resning. Man organiserade sig i folkkommittéer. Kvinnor drogs in i kampen.

På några år åstadkom Intifadan mer för palestinierna än decennier av PLO:s väpnade kamp. PLO:s terroristaktioner passiviserade massan av palestinier. 'Vi behöver inte göra nåt själva, hjältarna i PLO fixar det'. Dessutom drev det in PLO i ett ekonomiskt och militärt beroende till både de reaktionära arabstaterna och tidigare Sovjetunionen.

Ingen kan vinna

Det var och är omöjligt att vinna över Israel militärt. Dels skulle USA inte tillåta det, men framförallt så går det inte att besegra det som i praktiken är ett beväpnat folk. Dessutom har terroristaktiviteterna bara stärkt sammanhållningen i det israeliska samhället.

Men intifadan har visat att det inte heller går att med militärt våld hålla ned det palestinska folket, till skillnad från PLO som man lyckades besegra. Tre års militärtjänstgöring (två för kvinnor) på de ockuperade områdena, där man utsätts för hela befolkningens hat, ungdomars stenkastning och tvingas att delta i regelbunden misshandel och dödsskjutningar av den civila befolkningen, tär på krafterna. 10 000-tals lämnar landet efter militärtjänstgöringen för att försöka få sinnesro i till exempel Thailand och Japan. Till Japan är det nu svårt för israeler att få ett turistvisum för det finns så många där. Fredsrörelsen har fått en uppsving och organiserar massdemonstrationer med 50- till 100 000 deltagande, vilket är mycket i ett litet land med en befolkning på drygt 4 miljoner som Israel. Även ledande militärer har uttalat sig för att det inte är möjligt med en militär lösning på Västbanken och Gaza. De känner att hela armén håller på att demoraliseras. Många lägre officerare har sedan länge regelbundet förfalskat rapporter från de ockuperade områdena för att bl a dölja den omfattande misshandeln. Detta i kontrast till att den israeliska armén tidigare var känd för sin höga moral, vilket var ett av huvudskälen till segrarna i tidigare krig.

Oslo-avtalet

De finns ett antal orsaker till att parterna, Israel och PLO, kände sig pressade att skriva på Oslo-avtalet 1993, som skulle innebära ett successivt tillbakadragande av de israeliska trupperna och autonomi (självstyre) för palestinerna på Västbanken och i Gaza. Ett avtal som underförstått skulle vara början till att Israel omvandlades till två självständiga stater, en judisk och en palestinsk.

Huvudorsakerna till att avtalet alls undertecknades var Intifadan, Sovjetunionens sammanbrott och PLO:s försvagning efter Gulfkriget. Dessutom hade de sociala konsekvenserna i Israel av en fortsatt ockupation blivit allt större och regeringen var under tryck från en inhemsk växande demoralisering.

Sovjetunionens kollaps förändrade styrkebalansen i mellanöstern. Många länder, till exempel Syrien, som hade varit beroende av Sovjetunionen, blev nu beroende av USA. USA behövde därför inte lita till Israel i samma utsträckning som tidigare. Vilket ledde till att man kunde sätta press på Israel att förhandla. Inte minst Gulfkriget mot Irak, då många arabstater som oroade sig över den irakiska expansionismen kämpade tillsammans med USA, påskyndade denna process. USA stod plötsligt med flera allierade i mellanöstern och ville helst ha fred mellan dem. PLO:s stöd till Irak försvagade också PLO politiskt och ekonomiskt. Arabstaterna ströp helt enkelt pengarna till PLO. Därför blev fredsavtalet en chans för Arafat att återta initiativet i det palestinska folkets ögon.

Men tillfällig fred i mellanöstern är inget nytt. Tvärtom, perioderna av fred har varit längre än perioderna av krig de senaste femtio åren. Men krig återkommer alltid om inte de grundläggande problemen löses. Och de har de inte - därför ser vi nu sammanbrottet för Oslo-avtalet, som än så länge uttrycks av att det utlovade tillbakadragandet av trupper från de ockuperade områdena stannat av och en upptrappning av terroristaktiviteterna. För varken Oslo-avtalet eller ett mer utvecklat tvåstats-avtal kan lösa den röra som imperialismen har ställt till med i Mellanöstern.

En rad motsättningar

Konkret uttrycker sig nu motsättningarna i en rad frågor, som inte kan lösas utan en stor ekonomisk utveckling i hela området, en utveckling som är utesluten under kapitalismen.

Ta frågan om vatten, som förstås är en viktig fråga i detta klimat.

En stor del av Israels sötvattenreserver ligger under palestinskt område. Av Västbankens vatten går mellan 79 och 95% till Israel, huvudsakligen till konstbevattning. Redan idag håller detta vatten på att sina eftersom det överutnyttjas, men alternativet, att bygga ett avsaltningsverk i Israel skulle kosta enorma pengar som helt enkelt inte finns. På regional nivå skulle vattenbristen kunna lösas genom att vatten forslas från Turkiet och Nilen. Men detta förutsätter en ekonomisk samordning i hela Mellanöstern.

En annan fråga gäller inflyttning. Alla judar har rätt att flytta till Israel, detta har varit en av grundpelarna för 'den judiska staten'. Amerikanska religiösa fanatiker har utgjort stommen av bosättarna på Västbanken. Och en halv miljon personer har under de senaste åren flyttat till Israel från Ryssland. Oslo-avtalet tillåter dock inte alla palestinier att återvända till Palestina, eftersom palestinierna då vara fler än judarna. Detta bäddar för berättigat bråk. Knappa resurser och landbrist leder oundvikligen till konfrontationer.

En annan källa till konflikt är den palestinska ekonomins svaghet och stora beroende av Israel. Israels BNP är 60 miljarder dollar. De ockuperade områdenas BNP är bara 3 miljarder, varav 1 miljard härrör från jobb i Israel och service och varuexport till Israel och 1,2 miljarder härrör från remisser från utlandet (u-hjälp, pengar från palestinska arbetare i övriga mellanöstern bl a). Någon verklig palestinsk ekonomi existerar knappt. Industrin är idag mindre än innan ockupationen 1967. Ekonomin styrs av 1500 militärförordningar som reglerar allt från plockning av vildtimjan till krav på tillstånd för att plantera ett enda fruktträd.

Självständighet för en palestinsk stat kan i bästa fall innebära att ett kolonialt förtryck byts mot ett ny-kolonialt, dvs att direkt politiskt och militärt förtryck avskaffas, men det ekonomiska förtrycket kvarstår. Men politisk självständighet skulle inte lösa några som helst av de ekonomiska och sociala problemen. Misären skulle fortsätta och därför revolten. Redan nu ökar spänningarna mellan den palestinska regeringen och folket. Ett symptom på detta är att PLO-polisen i november dödade 13 och sårade 150 palestinier i ett upplopp i Gaxa. Ett annat exempel är arresteringen av Dr Eyad el Sarraj, generalsekreterare för den palestinska oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter, när han skickade ett kritiskt brev till Arafat. Palestina Nu citerar Eyad: "Det finns så många godtyckliga arresteringar nu, utan rättegång och utan dom. Under den israeliska ockupationen var jag hundra gånger friare".

Palestinsk armé?

Ett ny-kolonialt förtryck skulle ändå i sig vara ett steg framåt, eftersom det skulle kunna förvandla den nationella kampen till en mer renodlad social kamp, men till skillnad från många andra f d kolonier är detta inte möjligt mer än högst temporärt. Enligt det ny-koloniala schemat måste det privilegierade skiktet ha en stark armé för att kunna försvara sin ställning mot upproret underifrån. Israel har visserligen givit en del vapen till den nyskapade palestinska polisen, men en verklig palestinsk armé precis utanför Jerusalems stadsgränser kommer de aldrig att acceptera. Därför kommer den israeliska armén gång på gång att intervenera för att slå ned uppror i Palestina (speciellt eftersom det finns så många palestinier som arbetar i Israel) och en palestinsk självständighet kan bara bli kortvarig.

Om det skulle ske en massiv utveckling av den palestinska ekonomin och det skulle bli långvarig fart på den israeliska ekonomin (sedan 1974 har den israeliska ekonomin bara vuxit med i snitt 1% per år) skulle en viss förutsättning finnas till en fredlig tvåstatslösning, men idag är det omöjligt - motsättningarna är för stora. USA kommer inte att ställa upp och än mindre de andra rika länderna. USA satsade på Marshallhjälpen till Europa efter andra världskriget och med bidrag och förmånliga handelsvillkor till Israel, Sydkorea, Taiwan och några andra senare. Men detta var för att avvärja det kommunistiska hotet som inte längre finns. Inte bryr sig USA tillräckligt om några palestiniers öden för att satsa pengar. Olivolja är inte samma sak som råolja. Dessutom gjorde USA sina stora satsningar när man befann sig i en epok av makalös ekonomisk uppgång, men nu är kapitalismen i en epok av ekonomisk nedgång och massarbetslöshet och kriser även i de rika länderna. Man behöver bara se på hur lite väst har satsat på Ryssland och resten av Östeuropa i övergången till kapitalismen och "demokrati" (med undantag av speciella skäl för Östtyskland).

Israel som stat är idag ett historiskt faktum och palestinierna är också berättigade till en egen stat, men under kapitalismen är detta en omöjlighet. Bara genom att bryta sig ur imperialismens grepp och etablera en demokratiskt kontrollerad planekonomi skulle förutsättningarna finnas för en långvarig och stabil ekonomisk tillväxt. Då skulle möjligheten öppnas för en fredlig samexistens av olika nationer i en federation som täckte hela Mellanöstern.

Judar och palestinier

Vilka ska då genomföra detta? Skulle det gå att ena den judiska och palestinska arbetarklassen i en gemensam kamp för socialismen?

Det finns historiska exempel när till synes starka motsättningar överbryggades; 1917 följde den ryska arbetarklassen bolsjevikernas ledning och tog över makten i samhället. Och då ska man veta att bolsjevikernas centralkommitté till nästan hälften bestod av judar i det land som utmärkts av många judiska pogromer.

På 20-talet enade Kommunistpartiet i Palestina judar och araber i en gemensam kamp för en socialistisk federation i Mellanöstern.

Under andra världskriget, bara några få år efter konflikter mellan serber och kroater som får dagens etniska rensning i Jugoslavien att se ut som en söndagsutflykt, enades de under Titos ledning i kampen mot nazismen och för ett socialistiskt samhälle.

I enandet utefter klassgränserna ligger nyckeln till en förändring. Och grunden till detta är att det måste finnas en medveten gemensam kamp för ett socialistiskt samhälle, som kan förbättra situationen för alla, judar och palestinier.

De senaste 50 årens utveckling har lagt en materiell grund för detta. Idag är de flesta palestinier och judar inte längre bönder utan arbetare. Både bland palestinierna och i Israel finns det enorma spänningar. Periodvis har det också funnits omfattande strejkrörelser i Israel. Fred Nu-rörelsen i Israel är ett symptom på att många är missnöjda med kriget och det förekommer våldsamma konfrontationer mellan ortodoxa judar och icke-religiösa judar. Israel är ett klassamhälle även om nationella och religiösa motsättningar i viss mån har dolt det. Mot bakgrund av en fortsatt internationell ekonomisk kris och en nedtrappning av bidrag från USA kommer spänningarna att öka.

Likaså utvecklas klasskonflikter mellan välbärgade palestinier som har makten och de övriga. Även detta har dolts av konflikten med Israel, men växer nu.

Men om inte judar och araber enas på klassbasis kan arbetare och bönder i Mellanöstern inte vänta sig annat än fortsatt otrygghet, ekonomiska problem och meningslösa krig. Någon annan lösning är inte möjlig.

Jonathan Clyne, Stockholm

Från Socialisten nr 20, december 1996